Hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande månsken
oktober 1917
Men vår lilla båt stäfvade alltmera utåt fjorden. Vi passerade Skjomens fjordbund, och snart förlorade vi Narvik helt och hållet ur sikte, men i stället började Balangens och Salangens fjäll att dyka upp. Vi höllo ner mot det vänstra landet, där längst inne i ett blåaktigt dis ett pärlband av ljus började visa sig. Det var Björkaasen-anläggningen. Egendomligt formade fjäll bildade bakgrunden, särskildt ett, som såg ut som ett horn. Det var nedåt Æfjorden till och skulle visst vara något extra i bestigningsväg.
Snart kommo vi så nära att vi kunde urskilja landskapet närmare. Vi sågo detaljer af anläggningarna, som ligga uppe i dalen, 2,5 km från fjorden, och nere vid hamnen började den stora malmkajen af träkonstruktion att skarpt afteckna sig. Ytterst på bryggan svajade i broderlig endräkt välkomnande en svensk och en norsk flagga. Vände vi oss om låg nu hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande klart månsken, som i en lång strimma glittrade i vårt kölvatten. Det var utomordentligt stilfullt. Man njöt af den för oss svenskar så säregna taflan. Sådant få ju vi icke så ofta se. Det finns ju ingen motsvarighet hemma hos oss.
På lastbryggan var mycket folk nere till vårt möte. Det var just i skymningen. Det blef ett hifvande på vårt bagage. Skjutsar stodo väntande, men det var endast gubben Beijer och kammarherren, som begagnade sig af hästtransporten. Resten af sällskapet tågade till fots, anförd af dir. Normestad, chefen för verken. Då vi anlände till Björkaasen var det mörkt, fast det var ju fortfarande det fina månskenet. Snö fanns ej, men marken var frusen och det var lätt att gå. Vi gingo hela vägen ijämte den smalspåriga banan, som från hamnen leder upp till anrikningsverket. Och så passerade vi kontorsbyggnaden med sin klunga af bostadshus för tjänstemannafamiljerna, litet längre upp ångköksanläggningen, samt nådde så det magnifika anrikningsverket, krönt af en norsk flagga och rikt upplyst.
Vi tågade vidare uppför en ansenlig, lång backe åt vänster, där direktörsbostäderna tronade uppe i höjden med den mest hänförande utsikt öfver hela anläggningen, dalen, fjorden, Ofoten och Salangenalperna i bakgrunden. Denna utsikt i månskenet hör till dem som etsa sig fast i ens minne! Det är icke ofta som man förunnas en sådan syn.
Men vår lilla båt stäfvade alltmera utåt fjorden. Vi passerade Skjomens fjordbund, och snart förlorade vi Narvik helt och hållet ur sikte, men i stället började Balangens och Salangens fjäll att dyka upp. Vi höllo ner mot det vänstra landet, där längst inne i ett blåaktigt dis ett pärlband av ljus började visa sig. Det var Björkaasen-anläggningen. Egendomligt formade fjäll bildade bakgrunden, särskildt ett, som såg ut som ett horn. Det var nedåt Æfjorden till och skulle visst vara något extra i bestigningsväg.
Snart kommo vi så nära att vi kunde urskilja landskapet närmare. Vi sågo detaljer af anläggningarna, som ligga uppe i dalen, 2,5 km från fjorden, och nere vid hamnen började den stora malmkajen af träkonstruktion att skarpt afteckna sig. Ytterst på bryggan svajade i broderlig endräkt välkomnande en svensk och en norsk flagga. Vände vi oss om låg nu hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande klart månsken, som i en lång strimma glittrade i vårt kölvatten. Det var utomordentligt stilfullt. Man njöt af den för oss svenskar så säregna taflan. Sådant få ju vi icke så ofta se. Det finns ju ingen motsvarighet hemma hos oss.
På lastbryggan var mycket folk nere till vårt möte. Det var just i skymningen. Det blef ett hifvande på vårt bagage. Skjutsar stodo väntande, men det var endast gubben Beijer och kammarherren, som begagnade sig af hästtransporten. Resten af sällskapet tågade till fots, anförd af dir. Normestad, chefen för verken. Då vi anlände till Björkaasen var det mörkt, fast det var ju fortfarande det fina månskenet. Snö fanns ej, men marken var frusen och det var lätt att gå. Vi gingo hela vägen ijämte den smalspåriga banan, som från hamnen leder upp till anrikningsverket. Och så passerade vi kontorsbyggnaden med sin klunga af bostadshus för tjänstemannafamiljerna, litet längre upp ångköksanläggningen, samt nådde så det magnifika anrikningsverket, krönt af en norsk flagga och rikt upplyst.
Vi tågade vidare uppför en ansenlig, lång backe åt vänster, där direktörsbostäderna tronade uppe i höjden med den mest hänförande utsikt öfver hela anläggningen, dalen, fjorden, Ofoten och Salangenalperna i bakgrunden. Denna utsikt i månskenet hör till dem som etsa sig fast i ens minne! Det är icke ofta som man förunnas en sådan syn.
Kommentarer
Skicka en kommentar