lördag 15 mars 2014

Vägen syntes aldrig taga slut

Måndagen den 1:sta oktober (1917) hade jag alltså ej kommit längre än till Bågede, vid öfre delen af Strömsvattnet. Och jag som skulle ha varit i Stockholm! Nu gällde det att ta friska tag, ty i dag gällde det att nå Inlandsbanan. Jag var alltså uppe i otta. Redan kl. 6 var jag redo att starta, sedan kaffe och några smörgåsar vederbörligen konsumerats.

Det var bitande kallt på morgonen och rimfrost täckte mark och träd. Men jag var ju väl klädd, så det var närmast skönt, att det var kyligt.

Till en början var vägen utmärkt, efter förhållandena åtminstone, och jag började antaga i mitt stilla sinne, att talet om den dåliga vägen var en myt. Gästgifverskan på hotellet sade att vägen till Torsfjärden var bra, men sedan kom den nyanlagda vägen, och den visste hon inget om, men trodde att den borde vara lös och mindre lämplig för cykel, såsom varande nyanlagd.

Vägen till Torsfjärden var snart tillryggalagd, och jag såg vid vägskälet den fina gamla vägen försvinna neråt sjön. Här vid Torsfjärden är ångbåtsbrygga, och hit har vägen förut räckt, men icke längre. Det märktes nu strax, att det icke gick med samma lätthet att fortsätta. I midten af vägen var det för löst, så där kunde man icke åka. Och kanterna voro visserligen vanligen hårdare, men i gengäld voro de småknöliga, och det gör icke humöret lätt på en cyklist- till på köpet voro alla knölarna hårt tillfrusna och därför så mycket värre. De sleto ringarna förskräckligt.

Nu upphörde all bygd, sedan strax bortom Torsfjärden en ensam gård, ett stycke från vägen, passerats. Sedan vidtog blott de stora, djupa, susande skogarna. En och annan gång kom man upp på en höjd, så att en utsikt höjde sig öfver trädtopparna och blottade det vackra sjöområdet. Men så försvann man i skogens djup igen. Ofta passerades långa myrar. Vägen var ju godt lagd, äfven om vägbanan ännu var lös och icke hunnit sätta sig. Men det gick ju ändå an så länge det var fruset.

Väglängden som låg framför mig hade uppgifvits till 5 mil. Tåget från Löfberga skulle gå mellan 1 och 2 – jag minns icke precis – och jag hade beräknat att kunna åka de 5 milen på 7 timmar, eller från 6 till 1. Hade vägen blott varit någorlunda skaplig, så borde ju detta också ha gått fint, ty på normal väg borde väl denna väglängd icke ha tagit mer än 4 timmar. Jag hade alltså – syntes det mig – reserverat rikligt med tid för oförutsedda händelser.

Men jag fick snart nog för titta. Först kom en uppförsbacke, som var så lång, att den aldrig höll på att taga slut. Och sedan blef vägen successivt allt sämre. På sina ställen utgjordes den blott af veritabla vallar af utkörd stenskärf, och det fordrades utsökt skicklighet att manövrera cykeln, så att icke ringarna blefvo totalt sönderskurna af den hvassa skiffern som här utgjorde vägmaterialet. Långa sträckor måste jag hoppa af och leda maskinen för att icke riskera ringarna. Dem måste jag nämligen nu vara rädd om, ty förrådet af gummi att laga med var tämligen minimalt. Hade jag råkat ut för olyckan här i midt i skogen, så hade jag stått där vackert.

Jag prisade på sätt och vis ändå den vackra, klara dagen med dess kyla, ty den frusna vägen gjorde likväl framkomsten lättare. Men den tillfredsställelsen fick jag icke länge behålla. Ju längre det led på morgonen, desto mildare blef det, då himlen i ett huj blef gråblaskig. Det snöslaskade en stund, och inom en kort stund var vägen fullkomligt upptinad. Nu visade sig med en gång alla deras mindre goda sidor, som hittills varit dolda. Det blef nu löst och obehagligt tungt, hvarförutom själfva vägen i och för sig blef i allt sämre skick ju längre jag kom.

Spåren efter vägbyggnaden började nu bli alltmera talrika. Stakningen stod kvar, kärror och material stodo stundom kvar jämte vägen, och en och annan gång uppenbarade sig en barack för vägarbetarne, hvilka i ett anfall af galghumor hade försett kåkarna med diverse inbjudande skyltar, samt påskrifter, sådana som ”Hôtel Skogen”, o.d. de ställen där jag måste hoppa af och gå blefvo allt talrikare. Vägen syntes aldrig taga slut.

Dock, så småningom uppnådde jag trakter som visade spår af kulturens närhet, såsom myrslogar, och en och annan vedtrafve osv, och efter den beräkning jag var i stånd att göra ang. tiden, så borde jag i detta laget vara i Alanäs, det första målet för dagen, därifrån sedan gammal väg leder ner till Löfberga.

Slutligen mötte jag i en lång utförsbacke de första människorna, en gumma med en pojke. Men det var med nöd de förstodo svenska, när jag frågade dem om huru långt det var till bygden. Det skulle blott vara en liten bit, sades det. Emellertid blef den biten nog så lång.

Ändtligen uppenbarade sig en större sjö, som jag mycket riktigt antog var Flåsjön. Resehandbok och kartor hade jag lämnat kvar i min kappsäck i Sem, så jag mindes inte lokaliteterna så värst noga, men att jag borde vara i Alanäs, det hade jag något så när klart för mig. Jag passerade en såg af blygsamt utseende, och kom fram till en gård, som var försedd med telefon, och såg ut att vara något sorts skogvaktarboställe eller dylikt.

En 12 års flicka, som jag mötte, såg ut att alldeles tappa koncepterna vid min åsyn. Då jag frågade henne om Alanäs etc., visade hon en fullkomligt oförstående uppsyn. Hon förstod antagligen inte ett ord af vad jag sade. Allmogens barn på dylika isolerade platser se naturligtvis ytterst sällan främlingar, och när en sådan uppenbarar sig, så tappa de alldeles fattningen. Så äfven denna tösen. Jaga försökte alla möjliga meningar, men hon bara stirrade. Slutligen sade jag: ”Men du kan väl åtminstone säga hvem som bor i den där stugan där uppe?” och då kom det till sist: ”Annerscha, vett-ja!”

Jag begaf mig upp i stugan och fick där veta, att detta stället ingalunda var Alanäs, utan ”Viken”, samt att det till Alanäs var två, om inte närmare tre mil, till Löfberga i alla händelser mer än 5 mil. Till Alanäs skulle det dessutom knappast vara väg. Båten till Löfberga hade redan gått på morgonen.

Där stod jag nu, och jag vill inte påstå att humöret var något vidare att skryta af. För mig hade uppgifvits, att det skulle vara 7 mil till Löfberga. Och då det mellan Löfberga och Alanäs är 29 km, samt mellan ”Viken” och Alanäs 2 mil, så skulle jag på 5 timmars tid icke ha åkt mer än ca 2 mil, hvilket ju är alldeles omöjligt. Faktiskt hade jag redan åkt 5 mil, och hade bortåt 5 mil kvar.

Nu åkte min föresats att nå Stockholm på onsdagen fullständigt i skrinet. Att åka 5 mil på något mer än två timmar, var något som jag icke ville åtaga mig, icke ens på den allra finaste landsväg, mycket mindre då, då jag redan på dagen hade lika lång vägsträcka bakom mig och en nästan obefintlig väg.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressant! Jag är själv från Torsfjärden och bara cyklat några mil av denna väg. Byn Viken som nämns i texten har nog det rätta namnet Lillviken.
    Har sökt efter årtalet då vägen till Torsfjärden byggdes och får här årtalet 1916-17

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittade hit! Roligt också att morfars memoarer kunde ge dig en hint om när vägen byggdes.

      Radera