Jag har icke blott slitit ondt

oktober 1917

Men jag har icke blott slitit ondt på mina resor. Jag har äfven haft det bra.

En af de angenämare resor jag någonsin gjort, blef företagen under denna höst. Det var resan till Bjørkaasen och Ofotenfjorden.

Någon gång i början af oktober nämnde Hallin något till Hallström, om huruvida ”de redan nu” skulle förberreda mig på en viss resa, som möjligen skulle komma att företagas. Men Hallström ansåg det bäst att vänta ännu något litet. Så stod en dag det stora Bjørkaasenköpet relateradt i tidningen, och därpå dröjde det icke länge, innan resan blef bestämd.

Den 28 okt. blef det beslutat att vi skulle ge oss iväg. Ressällskapet skulle utgöras af åtta stycken herrar. Dir. E. Beijer i firman G & L Beijer, dennes chef för kisafdelningen, disponent R. Haslum, dir. Falkman, kammarherre Hallin, dir. Hallström, bankdirektör Hallin, direktör E. Stolz från Kristiania, samt undertecknad.

Några dagar innan affärden anträddes, hade vi ett sammanträde hos Beijers, därvid den föregående tyska direktionens ordförande, Bergassessor Dr. Martin från Berlin, klarlade situationen och de närmaste framtidsperspektiven. På ett synnerligen elegant och tydligt språk klarlade han allt som kunde vara af intresse. Vid detta sammanträde närvoro äfven företagets platschef, Bergwerksdirektor Curt Hunger, som däremot var mycket svårförståelig i sina anföranden, enär han mestadels åt upp hälften af hvarje ord.

Sammanträdet utmynnade i ett beslut att till mig öfverlämna alla dokument af intresse. Och jag tillbragte till en början den första eftermiddagen hos Beijers för att sätta mig in i det stora företaget, men erhöll sedan af Hunger medgifvande att få låna papperen för att kunna ordentligt och grundligt fördjupa mig i desamma. Det var ju inga små saker att sätta sig in uti. Denna eftermiddag var äfven Hunger och Stolz tillstädes för att lämna mig de upplysningar jag kunde kräfva, men tillfölje min klumpighet att uttrycka mig på tyska i mera ingående spörjsmål, och Hungers dåliga sätt att uttrycka sig på sitt modersmål, blef utbytet tämligen klent. Den största klokheten erhöll jag på mitt kontor, där jag i flera dagar var sysselsatt med dessa rapporter, delvis afskrifvande dem, t.ex. Hungers ”Kurze Bericht”, som jag bevarar in extensso.

Den på förhand beslutade dagen, den 28 okt., anträddes affärden. Hallin strejkade i sista stund, ty hans kamrer, Fornander, hade blifvit mobiliserad. Vi blefvo alltså endast 7 som reste. Vi fingo en alldeles ny, charmant sofvagn, synnerligen elegant, men lidande af det felet att det knakade i taket vid alla slingringar på banan, så att ens nattsömn blef på ett obehagligt sätt störd. Men äfven detta fel förutan har jag ju svårt för att sofva på tåg, och trots en intagen dosis af brominal lyckades det icke häller nu något så vidare; dock blef den andra natten bättre än den första, och det är ju troligt att man kan vänja sig att sofva äfven på tåg. Emellertid var jag ganska trött redan första dagen.

Så långt som uppåt Bräcke fanns ingen snö, fastän det var fruset, men när vi vid frukostdags anlände till Långsele, började det uppträda sparsamt med snö. Kallt var det emellertid, och jag huttrade och frös af ovanan vid kylan.

I Långsele trodde vi att det efter vanligheten skulle bli slagsmål om restaurationsvagnen, men egendomligt nog blef det tämligen smärtfritt, och vi fingo utan ringaste svårighet platser, ja, vagnen var icke ens fullsatt. Vi hade det grannaste väder och sålunda en öfverdådig tur. Norrland bör vara solbelyst för att kunna njutas, åtminstone i de sträckor där järnvägen går fram.

Om själva resan är ingenting särskilt att anteckna. Sällskapet var angenämt. Herrarna sutto ofta vid sitt medhafda bridgebord, hvarvid de slogo upp dörren mellan halfkupéerna och inrättade sig familjärt. Vi intogo våra regelbundna måltider i restaurantvagnen, och det bjöds på vin till middagarna. Jag logerade på uppresan tillsammans med dir. Falkman (på nerresan var jag ensam i min I-klass kupé).

På morgonen vid 7-tiden – i dagningen – anlände vi till Kiruna, och då jag stack ut hufvudet och kikade, så låg hela nejden insvept i djup snö. Det var full vinter! Kontrasten kännes ju så särskildt stark, då man som sydlänning kommer direkt in i vintern utan öfvergångar. Ännu i Boden fanns ju ingen snö, utan scenförändringen hade ägt rum under natten. Vid vår afresa från Stockholm stode ju ännu blomstren i Kungsträdgården i fullaste färgprakt. Men häruppe var allt insvept i ett tjockt, mjukt, hvitt täcke.

kirr

De öfriga herrarna sofvo ännu, utom Falkman, som var halfvaken, men jag klädde mig under det långa uppehållet i Kiruna och lyckades äfven få en smula kaffe i väntsalen. Och så bar det iväg igen. Mot väster! Kiruna hade varit insvept i ett kallt vinterdis; man såg icke ens berget. Men redan strax sedan vi lämnat rangeringsbangården, började dimman att skingra sig, och uppåt Kalixfors eller så omkring, skönjdes en smula af fjällen i en makalös blåviolett belysning, högst underbar! Jag ambulerade mellan vagnens båda sidor för att icke gå miste om något af hvad detta landskap hade att bjuda. Och det blef gradvis under färden allt mera storslaget. Det kan man kalla stegring!

Vid någon af stationerna innan vi anlände till Torneträsk, påkallades uppmärksamheten af ljudliga stötar i sirenen från föraren, och tåget bromsades häftigt. Det var renar på banan. Och nu fingo vi se en syn, som inte ens häruppe är så vanlig i det omfång, vi nu fingo se: En renhjord på flera tusen djur! En van lappmarksresenär i en af kupéerna påstod sig aldrig ha sett så många djur på en gång. Jag skattade dem till 3 – 4000 djur. En högst magnifik syn! Hela den af videbuskar bestående lågskogen var alldeles uppfylld af renar, som knappast kunde urskiljas från omgifningen, så alltsammans var smutshvitt eller grått. Hornen blandade sig med buskaget. Ingen blef emellertid öfverkörd, tycktes det. Och tåget fortsatte under de vaktande lapparnas lifliga rop.

Vi sågo snart Kaisepaktes underligt formade bergskam och närmade oss alltmer Torneträsk. Det ljusnade i luften af förtunnade moln, men solen själf orkade icke fram. Fjällen på andra sidan af Torneträsk stodo majestätiskt snövita mot den fuktighetsblå molnstoden. Det var storslagna syner!

malmb_karta_06

Men elektriciteten drog oss oupphörligt mot väster! Vi passerade Abisko och Lapp-porten, Nuoljatunneln och de andra gamla bekanta. De öfriga herrarna ha nu vaknat och sälla sig till landskapet. Kammarherrn är synnerligen elegant och har dyrbar cognacsflaska af slipad kristall i fodral och rem öfver axeln o.s.v.

Ju mer vi närma oss Riksgränsen, desto mer har det tunnat i luften, och ett, tu, tre varseblir jag en liten ljusgrön, metallglänsande rand vid horisonten. Som det var västanvind visste jag hvad denna rand hade att bebåda, och jag utlofvade åt ressällskapet ett grannt väder, då vi kommo ner till Ofoten. Och jag höll verkligen ord på ett mer än storartadt sätt. Ty bättre väder än det vi nu fingo var helt enkelt otänkbart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja