På morgonen en charmant skidtur!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sn%C3%B6rom_1904.jpg
Den 5 jan. 1918.
På morgonen en charmant skidtur! Ej så kallt som dagen förut. Åkte först till Dufnäs och ämnade mig först till Neglinge eller i hvarje fall åt det hållet, men slog så in på Erstaviksrouten. Vände så om på vägen till Snörom. Det var soligt och vackert och snön hängde i stora drifvor på träden. Kom in på en magnifik skogsväg, som så småningom mynnade ut vid den gamla färgglada gården vid Snörom och Källtorpssjön.

Det blef en längre tur än jag egentligen från början beräknat, men det var ju häller ingen idé att vända, utan jag fortsatte ner till Nacka kvarnar och Nackanäs, samt kom precis i sista stund för tåget från Nacka station. Var hemma 10.17 igen. En förtjusande färd!

Priset ifråga om koncentrerade pittoreska scenerier tager dock alltfortfarande den charmanta sprickdalen vid Nacka kvarnar. Hur många gamla minnen har jag ej från denna nejd. Jag minnes en gång på toppen till Nacka gamla kyrka uti höstsolens glans en färgmättad oktoberdag! Det är många år sedan dess nu!

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nacka_g%C3%A5rd_1901.JPG

Jag for in med 1.17-tåget, tillbrakte en stund på mitt kontor med brefskrifning, men gick så på K. Biblioteket, där jag ägnade en timma åt ”Orographie de la Suède”.

Min moder hade Olssons, Amelie och Gustaf på nyårsvisit. Hon hade bedt mig också komma upp, så jag blef där hela kvällen, ända till ½ 10. Vi spelade Wagners Mästersångarouvertyr samt Saltarellan ur Griegs kvartett. Hem med 10-tåget.

Söndagen den 6 jan.
Återigen en härlig skidtur. 11 grader kallt och sol! Gösta Estréen kom ut med 10-tåget, som var smockfullt af skidåkande, sportklädd ungdom. Vi drucko först kaffe, men gåfvo oss därpå iväg utåt Nyckelviken till. Den mödosamma bestigningen af Sicklaberget blef denna gång icke vederbörligen belönad, ty allt var inhöljdt i tjockt, askgrått dis. Man såg sålunda ingenting af staden.

Nedstigningen var icke häller utan sin möda, ty det var så djup snö och föret var dessutom kärft. Vi fortsatte ner till Nyckelviken, som tog sig stämningsfullt och idylliskt ut, inbäddadt som det var helt i hvitt. Vi voro ända nere vid bryggan och beundrade de måleriska motiv för en landskapare, som här vid hvarje steg uppenbarades. Vi stäfvade utmed den branta stranden och togo oss till slut upp på en klint med magnifik utsikt öfver segelleden och med den mest pittoreska vegetation af gamla tallar. Återvände så till den vackra vägen öfver Augustendal.

Skulle tro att middagen smakade! Angenäm skymningsstund vid stora spisens flammande bål. Och en rik fantasi, som utlöstes i en präktig symfoni på min präktiga flygel. Lill-Kaj ådagalade angenäma sällskapstalanger. Han behagade sitta länge i farbrors knä och demonstrerade sin julklappsbilderbok. ”Kajken rädd i vovven!”

(Klicka på bilderna för källa)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja