fredag 14 februari 2014

Jag var ungefär halfdöd

September 1917

Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det.

Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa.

Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälpt därmed, så hade jag säkerligen i detta mitt nedsatta tillstånd frusit ihjäl, ty kylan var afsevärd, och ombytet för hastigt. Vi fingo en pojke att köra oss till Aunet – ungefär halfvägs till Sørli. Det rägnade fortfarande, men blåsten hade något lagt sig.

Vi foro nu den ena branta backen efter den andra, ständigt uppför. Vägen gick genom småvuxen björkskog. Allt högre höjde vi oss öfver Sandsjöens vattenspegel, bakom hvilken Hartkjölens fjällmassiv sträckte upp sina hvitskimrande, olika toppar, som dock voro till största delen inhöljda i rägndiset. Insvept i björnskinnspälsen och med rägnkragen däröfver, satt jag mestadels i dvala, blott då och då kikande upp med ett öga.

Vi närmade oss nu alltmera fjällen, de verkliga fjällen, och inom kort voro de alldeles inpå oss. Jag vill minnas, att det var 19 km från Eidet till Aunets skjutsstation, och den biten gick väl då ändå an. Här skulle vi byta häst och körsven. I den stora backen strax hinsides skjutsstationen mötte vi dess skjuts med lappkvinnor nerifrån Arvaslien, tätt intill jämtska gränsen. Hur det var, befanns det bäst för oss att byta vagn med dem, hvilket byte förrättades på stället.

lierne-soerli-kirkeResten af dagens färd blef en sannskyldig pina. Vi kommo omsider till Lenglingens strand, utmed hvilken vi foro en oändlig tid, efter hvad det syntes oss. Vi passerade Sørlis hvita kyrka – af ungefär samma fason som den i Nordli, hufvudbyggnaden, samt en del ytterst torftiga, gråa gårdar, uppflugna på den branta slutningen på sjöns västra sida. De lifliga getterna voro det enda, som förlänade taflan en smula lif. Eljest var det grått, trist, dystert öfver all måtta. Och vintern hängde i luften.

Så tog Lenglingen slut, och vi körde ånyo upp i skogen. Men slutligen, i skymningen, anlände vi till Rengens strand, och voro nu ej mer än stort milen från den svenska gränsen. Landsvägen blef här slut. Och sedan vi kört utför en försvarligt brant backe, styrde vi rätt på en liten torftig stuga, belägen alldeles vid sjöstranden. Här hade vi trott oss böra erhålla godt nattlogi. Gubben och hans gumma som mottogo oss, utan egentlig välvilja, hade åtskilliga svårigheter att andraga, men vi förklarade, att vi måste bo där, och att vi voro så trötta, att vi icke på villkor orkade förflytta oss still något annat ställe. För öfrigt fanns det ingen annan i trakten, som hade så ställdt, att de kunde mottaga oss. Vi stannade alltså utan vidare, trots den buttre gubbens miner. Skjutsgossen däremot måste draga sina färde och försöka sin lycka på annat håll.

Medan vi så gingo där, modstulna och hängsjuka och fröso i vinterkylan, kom dottern i huset hem, och nu blef det en annan rusch af. Hon gjorde upp eld, värmde mjölk åt oss, och gjorde sitt bästa ifråga om en kvällsvard. Under tiden anlände en motorbåt från svenska sidan, med några skogsmänniskor, samt från annat håll en resekolportör, så den lilla stugan blef i ett nu alldeles full af folk, som trängtade efter värme. Skogsmännen gåfvo sig snart af uppåt Sørli och Eidet, men gudsmannen stannade kvar hos oss och anhöll äfven han om tak öfver hufvudet öfver natten. Han gjorde det alltså ännu trångboddare för oss i den redan förut så hårt anlitade lilla stugan.

Jag fick emellertid till sist en egen liten kammare med en skaplig säng med mjukaste lammskinn i st.f. täcke. Och att det smakade gudomligt att få krypa till kojs efter all denna möda behöfver knappast framhållas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar