Tövädret har fortfarit hela veckan

Måndagen den 28 jan. 1918.

Se, sådär är det! En lucka på en hel vecka! Inte för att händelser af någon betydenhet inträffat, men ändå tycker jag inte om alltför stora luckor.

Tövädret har fortfarit hela veckan. I staden har varit bottenlöst. Den extra snöskottarpersonalen har strejkat eller rättare sagdt vägrat att arbeta för den erbjudna, nu ca 130 % ökade daglönen. 1913 betalades visst 35 öre timmen. Nu begäres 1 kr för gatuarbete och 1.20 för gårdsarbete. Följden har blifvit, att smutsen ligger kvar i stora strängar längs alla trottoarer. Det har icke varit för ro skull man denna vecka har promenerat på Stockholms gator.

Ute på landet har det varit något drägligare, fast vedervärdigheter icke saknats äfven där. Det har varit öfvermåttan halt förstås. Snön har till större delen redan gått, uppe på vår tomt är marken bar kring träden, och vägarna lysa bruna i kanterna.

Men värst har det varit med vattnet. Då jag igår eftermiddag skulle gå ner i källaren och göra iordning några lämpliga trän för vår stora spis, så öfverraskades jag af att finna källaren full af vatten, som stod decimeterhögt och ökades för hvar minut; det var ytvatten utifrån, som trängde sig upp genom fräthål i cementgolfvet, hvilka förr icke alls observerats, men som nu sannerligen gjorde sig märkbara. Ur somliga rent af sprudlade det upp som ur en springkälla. Det hade antagligen satt igen sig i afloppsledningen, som f.ö. ligger lågt, och fara var å färde, att vattnet skulle kunna stiga upp mot pannan, ifall det fick fortsätta. Jag lyckades stoppa igen de flesta hålen med trasor, så att flödet, om också ej stoppadt, så åtminstone blef betydligt minskadt. Och vidare lyckades jag med en lång grof ståltråd rensa upp afloppsröret från brunnen i cementgolfvet. Så för ett tag åtminstone blef det fart på vattnet, som rätt hastigt rann ut. Senare på kvällen blef det åter sämre med afloppet, ty det rann till fullt lika mycket som det kunde komma ut ur brunnen. Skulle det under natten ytterligare försämras, så var fara värdt, att vi hotades af ny öfversvämning. Jag var oroad för potatisen och veden. Mest hela natten låg jag i min så ytterst dåliga sömn med den fixa idén, att vattnet stod långt upp mot värmepannan. Men på morgonen idag var det likadant som igår kväll.

Emellertid var det föga trefligt både för mig och vårt främmande. Vi hade Ragnar Swärd och Signe på middag; och senare på aftonen kom äfven Sundström ut – för att höra musik.

Igår var fullkomligt vårväder. Det kändes som vore det mars i luften. Signe kom med 1-tåget och vi togo omedelbart en promenad utåt. Vi voro en rundtur till Dufnäs. Det var 6 grader varmt och blåste vårvind. Vore det ej svårigheten med vattnet, så kunde det gärna få fortsätta med blidvädret, ty det går mindre koks och ved åt. Men då är det väl någon annan som klagar istället. I Värmland, hörde jag Ragnar sade, ha de måst inställa drifningen i skogarna, emedan föret är i det närmaste borta. Det har däruppåt ej kommit lika mycket snö som här i Sthlmstrakten.

Jag har på kontoret sysslat med bokslutet för min verksamhet under förra året Wreta är i det närmaste klart; men det andra återstår.

Jag har varit rätt flitig med min Herzog och hans finansieringskonst. Hvilket måtte det datum bli, då jag nedskrifver sista raden på denna öfversättning? Näppeligen detta år. Men jag skall dock göra mitt bästa. Jag har skrifvit öfver 30 skrifsidor redan.