måndag 13 juni 2016

Bores välde är brutet för i år

Måndagen den 11 februari 1918

Det börjar bli omöjligt snart med dessa långa skutt. Jag kan inte sköta mig. Jag hinner verkligen inte med. I går, på söndagen trodde jag mig kunna skrifva åtskilligt, men det blef ingenting af, ty jag var för trött. Jag hade nämligen på morgonen just hemkommit från Östergötland.

Blidvädret har nu pågått sedan den 20 januari, d.v.s. 22 dagar i sträck. Det är väl nu knappast hopp om mera vinter af det förra allvarliga slaget. Visserligen kan väl en snöstorm komma fram i mars, men jag liksom känner på mig, att Bores välde är brutet för i år.

Saken har två sidor – man har icke fått ut hälften af det som ska fram ur skogarna, men å andra sidan hjälper den milda väderleken det fattiga folket, som slipper frysa så. Jag är glad åt den ringa koksåtgången. Ty det har verkligen gått åt mycket litet den senaste tiden. Men å andra sidan blir det mycket svårt med veden till min lokomobil i Wreta och framforslandet af lafvirket.

Symfonikonserten den 31 jan. gick jag icke på. Dumt nog förresten. Jag var visserligen inne i musikhandeln för att köpa biljett, men det var i sista laget, jag tror på torsdagsmorgonen, och det fanns endast de aldra sämsta platserna kvar, och de kostade 2,25. Det höga priset berodde på solisten Partos – underbarnet. Det var just honom jag skulle velat höra. Det är en 14-åring, af ungersk börd, skulle jag tro, som af kritiken höjts till skyarna. Man framhåller, att man vet icke hvad man mest skall beundra, det virtuosa beherrskandet af alla violinteknikens underverk eller den djupa musikaliska uppfattningen – en sällsynt sak vid så unga år.

Jag ångrar mycket, att jag icke fick höra honom, trots att han gaf icke mindre än tre konserter.

Samtidigt spelades Berlioz´ Haroldsymfoni, som ju också fick så mycket beröm. Hade Partos spelat något annat än Brahms violinkonsert i D-dur, som jag ju för ej så länge sedan hört, så hade jag nog med säkerhet gått, trots det höga priset. Exempelvis någon av Bachs solosonater.

På lördagskvällen (2/2) var Greta ute. Wilhelm däremot, som också skulle ha kommit, uteblef skändligen. Jag läste ur Engströms ”Bläck och Saltvatten”, några saftiga bitar, men eljest förföll vi allmänt till den stora tröttheten.

På söndagen voro vi alldeles lämnade ifred. Ingen besvärade oss med sin närvaro. Jag satt mest och skref, åtminstone hela förmiddagen, och fick uppbära förebråelser för min osällskaplighet. Vi voro ute med barnen ett litet tag på middagen, en liten sväng om elektricitetsverket, men vädret var föga inbjudande.

På kvällen åkte jag in till staden. Signe och jag hade köpt oss hvarsin 50 öres plats på läktaren i Musikaliska akademien. Det var Mozart-Brahms-afton. Bergien-kvartetten spelade två stråk-kvartetter, en af hvardera mästaren; d.v.s. den sista var t.o.m. kvintett (Brahms), uti hvilken Astrid Berwald spelade pianostämman – synnerligen svår, men briljant! Därjämte bjöds på två solosatser af Brahms, förträffligt spelade af Astrid Berwald – den synnerligen sympatiska pianisttösen! – däribland balladen ur op. 118, som äfven jag i min oskuld försökt tota till, ehuru inte i så svindlande tempo. Så förekommo några sånger af Brahms, sjungna af Ebba Nyström-Strandberg – alltsammans Borgareskolans serier. Det var en väl använd 50-öring!

Jag har påbörjat ”Boken om Kaj” i ett annat, vackrare band. Få se, hur det går med detta illustra verk. Om det blir konsekvent genomfördt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar