Inlägg

Visar inlägg från mars, 2014

Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar

Bild
Min nya charmanta Duysen-flygel står mest obegagnad i sitt hörn. Jag får ej så mycket tid att ägna mig åt den, som jag hade tänkt mig och skulle vilja. Signe kommer ju mera sällan ut hit, så quatre-mains-spelningen blir mindre odlad. Mitt förnyade musiklån tyckes jag icke få mycken nytta af. Och slår jag mig själf ned någon gång på dagen så blir det mest bara tillfälligt maskinmässigt klink, utan innehåll. Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar, eller också är det själfkritiken, som gjort sig starkare gällande. Hvad vet jag?Om jag ändå skulle ge mig in på att tala något om familjelifvet och hemmet! Vi ha ju nu kommit rätt väl i ordning. Ett ungt hem som vårt står ju under utveckling, så färdigt står det ju ingalunda, och tråkigt vore det förresten, om så vore. Ett fullfärdigt hem är inget vidare nöje. Men vi ha dock kommit så långt, menar jag, att det inte ser tomt och omöbleradt ut. Denna höst har varit kolossalt påfrestande för min ekonomi. En blick i min kassabok utvisar de…

Jag hinner icke spinna händelsernas tråd

Bild
7/12 1917 Så långt har det nu alltså dragit hän! Hela två månader är jag efter i min nedteckning! Jag hinner icke spinna händelsernas tråd. Knappast karda ullen en gång! Faktum är att min tid är mera splittrad nu än någonsin tillförne. Jag trodde i Forsbacka, att när jag komme till Storängen, så skulle det bli så godt om tid för mina käraste sysselsättningar. Men det blef tvärtom! Astri säger, att jag är aldrig hemma, och klagar bittert däröfver. Och så jag är hemma, är jag inte hemma, säger hon. Är inte hemstämd tillräckligt för den intima samklangen i hemmets symfoni. Måhända har hon delvis rätt! Jag har mitt arbete och mitt kontor i staden, reser dit vanligen 9.17, och återvänder i regel kl. 5.17, någon gång tidigare, någon gång senare på aftonen, då det är något jag önskar stanna inne för. Lunch äter jag ju inte hemma, utan hos Mor i Observatorielunden. Alltså är det endast kvällar och morgnar, som hemmet förfogar öfver. Och morgonen vill och måste jag anslå till mina studier. P…

Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar

Bild
Oktober 1917 Onsdagen den 3 oktober anlände jag sålunda ånyo till hufvudstaden, och for på middagen genast ut till Storängen. Astri hade med barnen anländt redan flera dagar förut, hvarom jag i Löfberga fått underrättelse. Hon och Signe hade alltså tagit emot vagnen och ombestyrt dess lossning. Detta var måhända icke så särskildt lätt. Någon express eller flyttningsbyrå existerar icke i Storängen, utan man var ju nödsakad att uppleta privat hjälp, där den nu stod att finna. Särskildt svårt är det ju också, speciellt vid denna tidpunkt, om man icke i förväg tingat. Hade jag varit hemma, hade jag nog ordnat saken på billigare sätt. Då hade jag plockat ner alla lättare saker själf, och det var ju det mesta. För återstoden hade det väl gått att anskaffa ett handtag. Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar, som hos en mjölkkörare lånade sig häst och vagn efter slutadt arbete för dagen. De hade visst kommit vid ½ 4-tiden på eftermiddagen. Vår villa ligger ju alldeles intill stati…

Oblidkeliga öde!

Bild
Oktober 1917 Men att stanna i Viken var häller intet nöje, därför framåt! Kl. var ännu icke mer än 11 på dagen, och jag hade ännu icke förlorat allt ur sikte, ty tåget kunde ju möjligen vara afsevärvdt försenadt. Men jag hann icke mer än ¼ mil förrän bakringen på nytt exploderade med en olycksbådande knall. Oblidkeliga öde! Det såg ut som skulle alla onda makter ha sammansvurit sig mot mig för att hindra mitt ärliga uppsåt. Nu var jag verkligen arg, och det på rama allvaret! Men jag har lärt mig att resignera inför det oundvikliga, så det var ej annat att göra än att ställa sig på landsvägen och reparera i vanlig ordning. Och jag fick efter åtskillig möda ringen tät igen. Men nu började hela den långa resans besvärliga del. Vägen mellan Viken och Alanäs var endast delvis under byggnad. För öfvrigt var den nästan obefintlig, bestående af nästan ofarbara skogsvägar genom moras, lergröpper och hyggen med ris och bråte. Därtill kom, att marken nu genom flera veckors ihållande rägn blif…

Vägen syntes aldrig taga slut

Måndagen den 1:sta oktober (1917) hade jag alltså ej kommit längre än till Bågede, vid öfre delen af Strömsvattnet. Och jag som skulle ha varit i Stockholm! Nu gällde det att ta friska tag, ty i dag gällde det att nå Inlandsbanan. Jag var alltså uppe i otta. Redan kl. 6 var jag redo att starta, sedan kaffe och några smörgåsar vederbörligen konsumerats. Det var bitande kallt på morgonen och rimfrost täckte mark och träd. Men jag var ju väl klädd, så det var närmast skönt, att det var kyligt. Till en början var vägen utmärkt, efter förhållandena åtminstone, och jag började antaga i mitt stilla sinne, att talet om den dåliga vägen var en myt. Gästgifverskan på hotellet sade att vägen till Torsfjärden var bra, men sedan kom den nyanlagda vägen, och den visste hon inget om, men trodde att den borde vara lös och mindre lämplig för cykel, såsom varande nyanlagd. Vägen till Torsfjärden var snart tillryggalagd, och jag såg vid vägskälet den fina gamla vägen försvinna neråt sjön. Här vid Torsfj…

Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt

Bild
Oktober 1917 Jag uppsökte nu telefonstationen, där jag fick afsända ett par telegram – till Wetterstedt om min försenades ankomst, samt till Astri om min lyckliga återkomst till landet. Och så telefonerade vi ner till ”Turisten”, som just anländt och låg förtöjd vid bryggan, att jag skulle få komma ner och få en lunch, som nu verkligen var behöflig. Tiden hade nu ramlat iväg inemot middagsdags på dagen. Jag tror hon var ungefär 1. Så svängde jag vidare utför backen och stod ett par minuter senare på ”Turistens” däck. Det kändes egendomligt att åter befinna sig inom civilisationens råmärken, om man nu kan tala om sådana i Frostviken. Emellertid Frostviken all heder! Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt, där på sin höjd en eller annan lappkåta representerade mänsklig tillvaro. Och så träffar man på solidt bebyggda gårdar, rikt förgrenadt telefonnät, präktiga skolhusbyggnader och en magnifik järnbro för landsvägen. Skulle tro att det duger! Själfva samhället Frostviken v…