måndag 10 februari 2014

Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor

Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta.

Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula vänligare och en odlad bygd började framträda. Söderut öppnade sig en vidsträckt utsikt öfver Brandsfjeldene och andra fjäll, som nu ståtade i vinterns första snö. Det förfelar icke sin verkan att komma så från Kungsträdgårdens blomsterrabatter till Frostvikens snötäckta fjällmassor! Öfvergången är väl häftig.

Vi passerade skjutsstationen Støviken, 12 km från Sandemoen och närmade oss utefter sjön alltmer den odlade bygden kring Nordli, ”Högfjällsprästens” prästgård. högt uppe i en grönskande, brant sluttning, krönt af dyster barrskog samt bergsstup med skärningar och raviner, ligger prästgården. en rätt stor, hvitmålad byggnad, med sju fönster i envåningsfasaden åt sjön. En väg bär i slingor dit uppöfver. Utsikten mot sjön bör vara präktig därifrån. Och just nu, då vi foro därförbi, borde synen ha varit ståtlig, ty för en stund söndersletos molnmassorna och tilläto solen att titta igenom. Vattnet stod svartblått med fräsande hvita gäss, och väldiga vågor vräkte upp massor af skum på den sandiga stranden där nedanför. I bakgrunden syntes fjällens höga konturer, dock ännu lågfjäll med bruna och blå ryggar och höstens färger i björkskogen på sluttningarna. En klar, vacker dag borde det ha varit grannt!

nordli-kirke2Ett stycke högre upp i sluttningen ligger den lilla hvita kyrkan, rymmande kanske 50 personer, med sitt egendomliga torn. Jag förstår ganska väl stämningen, sådan den framgår af Ingeborg Maria Sicks bok. Författarinnan synes mig ha lyckats alldeles förträffligt med sin skildring. Det skall bli mig ett nöje att nu läsa om boken, sedan jag med egna ögon sett den yttre ramen för skildringen.

Inbyggarna häruppe lefva sitt eget lif, och måste ha gjort det i ännu högre grad på den tid boken skildrar, då landsvägen ännu icke var framdragen, utan man måste, för att komma hit, tillryggalägga långa sträckor till fots, samt låta ro sig öfver sjöarna. Då, på den tiden, fanns antagligen inte häller telefon, utan man var alldeles isolerad från yttervärlden. Det borde ett verkligt lefvande kall till för en rikt begåfvad präst att här bosätta sig för att utföra sin verksamhet.

Men sockenborna äro icke många, och prästen kan godt känna dem alla, och lefva med de sina, i alla deras sträfvanden och önskningar, deras intressen, i deras dagliga lif. Han kunde med ett ord vara en verklig själasörjare för sin församling, så som många nu för tiden hvarken kunna eller vilja hvara. För att icke säga så godt som alla.

Men vi hade icke tid att stanna i Nordli, och den för en stund förtätade stämningen kring högfjällsprästen rycktes sönder och försvann. Vi måste vidare på vår färd! Vi körde förbi handelsbod och telefonstation, läkarboställe och sjukstuga, och voro snart framme vid sjöns östra ända. Här ligger en liten såg vid ”eidet”, d.v.s. fallet mellan två sjöar. Här var en liten fors, där det för Norge så typiska smaragdgröna fjällvattnet under några meters höjd kastar sig utför skifferbranterna.

3063Sågningen var här igång, en hop karlar – de första vi sågo på en längre färd – uppmärksammade oss nyfiket, och en spetshund hälsade oss med sitt skall. Vi körde utmed den lilla älfven som förbinder de båda sjöarna och uppför en backe, hvarefter vi svängde in på den ödsliga gården vid Eidets skjutsstation.

Vi voro nu i fjällens närhet. Alldeles helhvita hjässor stucko upp öfver den dystra, svarta granskogen både i öster och söder. Luften var vinterns luft. Det hastiga ombytet af klimat förfelade inte sin verkan på kroppen. Väl preparerad genom morgonens långa åkning, i kall, fuktig blåst, frös jag obarmhärtigt, hvilket dock icke kändes så mycket förrän vi stigit af åket. Det kändes därför icke oäfvet att få komma inomhus. Vi skulle här äta frukost i väntan på den skjuts som skulle föra oss vidare, nu söderut till de ännu dystrare trakterna af Sørli.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar