1918 - Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut
1918 1. sta januari.
Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal.
Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående.
Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor.
Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år.
Lifsmedelsfrågans läge är ju för vårt land synnerligen allvarsamt. Vi lära ju icke ha brödföda längre än till in i maj. Sedan få vi vara utan till skörden. Och skulle denna äfven i år slå fel, ja då ha vi säkerligen hungerdöden för många. Men gifve Gud vår räddning i en god landets afkastning under denna sommar!
Det nya året ingick med föga kyla. Temperaturen var väl omkring noll. På morgonen var det mulet, men frampå eftermiddagen klarnade det upp och himlen återfick sin blåa färg.
Nyårsvaka höllo vi ej, utan sökte sömnen hvar och en på sitt håll, efter bästa förmåga.
Jag började mitt nya år i studiernas tecken. Innan jag steg upp, läste jag 6 sidor i Kielhacks Praktiska Geologi. Jag var lat, och steg inte upp förrän bortåt ½ 10. Men då måste jag ner i källaren och sätta fyr på värmepannan, som hade slocknat under natten, trots kärleksfull vård föregående kväll.
Jag hade tagit hem alla räkenskapsböckerna i tanke att kunna arbeta en smula och fastställa min balans vid årsskiftet, men jag var, när allt kom omkring, icke vidare lifvad därför, utan lämnade allt dylikt arbete åt sidan. Jag skref en smula i denna boken (om sista lapplandsresan till Björkaasen), men icke häller detta blef så värst vidlyftigt.
Så satt jag vid flygeln en stund, men utan inspiration. Vädret var icke så dåligt eller afskräckande för promenad, men det blef i alla händelser ingenting af att sticka näsan utomhus på hela förmiddagen.
Jag lyckades öfvertala Astri att taga Kaj med, så skulle vi åka in till staden på nyårsvisit hos mormors. Jag borde väl in på nyårsdagen åtminstone, då det ej blef utaf på juldagen. Egendomligt nog fick jag henne med på förslaget, och vi åkte med 3.17-tåget.
Kaj var synnerligen intresserad af tågresan, till den grad att t o m att han alldeles tappade mål i mun och endast satt och starrbligade ut genom fönstret. Jag kånkade honom så från Stadsgården till spårvagnen vid Slussen, och ehuru det icke är lång bit, blef grabben tillräckligt tung ändå.
Vi åkte först upp till farmors, där vi stannade väl en halftimme och bl a också drucko kaffe, innan vi fortsatte upp till Torsgatan. Och väl framkomna dit väckte vi helt naturligt stor uppståndelse hos hela långa raden moster-tanter, som ju alla skulle intressera sig i hög grad för grabben, som man ju kan väl förstå. Vi blefvo emellertid inte lång stund där, ty Astri skulle ovillkorligen hem med 6-tåget, och det blef alltså knappt en halftimme, som vi hedrade mormors med vår närvaro.
Det troddes inte att vi skulle hinna till Stadsgården på den halftimme som var kvar till tågets afgång. Men det gick så förstklassigt, att vi t o m kommo 10 min. för tidigt.
Och så kommo vi hem, och det blef afton af årets första dag. Och så satt jag uppe och skref ner den här lilla redogörelsen. I morgon börjar det nya årets första arbetsdag. Antagligen med uppvaktning för Hallin och Hallström.
Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal.
Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående.
Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor.
Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år.
 |
| Ransoneringskort. Bild från Stockholmskällan. |
Lifsmedelsfrågans läge är ju för vårt land synnerligen allvarsamt. Vi lära ju icke ha brödföda längre än till in i maj. Sedan få vi vara utan till skörden. Och skulle denna äfven i år slå fel, ja då ha vi säkerligen hungerdöden för många. Men gifve Gud vår räddning i en god landets afkastning under denna sommar!
Det nya året ingick med föga kyla. Temperaturen var väl omkring noll. På morgonen var det mulet, men frampå eftermiddagen klarnade det upp och himlen återfick sin blåa färg.
Nyårsvaka höllo vi ej, utan sökte sömnen hvar och en på sitt håll, efter bästa förmåga.
Jag började mitt nya år i studiernas tecken. Innan jag steg upp, läste jag 6 sidor i Kielhacks Praktiska Geologi. Jag var lat, och steg inte upp förrän bortåt ½ 10. Men då måste jag ner i källaren och sätta fyr på värmepannan, som hade slocknat under natten, trots kärleksfull vård föregående kväll.
Jag hade tagit hem alla räkenskapsböckerna i tanke att kunna arbeta en smula och fastställa min balans vid årsskiftet, men jag var, när allt kom omkring, icke vidare lifvad därför, utan lämnade allt dylikt arbete åt sidan. Jag skref en smula i denna boken (om sista lapplandsresan till Björkaasen), men icke häller detta blef så värst vidlyftigt.
Så satt jag vid flygeln en stund, men utan inspiration. Vädret var icke så dåligt eller afskräckande för promenad, men det blef i alla händelser ingenting af att sticka näsan utomhus på hela förmiddagen.
Jag lyckades öfvertala Astri att taga Kaj med, så skulle vi åka in till staden på nyårsvisit hos mormors. Jag borde väl in på nyårsdagen åtminstone, då det ej blef utaf på juldagen. Egendomligt nog fick jag henne med på förslaget, och vi åkte med 3.17-tåget.
 |
| Saltsjöbanan vid Åsöberget. Bild från Stockholmskällan. |
Kaj var synnerligen intresserad af tågresan, till den grad att t o m att han alldeles tappade mål i mun och endast satt och starrbligade ut genom fönstret. Jag kånkade honom så från Stadsgården till spårvagnen vid Slussen, och ehuru det icke är lång bit, blef grabben tillräckligt tung ändå.
Vi åkte först upp till farmors, där vi stannade väl en halftimme och bl a också drucko kaffe, innan vi fortsatte upp till Torsgatan. Och väl framkomna dit väckte vi helt naturligt stor uppståndelse hos hela långa raden moster-tanter, som ju alla skulle intressera sig i hög grad för grabben, som man ju kan väl förstå. Vi blefvo emellertid inte lång stund där, ty Astri skulle ovillkorligen hem med 6-tåget, och det blef alltså knappt en halftimme, som vi hedrade mormors med vår närvaro.
Det troddes inte att vi skulle hinna till Stadsgården på den halftimme som var kvar till tågets afgång. Men det gick så förstklassigt, att vi t o m kommo 10 min. för tidigt.
 |
| Spårvagnar vid Slussen. Bild från Stockholmskällan. |
Och så kommo vi hem, och det blef afton af årets första dag. Och så satt jag uppe och skref ner den här lilla redogörelsen. I morgon börjar det nya årets första arbetsdag. Antagligen med uppvaktning för Hallin och Hallström.
Kommentarer
Skicka en kommentar