Det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna

Söndagen (d. 13/1 1917) var en strålande vacker vintersöndag. Men kall! På f.m. höll jag på med att städa på min bokhylla och göra Tekn. Tidskr. Komplett för 1917.

På middagen följde Astri med ut, och vi gingo till Vikdalen, där jag aldrig förr varit. Hit har den moderna villaarkitekturen icke trängt, utan man blir i ett nu liksom förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Faktiskt slår en fläkt af 90-tal emot en.

Gustaf Fjaestad, Vinterlandskap med frusen sjö.

Vi voro ända ner till bryggan, midt emot Manilla och Blockhusudden. Det var svidande kallt, 18 à 20 grader. Men solen förde med sig de härligaste färger öfver snö och hustak! Och aptiten blef storartad!

På kvällen for jag in till Stockholm och låg där öfver natten. Jag skulle nämligen på måndagsmorgonen tidigt med tåget till Nyköping. På måndagsmorgonen var det återigen svidande kallt. 7.25 reste jag, vederbörligen ombonad i dubbla fodral. Och halsdukar och muddar. Men det visade sig sannerligen behöfligt. Vår vagn var egendomligt nog nästan tom. och värmen var ingenting att skryta med; men det gick ju.

Tjock is täckte rutorna, så att man slapp att njuta af det vackra vintervädret. En liten flicketös om ca 16 vårar, som skulle till Strängnäs och skulle byta i Saltskog, kom där med andan i halsen inspringande i kupén och frågade, om det var Saltskog. Tåget hade då stått åtskilliga minuter. Om ytterligare några minuter gick så tåget, men flickan hann inte af. Hon påstod att dörren var fastfrusen och icke gick att öppna. Men hon tog saken lugnt och medföljde till Järna, som om detta vore den naturligaste sak i världen. Och det oaktadt, hon antagligen försuttit den enda möjligheten för dagen att komma till Strängnäs. Hon hade tydligen inte rest så värst mycket, stackars liten tös. Hon har åtskilligt att lära sig.

Vid 10-tiden blef det att lämna den jämförelsevis varma kupén och begifva sig ut i kylan. Och det blef sannerligen kallt åt fingernaglarna. Det påstods, att i dalgångarna vid Svärta gård skulle det på morgonen ha varit 36 grader. Jag kan icke veta, men nog kändes det bistert.

Vid framkomsten till Wreta fanns gruffogden icke där. Han kom först, då jag beredde mig att aftåga till Nyköpings stad.

Smedjan var nu i det närmaste färdig, och dynamitupplaget likaså, sånär som på dörrbommarna. Timmerkarlarna höllo på med takstolarna till stallet. I norra skärpningen hade de ännu ej kunnat komma ner på berget. Det såg besvärligt ut i denna kyla att arbeta där. De skulle nu tillgripa gamsning för att kunna fortsätta

genom leran. Gruffogden ansåg, att om 14 dagar borde blottningen vara klar, om de fingo hålla på, och inga yrväder kommo i vägen. Prof på malmen i södra skärpningen, som nu stod öfvergifven, skärskådades och befanns vara tämligen prydlig.

Vi sutto en stund uppe hos Bäckgrens på vindsrummet och språkade om företagets framtid. Gruffogden meddelade helt à propos, att han nu tröttnat på de olidliga bostadsförhållandena och de långa och tröttande turerna från staden för hvarje dag. Han ville bli ersatt med någon annan och bad att få säga upp. Han påstod att hans lön räckte inte till för att hålla hushåll på två ställen. Och sin fru kunde han inte härbärgera hos Janssons. Det var för kallt och för dålig mat. De höllo på att svälta ihjäl och ömkylde sina fötter.

Jag var just inte sinnad att betala mer för det lilla arbete som nu var igång. Jag anser att lönen är bra tilltagen – 300 kr/mån + fria rum. Men som karlen ju har stor erfarenhet, som kan komma väl tillpass vid fortsatta anläggningar vid grufvan, så kanske man bör betänka sig, innan man låter honom gå. Svar blef utlofvat inom kort. Han är mig allt litet gnällig och litet för själfmedveten, min käre Andersson! Vore det inte för hans stora erfarenhet, så ville jag inte ha honom.

Vi gingo på 1½ timme till staden och voro där precis kl. 3. Vi spisade gemensamt på hushållsskolan. Därpå sysselsatte vi oss ett par timmar på rummet vid Kapellgatan att genomgå räkenskaperna.