tisdag 3 maj 2016

Solist för aftonen var Elly Ney

På torsdagskvällen åhörde jag Brahms-konserten på Auditorium. Programmet såg ut så här:

Symfoni nr 3, F-dur, op. 90
Allegro con Brio
Andante
Poco allegretto
Allegro

Pianokonsert nr. 1, D-moll, op. 15
Maestoso
Adagio
Rondo, Allegro non troppo

Akademisk festovertyr, op. 80

Solist för aftonen var Elly Ney, som jag senast hörde tolka Brahms B-dur-konsert, jag tror det var vintern 1915. Hon kan ju näppeligen kritiseras, så högt står hon såväl i teknisk bravur som musikalisk fördjupning. Hon lär ju dessutom ha specialiserat sig på Brahms.

O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) skrifver i sin recension af konserten följande:

”Konsertföreningen återvände på torsdagen till den absoluta musikens område efter sina utflykter till politikens marker och operadivornas värld. Åter bjöd den på ett konstnärligt stilfullt program, som dock ej uteslöt en förträfflig solist, ehuru inom en enhetlig ram. Aftonen var Brahms´, företrädd med sina yppersta saker, f-dursymfonien och d-mollkonserten, samt som durstämd epilog Akademisk festuvertyr med dess kärva humor och festivitas.

I förtätad form blef konserten en återupplefvelse af förra säsongens Brahmscykel i det att Elly Ney nu spelade d-mollkonserten, då tolkad af Karl Nissen. Att den romantiskt sköra tondiktens symfoniska resning nu framträdde mäktigare, berodde både på pianistens öfverlägsenhet och att orkestern blifvit förtrognare med uppgiften, som den dock ännu ej förmått att helt tillägna sig. I specialiseringens tidehvarf ha äfven pianisterna sin specialitet; Elly Neys är Brahmskonserterna. I b-durkonserten beundrade man hennes bravur, uthållighet och rytmiska energi, hvaremot den mera inåtvända d-mollkonserten fängslade genom hennes fria poetiska gestaltning och andra musikaliska värden utöfver en bländande virtuositet.

Blott beklagligt att salens ohjälpliga akustik utplånade en del af konsertens läckra detaljer, som i och för sig ha att bestå en ojämn kamp mot orkestern. Den temperamentsfulla konstnärinnans vyer blef dock oantastlig och betygades med värme af en fulltalig publik.

Rikt bifall tillföll äfven kapellmästare Schnewoigt hvars storlinjiga och energifyllda Brahmstolkning förut värdesatts. Om första symfonisetern dock verkade något obalanserad och ansträngd torde anledningen varit orkesterns trötthet efter kort förut afslutad repetition med den värderade gästen.”

ellyneyElly Ney var ”draperad” i en antikiserande mörkröd sammetsdräkt med släp af charmant verkan. Hon förde sig som en drottning. Håret var kanske inte fullt så lurfvigt som förra gången jag såg henne, ty då höll hon under D-durkonsertens ansträngningar rent af på att tappa det. Hon sitter gärna bakåtlutad eller lutar sig åt vänster, då hon spelar. Tekniken i de Brahmska häftigare passagerna är fenomenal, man ser endast ett virrvarr af händer och fingrar. Man skulle vara frestad att tro på naturkrafternas upphäfvande. Men dessemellan i de långsamma satserna spelar hon enkelt, inåtvändt, så som Brahms fordrade det. Morales har rätt: Elly Ney är verkligen en speciell Brahmstolkarinna.

Jag lade särskildt märke till en omständighet, som inte var vidare smickrande för publikens rent musikaliska smak under förra konserten. Skillnaden i uppträdandet mellan Pia Ravenna och Elly Ney. Den förra knep publiken till större delen genom sitt pikanteri, sina divamanér och hofnigningar. Också blef hon öfversållad med blommor. Elly Ney fick inte en blomma. Men så var det hos henne också endast musiken som talade. Det publikfriande uppförandet försmådde hon. Hon bugade sig nästan motvilligt och en smula trumpet. Ryggraden är svår att kröka hos en drottning!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar