Inlägg

Visar inlägg från 2016

Berg-Ejvind och hans hustru

Bild
februari/mars? 1918På söndagen var jag trött efter resan. Det blef följaktligen ingenting skrifvet i ”Boken om Kaj” hvilket jag eljest hade tänkt. Var hemma hela dagen. Ordnade mina tidningar. Spelade en smula. På kvällen lyckades jag få Astri med in på ”Röda Kvarn”. Det var sista dagen som ”Berg-Ejvind och hans hustru” gafs – på en lång rad af föreställningar, minst en månad tror jag. Signe hade skaffat oss biljetter och var själf med. Det var alldeles utmärkt! Musiken till en början var synnerligen god. Det spelades Sibeliussaker, och utförandet var godt. Det var ingen biografmusik. Skada blott att det var idel söndagspublik, som ideligen hostade, harklade och snöt sig och alldeles förstörde den silfverskira musiken. Skådespelet var väl inspeladt med Victor Sjöström, Edith Ernstoff och Klintberg i huvudrollerna. Scenerierna voro inspelade i Abiskos omgifningar (skulle föreställa Islands) och bjödo på utsökt vackra tagningar, som lända såväl regissör som fotograf all heder. Själfva s…

Lilla Glasbruksgatan 13

Bild
Jag (Mira) har i Stockholms stadsarkiv, Stockholms äldre byggnadsritningar, hittat huset som Maria Elisabeth Heijkorn morfars mor,  bodde i som barn. Där bodde också de fem av hennes systrar som var födda före 1860, således också mormors mor, Matilda Josefina Heijkorn. Lilla Theresia föddes där, men dog efter bara 9 månader.I arkivet kan man söka, hämta och använda bygglovsritningar från tidigt 1700-tal till 1874.Ritningarna utgör en del av Stockholms stads byggnadsritningar – ett världsminne och är en fantastisk guldgruva för oss som söker släktens rötter och boplatser i Stockholm. 1849, Catharina, [Glasbruket Övra], Lilla Glasbruksgatan, 13.“Byggnad i Muraren Sandgrens egendom N 13 vid Lilla Glasbruksgatan Catharina Församling”Elisabeth skriver: “Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida…

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918 På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog. Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den. Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera l…

Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

Bild
På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade. I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl. På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen. På fyndigheten äro…

Morfars mor flyttar till Moräng

Bild
Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn…

Morfars mor börjar skolan

Bild
Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon het…

Morfars mors barndomshem – Glasbruksgatan

Bild
Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt.Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården.(Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M)Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades så der.…

Morfars mors barndomshem

Bild
Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn, att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död.“Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån.Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Kols…

Emellertid var jag inne på symfonikonserten

Bild
Programmet var Peterson-Bergers ”Baneret”, hans symfoni under studieåren, Schuberts Rosamunda-musik, samt som afslutning Sibelius violinkonsert. Med Carl Flesch som solist. Jag var ensam. ”Baneret” var ju vackert. Musiken var lättförståelig och alla instrument hade sina dryga anparter. Ingen fick vidare långvarig hvila. Och det trillade iväg tämligen hastigt ibland. Förgäfves spanade jag emellertid efter något direkt P.B:iskt särdrag från hans pianoalstring. Här hade han tydligen inte kommit fram till sin personliga stil. Det var mest Wagner, fastän i mera melodiös form. I scherzot roade han publiken med en liten svansstump, Philoeconns, ett stycke herrgårdsfrökendans. Scherzot var förresten det bästa i mitt tycke. Schuberts balettmusik ur Rosamunda är ju alltför välkänd. Den tillhörde min repertoar för 20 år sedan. Den bildade ”en luftig båge” öfver till Sibeliuskonserten, som jag däremot inte kunde rätt väl smälta, full af allehanda konstigheter som den var. D.v.s. jag blef i till…

Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp

Bild
Februari 1918. En herre från Gefle, med den klingande telegramadressen ”Jernnilsson”, alias Josef Nilsson, handelsagent, hade uppvaktat Mercator i Hallins person för att plädera för finansieringen af svafvelkis som han påstod sig förfoga öfver i stora kvantiteter. Den ena fyndigheten skulle ligga vid Åbydal på banan Linghed – Norrsundet, den andra i närheten af Västerberg vid Storvik – Arthur Nordströms fina fyndighet ”via Nycander”. Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp, men man kunde ju aldrig veta. Hallin hade varnat mig för mannen i fråga, och framhållit hans mindre behagliga utseende. Allt nog, jag reste. Den 5:te febr. gaf jag mig iväg – det var visst tisdag morgon. Tänk hvilka tågförbindelser nu för tiden. Samma tåg som förr gick 10.30 med framkomst till Forsbacka ½ 3, går nu 7.25 på morgonen! Det är dock inget annat än att resignera och vara glad åt att man kan komma någonstädes i dessa tider. Och biljettpriserna! 110 % mot förut! Men allting har en ände…

Bores välde är brutet för i år

Måndagen den 11 februari 1918 Det börjar bli omöjligt snart med dessa långa skutt. Jag kan inte sköta mig. Jag hinner verkligen inte med. I går, på söndagen trodde jag mig kunna skrifva åtskilligt, men det blef ingenting af, ty jag var för trött. Jag hade nämligen på morgonen just hemkommit från Östergötland. Blidvädret har nu pågått sedan den 20 januari, d.v.s. 22 dagar i sträck. Det är väl nu knappast hopp om mera vinter af det förra allvarliga slaget. Visserligen kan väl en snöstorm komma fram i mars, men jag liksom känner på mig, att Bores välde är brutet för i år. Saken har två sidor – man har icke fått ut hälften af det som ska fram ur skogarna, men å andra sidan hjälper den milda väderleken det fattiga folket, som slipper frysa så. Jag är glad åt den ringa koksåtgången. Ty det har verkligen gått åt mycket litet den senaste tiden. Men å andra sidan blir det mycket svårt med veden till min lokomobil i Wreta och framforslandet af lafvirket. Symfonikonserten den 31 jan. gick ja…

Det må vara så…

Januari 1918 Torsdagsprogrammet för symfonikonserten såg ut så här: Ludvig van Beethoven (1770 – 1827)
Symfoni nr 7, A-dur, op. 92Poco sostenuto VivaceAllegrettoPresto Allegro con brio Ludvig Schytte (1848 – 1909)
Pianokonsert, Ciss-moll, op. 28 Allegro Intermezzo: Andante con moto Final: Allegro Natanael Berg (1879 – )
Makter, symfonisk dikt för stor orkester I Selbest ist der Mann II Das Weib Programmet upplyser följande: Beethovens 7:de symfoni, skizzerad redan 1809, fullbordad år 1812 och uppfördes första gången samma år tillsammans med den 8:e i Wien. Den har karakteriserats som ”Dansens apoteos” af Richard Wagner, hvilken som bekant betrakta den symfoniska formen som grundad på dansen; för den Beethovenska symfonins del torde Wagner haft den grekiska, dionysiska dansen i tankarna. Wagner yttrar sig på ett annat ställe om verket: ”förvisso måste vi anse Beethovens A-dur-symfoni som det glädtigaste, som någon konst någonsin frambragdt: kunna vi väl tänka oss detta verks genius …

Tövädret har fortfarit hela veckan

Bild
Måndagen den 28 jan. 1918. Se, sådär är det! En lucka på en hel vecka! Inte för att händelser af någon betydenhet inträffat, men ändå tycker jag inte om alltför stora luckor. Tövädret har fortfarit hela veckan. I staden har varit bottenlöst. Den extra snöskottarpersonalen har strejkat eller rättare sagdt vägrat att arbeta för den erbjudna, nu ca 130 % ökade daglönen. 1913 betalades visst 35 öre timmen. Nu begäres 1 kr för gatuarbete och 1.20 för gårdsarbete. Följden har blifvit, att smutsen ligger kvar i stora strängar längs alla trottoarer. Det har icke varit för ro skull man denna vecka har promenerat på Stockholms gator. Ute på landet har det varit något drägligare, fast vedervärdigheter icke saknats äfven där. Det har varit öfvermåttan halt förstås. Snön har till större delen redan gått, uppe på vår tomt är marken bar kring träden, och vägarna lysa bruna i kanterna. Men värst har det varit med vattnet. Då jag igår eftermiddag skulle gå ner i källaren och göra iordning några lä…

På måndagen var också otrefligt i staden

Bild
Tisdagen den 22 jan. 1918. I dag är dimma, starkt töväder och disigt i luften. Omslaget i vädret började redan på söndagskvällen. På måndagen var all snön borta från träden, och det var icke mindre än 6 grader blidt. Det är skillnad det, mot 20 grader för blott några dagar sedan. På måndagen var också otrefligt i staden. Tusentals snöskottare och trottoarknackare voro i verksamhet och man fick icke gå oantastad någonstädes, vare sig på gatan eller trottoaren. Sörjan gjorde, att man fick balansera sig fram. Det är alltid ett fasligt lif i staden vid dylika stora töväder. Det tager många dagar, innan den blir finputsad och fullt anständig. Jag fortsatte på morgonen mina ”förberedelser till Reformationen”. Så ingående trodde jag aldrig att jag skulle få en inblick i Luthers gärning. Ämnet tilltalar mig mycket, men så är det också framställt i njutbar form. Reste in med 10-tåget. Hade ingen vidare arbetslust. Jag gjorde upp mitt mellanhafvande med Bernhardt & Co för hyra och inlogerin…

På söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök

Bild
Januari 1918 På lördagen for jag in med 10.17, besökte i Centralpalatset en gammal kurskamrat, löjtnant Elliot (ang. gruffogde-bostaden vid Wreta mm) och satt så på kontoret till ½ 3, då jag for hem. Gaf Strandberg order om att nedlägga arbetet vid Ferrum tills vidare – tills i slutet af mars, på grund af svårigheterna med den skarpa kylan, som gör så att pumparna ideligen fryser och som därigenom förorsakar upprepadt krångel. Fagerberg fick redan ett par dagar tidigare (på fredagen) telegrafisk order om saken. Idag på söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök. Jag trodde nästan att Gösta Estréen skulle komma ut för att hämta mig ut på den förut aftalade skidfärden till Nacka. Inte häller kom Ragnar Swärd, så som han på onsdagen preliminärt hade sagt. Min moder sade i fredags, att hon skulle komma ut idag också, men hon kom inte. Vi voro som sagdt alldeles lämnade i fred. Jag började dagen med Luthers 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg, men afbröt detta fördjupande i fo…

Hade jag blott tid, skulle jag studera så mycket!

Bild
Söndagen den 20 jan. 1917 Fredagen och lördagen har kylan något slagit sig, och det har varit något drägligare att vistas ute. Jag har om morgnarna fortsatt mina studier om ”Reformationstidehvarfvets historia” i min stora Världshistoria. Det är rätt eget, att jag nu på gamla dagar är så intresserad af historia, då detta i skolan var mitt mest afskydda ämne. Men säkerligen tog ej Hildebrand med det rätta greppet om det. Och ännu har jag en stor aversion mot koncentrerade historiska läroböcker med uppräknandet af kungar, krigsföretag och en massa årtal. Däremot kan jag njuta af skildringen i min stora världshistoria, ty där lägges mera vikt vid det kulturella och utvecklingen. Man får ett bättre grepp på ämnet. Också äro dessa skildringar efter min mening synnerligen väl skrifna. Jag har dessutom fortsatt en smula mina studier om ”Stockholmstraktens geologi”, samt ”Den geologiska forskningen i Sverige”. Jag går tillväga på det sättet, att jag på biblioteket först med blyerts skrifver a…

Solist för aftonen var Elly Ney

Bild
På torsdagskvällen åhörde jag Brahms-konserten på Auditorium. Programmet såg ut så här: Symfoni nr 3, F-dur, op. 90
Allegro con Brio
Andante
Poco allegretto
Allegro Pianokonsert nr. 1, D-moll, op. 15
Maestoso
Adagio
Rondo, Allegro non troppo Akademisk festovertyr, op. 80Solist för aftonen var Elly Ney, som jag senast hörde tolka Brahms B-dur-konsert, jag tror det var vintern 1915. Hon kan ju näppeligen kritiseras, så högt står hon såväl i teknisk bravur som musikalisk fördjupning. Hon lär ju dessutom ha specialiserat sig på Brahms. O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) skrifver i sin recension af konserten följande: ”Konsertföreningen återvände på torsdagen till den absoluta musikens område efter sina utflykter till politikens marker och operadivornas värld. Åter bjöd den på ett konstnärligt stilfullt program, som dock ej uteslöt en förträfflig solist, ehuru inom en enhetlig ram. Aftonen var Brahms´, företrädd med sina yppersta saker, f-dursymfonien och d-mo…

Mot kvällen blef omslag i vädret

Bild
14/1 1917 Mot kvällen blef omslag i vädret; det blef en rå, genomträngande dimma, som alldeles skymde bort gator och torg, så man med möda hittade vägen, och ehuru det var ca 20 grader kallt, så såg man att det skulle bli omslag. Röken slog också ner. Vi skyndade oss, allt hvad vi förmådde för att hinna upp till tåget i tid. Afgångstiden var 8.13. men vi möttes – väl ditkomna – af den föga hugnesamma underrättelsen att tåget vore att vänta allra tidigast vid 10.15-tiden. Nå, tåget kom väl så småningom framglidande ur dimman, men som en vagn hade gått varmt och måste frånkopplas, så blef det ytterligare försening af, och vi kommo ej åstad förrän någonting vid 11-tiden, eller då vi skulle varit framme i Stockholm. Det var sannerligen ingen lustresa! Kallt var det också i kupén, och folket satt insvept i filtar och halsdukar, rockar och pälsar, och frös visst ändå. Ändtligen framkomna till Liljeholmen och sålunda nästan hemma, blefvo vi fastsittande ytterligare en angenäm stund, alldenst…

Det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna

Bild
Söndagen (d. 13/1 1917) var en strålande vacker vintersöndag. Men kall! På f.m. höll jag på med att städa på min bokhylla och göra Tekn. Tidskr. Komplett för 1917. På middagen följde Astri med ut, och vi gingo till Vikdalen, där jag aldrig förr varit. Hit har den moderna villaarkitekturen icke trängt, utan man blir i ett nu liksom förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Faktiskt slår en fläkt af 90-tal emot en. Gustaf Fjaestad, Vinterlandskap med frusen sjö.Vi voro ända ner till bryggan, midt emot Manilla och Blockhusudden. Det var svidande kallt, 18 à 20 grader. Men solen förde med sig de härligaste färger öfver snö och hustak! Och aptiten blef storartad! På kvällen for jag in till Stockholm och låg där öfver natten. Jag skulle nämligen på måndagsmorgonen tidigt med tåget till Nyköping. På måndagsmorgonen var det återigen svidande kallt. 7.25 reste jag, vederbörligen ombonad i dubbla fodral. Och halsdukar och muddar. Men det visade sig sannerligen behöfligt. Vår vagn var egendomligt nog…

Som solist för aftonen tjänstgjorde en finsk sångerska

Bild
Januari 1918.

På kvällen åkte jag in med 6-tåget, satt en stund på Teknologföreningen och skref om ”Stockholmstraktens geologi”. Kl. 8 mötte jag Signe på Auditorium.

Programmet för aftonen var följande:

Jean Sibelius (f.1865), Finlandia, symf. dikt, op.26
Christian Sinding, (f. 1856), Symfoni D-moll, op. 21, f.f.g.
Arntroise Thomas (1811 – 1896), Ofelias aria ur “Hamlet”.
G A Rossini, (1792 – 1868), Cavatina ur Barberaren i S.
Edvard Elgar (f 1857), The Wand of Youth, 1: sta sviten
Uvertyr: Allegro molto
Serenad: Andantino
Menuett: Andante
Soldans: Presto
Musicerande féer: Allegretto
Slummerscen: Moderato
Féer och jättar: Presto

Vi hade vår plats på andra bänken på parketten, alldeles bakom Schnéevoigt. Jag kom nämligen alldeles i sista stund för att få biljetter. Det kunde ju ha sitt intresse för engångs skull att sitta alldeles inpå orkestern, ty man kunde ju studera de olika instrumenten bättre, men för akustikens skull var det naturligtvis ofördelaktigt.

Sibelius …

På morgonen en charmant skidtur!

Bild
Den 5 jan. 1918.
På morgonen en charmant skidtur! Ej så kallt som dagen förut. Åkte först till Dufnäs och ämnade mig först till Neglinge eller i hvarje fall åt det hållet, men slog så in på Erstaviksrouten. Vände så om på vägen till Snörom. Det var soligt och vackert och snön hängde i stora drifvor på träden. Kom in på en magnifik skogsväg, som så småningom mynnade ut vid den gamla färgglada gården vid Snörom och Källtorpssjön.

Det blef en längre tur än jag egentligen från början beräknat, men det var ju häller ingen idé att vända, utan jag fortsatte ner till Nacka kvarnar och Nackanäs, samt kom precis i sista stund för tåget från Nacka station. Var hemma 10.17 igen. En förtjusande färd!

Priset ifråga om koncentrerade pittoreska scenerier tager dock alltfortfarande den charmanta sprickdalen vid Nacka kvarnar. Hur många gamla minnen har jag ej från denna nejd. Jag minnes en gång på toppen till Nacka gamla kyrka uti höstsolens glans en färgmättad oktoberdag! Det är många …

Färjan skramlade i sina isbitar…

Bild
Den 2.dra jan. 1918.
Idag har det vintrat till på allvar! Morgonen ingick mulen, och till en början var det väl icke så kallt. Men frampå middagen klarnade det, och temperaturen sjönk alltmera, så att vid 6-tiden på kvällen var det 9 grader kallt vid Norrmalmstorg. Och det blåste snålt.

Rätt mycket snö hade fallit fram på morgonsidan, så sedan jag läst mitt pensum om 12 sidor i Kielhack, så måste jag ut med plogen för att kunna komma skaplig om fötterna till stationen.

Jag reste in med 10-tåget. På mitt kontor fanns ingen post mer än ett kort från Emil Olsson – den enda af våra s.k. vänner i Forsbacka, som kommit ihåg oss på julen och nyåret. Om man undantager ytterligare Anders Lund.

Vid 12 var jag uppe för att bocka mig för cheferna, men träffade endast Hallström, enär Hallin vistades på sin egendom nere i Östergötland. Vi språkade litet om möjligheterna för Wreta under det kommande året. Sedan gick jag raka vägen hem till Mor.

På em. var jag sysselsatt med räkenskaper…

1918 - Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut

Bild
1918 1. sta januari.

Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal.

Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående.

Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor.

Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år.



Lifsmedelsfrågans läg…