Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade.

I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl.

På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen.

På fyndigheten äro nedsänkta tre större hål, hvaraf ett rätt långt (20 m) – den egentliga grufvan. Den syns sammanhänga med en af de andra sänkningarna – den som de höllo på att pumpa ur. Varphögarna hade just ingenting positivt att berätta. De berättade, att åtminstone ingen samlad svafvelkis förefunnits, utan på sin högsta höjd stänk och skifvor – imprägnation med ett ord sagdt. Och fattig sådan, ty någon vidare ytrostning stod ingenstädes att upptäcka. Varphögarna voro mestadels alldeles ofyndiga. Koppar kunde jag ingen alls se – låt vara att den blifvit bortförd. Men några rester skulle väl ändå stå att finna. På mig gjorde fyndigheten ett pauvert intryck. Föga förhoppningar! Förordade dock en länsning, eftersom de voro så envisa på sin sak, men hänvisade dem till ett mindre hål till höger om vägen, där de hade större utsikt att lyckas.

Vi voro äfven nere vid den gamla brytplatsen, där malmen af de gamla Grillarna hade nedsmälts. Vid en liten bäck i en backsluttning låg där en slagghög om ca 2-3000 ton. Slaggen var delvis full af insmält träkol, tydande på dåligt skött smältning eller primitiva anordningar – eller bådadera. Några järnnasar* stucko upp ur snön. Det hade sålts några stycken till 18 öre per kilo, påstod Enblom. Boxholm hade tagit dem. Det undras mig hvad de då kunna ha för svafvelhalt. Vi togo ett prof för analys af slaggen.

Utsikten var rätt öppen häruppe i höjderna. Vi foro förbi Djuletorp. Ett berg – Sinsberget (Sintesberg) tror jag det hette – sades erbjuda utsikt öfver hela norra Vettern ner till Vadstena och Omberg. Det skulle vara roligt att komma hit en vår, en solig dag i löfsprickningen – med glitter öfver Vettern.

*nasar är avfallsprodukter från kopparutvinning. Fram till 1840-talets slut utvanns koppar ur malm i så kallade sulubruk. En del av massan blev trots hettan i schaktugnen inte riktigt smält, utan la sig på ugnens botten. Nasarna består mestadels av järn, men innehåller också koppar, skärsten (halvfabrikat av koppar) och andra metaller. Källa: corren.se

Bildkälla: ekinge.nu