torsdag 23 juni 2016

Morfars mor flyttar till Moräng

Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.

Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.

Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.

Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn skulle bli oerhördt roligt, så sorgen var inte alltför stor att resa ifrån Sthlm. Flyttningsstöket hade vi barn ej så mycket besvär av; vi var ju i skolan.

Jag minns mest flyttningsdagen då de kom med vagnarna o tog sakerna, och sedan då vi sjelva skulle fara. Då blev vi alla syskonen instuvade i en stor täcksläde, jämte en vårdarinna och en liten hund. Far o mor åkte i en liten fin släde för sig sjelva, väl inpackade i stora renhudar, för det var vinter och rysligt kallt o mycket snö.

14 mars 1860. Ja, och så skedde avfärden från Stockholm. Vi frös inte. Vi voro så många i släden, och matsäck hade vi tillräckligt. På e.m. kom vi till Södertälje (järnvägen var ännu inte färdig vid den tiden).

sodertelje_1860

Far tog in på Stadshotellet, så der låg vi över natten allesammans, o hade det bra der, men nog tyckte jag att alltin var konstigt. Inte förstod jag att det kunde vara tråkigt, när vi voro alla på ett ställe.

Nästa dag fortsatte vi resan, utan andra äventyr än att lilla syster Karin som var tre år kräktes i släden, och det var mycket otrevligt. Men hvad det var mycket snö. Den gick över de längsta gärdesgårdsstörarna.

morang

Snart började vi undra om vi inte var framme snart, så vi fick se härligheten. Till sist fick vi se det gula huset. Glädje. Ifrån landsvägen skulle vi göra en tvär vändning in på vår s.k. byväg. Det gick inte bättre än att far o mor, som åkt först, och hade en yster sprakfåle, stjelpte i ”grindhålet” och mor kom underst. Men allt gick lyckligt, för det var så mycket lös snö att falla i. Vi som kom efter lyckades bättre, fast vårt åk var så stort, så det knappt gick igenom grinden.

morang2

Så kom vi då till sist lyckligt fram, och vi voro rysligt nyfikna att få se allting. Vi tyckte att rummen voro gräsligt stora och många. De voro redan möblerade o 2 främmande jungfrur hade vi också.

---

(Med på flytten var således Karolina Josefinas och Johan Fredriks döttrar Carolina Wilhelmina (Lina) f. 1849, Hilda Sophia f. 1851, Maria Elisabeth f. 1853 brevskriverskan, Matilda Josefina (Tilda) f. 1855 (mormors mor) och Catharina Fredrica (Karin) f. 1857 samt en vårdarinna och en liten hund.

På den lilla herrgården skulle ytterligare sex döttrar födas: Lovisa Christina f . 1860 (samma år som flytten), Emma Cecilia f. 1861, Agnes Johanna f. 1862, Sigrid Edvardina Rosalie f. 1863,  Ellen Paulina f. 1869 och Anna Judith Carolina f. 1871.

När Anna Judith var sju år dog Johan Fredrik och Karolina Josefina stod ensam med sina elva döttrar. De flesta flyttade sedermera tillbaka till Stockholm. N&M)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar