Morfars mor börjar skolan

Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.

hornsgatan13

Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)

Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon hette minns jag ej. En hette Malla (Amalia) o hon skötte huset. De voro väl i 40 a 50 årsåldern tänker jag. Jag minns inte hur många timmar vi läste, men vi hade alltid smörgåsar med oss o en liten rast. Om vi behövde gå ut, så fick vi alltid bedja om lov på franska. Men det har jag glömt nu. Det kanske du kan påminna mig om.

Medan vi bodde på Glasbruksgatan fick vi en liten syster till som hette Therese. Hon var allas vår älskling förstås, derför att hon var minst. Men hon dog när hon var 9 månader gammal. Och det blev en gräslig sorg. Mor bara grät och sörjde, som om hon mist alla. Det var en bedrövlig tid.

Jag minns så rysligt väl hennes begravningsdag. Hon var så söt der hon låg i sin lilla gula kista. Hon var klädd helt i hvitt i tyll o med myrten o blommor. Ävenså kistan. Och 4 skolynglingar buro henne bort.

katarina

Vi gingo hela vägen för det var så nära, med kransar o blommor i händerna. Vi gick tvärs över gatan och upp över den lilla krokiga backgatan o över Högbergsgatan till graven som var helt nära kyrkan. Jag minns ännu platsen mycket väl. Jag minns att det var några menniskor hemma sedan på e.m., men ledsamt var det.

morofar

Far o mor hade även gamla goda vänner på Hökens gata No 7 som vi voro hos ibland, (ej långt från oss) det var farbror och tant Villman. De hade 2 fosterbarn en gosse och en flicka. Men de voro stora. Dem får jag tala om en annan gång, om du vill att jag ska fortsätta.

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)

Kommentarer

  1. Renée Lund Danielson13 juli 2016 kl. 21:10

    Roligt att läsa "moster Elisabeths" minnen. Jag blev också intresserad av slutet på inlägget av 22 juni, där det talas om besöket hos Willmans. Tullöverinspektör Willman var släkt. Hans mamma var syster till flickorna H:s farmor, tullinspektör Johan Emanuel Heijkorns fru. Willmans hade flera fosterbarn, bl.a. Hilda Schef. Hon och en fosterbror bodde kvar hos W. och fick ärva dem. Jag vet från Göstas brev till "fastrarna" att Gösta hälsade på gamla tant Hilda Schef. Jag och min medforskare på släkterna Heijkorn och Schef hoppas att Gösta senare skrev mer om Willmans, så som han tänkt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan