Inlägg

Visar inlägg från juni, 2016

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918 På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog. Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den. Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera l…

Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

Bild
På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade. I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl. På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen. På fyndigheten äro…

Morfars mor flyttar till Moräng

Bild
Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn…

Morfars mor börjar skolan

Bild
Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon het…

Morfars mors barndomshem – Glasbruksgatan

Bild
Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt.Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården.(Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M)Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades så der.…

Morfars mors barndomshem

Bild
Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn, att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död.“Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån.Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Kols…

Emellertid var jag inne på symfonikonserten

Bild
Programmet var Peterson-Bergers ”Baneret”, hans symfoni under studieåren, Schuberts Rosamunda-musik, samt som afslutning Sibelius violinkonsert. Med Carl Flesch som solist. Jag var ensam. ”Baneret” var ju vackert. Musiken var lättförståelig och alla instrument hade sina dryga anparter. Ingen fick vidare långvarig hvila. Och det trillade iväg tämligen hastigt ibland. Förgäfves spanade jag emellertid efter något direkt P.B:iskt särdrag från hans pianoalstring. Här hade han tydligen inte kommit fram till sin personliga stil. Det var mest Wagner, fastän i mera melodiös form. I scherzot roade han publiken med en liten svansstump, Philoeconns, ett stycke herrgårdsfrökendans. Scherzot var förresten det bästa i mitt tycke. Schuberts balettmusik ur Rosamunda är ju alltför välkänd. Den tillhörde min repertoar för 20 år sedan. Den bildade ”en luftig båge” öfver till Sibeliuskonserten, som jag däremot inte kunde rätt väl smälta, full af allehanda konstigheter som den var. D.v.s. jag blef i till…

Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp

Bild
Februari 1918. En herre från Gefle, med den klingande telegramadressen ”Jernnilsson”, alias Josef Nilsson, handelsagent, hade uppvaktat Mercator i Hallins person för att plädera för finansieringen af svafvelkis som han påstod sig förfoga öfver i stora kvantiteter. Den ena fyndigheten skulle ligga vid Åbydal på banan Linghed – Norrsundet, den andra i närheten af Västerberg vid Storvik – Arthur Nordströms fina fyndighet ”via Nycander”. Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp, men man kunde ju aldrig veta. Hallin hade varnat mig för mannen i fråga, och framhållit hans mindre behagliga utseende. Allt nog, jag reste. Den 5:te febr. gaf jag mig iväg – det var visst tisdag morgon. Tänk hvilka tågförbindelser nu för tiden. Samma tåg som förr gick 10.30 med framkomst till Forsbacka ½ 3, går nu 7.25 på morgonen! Det är dock inget annat än att resignera och vara glad åt att man kan komma någonstädes i dessa tider. Och biljettpriserna! 110 % mot förut! Men allting har en ände…

Bores välde är brutet för i år

Måndagen den 11 februari 1918 Det börjar bli omöjligt snart med dessa långa skutt. Jag kan inte sköta mig. Jag hinner verkligen inte med. I går, på söndagen trodde jag mig kunna skrifva åtskilligt, men det blef ingenting af, ty jag var för trött. Jag hade nämligen på morgonen just hemkommit från Östergötland. Blidvädret har nu pågått sedan den 20 januari, d.v.s. 22 dagar i sträck. Det är väl nu knappast hopp om mera vinter af det förra allvarliga slaget. Visserligen kan väl en snöstorm komma fram i mars, men jag liksom känner på mig, att Bores välde är brutet för i år. Saken har två sidor – man har icke fått ut hälften af det som ska fram ur skogarna, men å andra sidan hjälper den milda väderleken det fattiga folket, som slipper frysa så. Jag är glad åt den ringa koksåtgången. Ty det har verkligen gått åt mycket litet den senaste tiden. Men å andra sidan blir det mycket svårt med veden till min lokomobil i Wreta och framforslandet af lafvirket. Symfonikonserten den 31 jan. gick ja…