Morfars mors barndomshem – Glasbruksgatan

Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt.

glasbruksg

Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården.

glasbruksg14

(Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M)

Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades så der.) Han gick på utrikes långturer, o var borta rätt länge. Han hade så många fina saker från utlandet med sig alltid, då han kom hem. De voro snälla rara menniskor. I en annan lägenhet åt sjösidan med utsikt över berget o segelleden bodde en kommisarie Norman med fru o 2 döttrar, Thilda o Rosa. de voro också snälla o trevliga. Der fick vi också hälsa på ibland. men der fick man hålla sig stilla o inte bråka för frun var så noga.

Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora. Jag minns att alltid om söndagsmorgnarna då vi voro klädda o ”fina” gingo vi nere på gården, hand i hand o spatserade o sjöngo små visor. Och vi fick ofta gå i kyrkan med mor, vi som var störst. Kyrkan var så nära. Bara en smal krokig backe upp. Jag minns inte hvad den hette, men det vet nog du, för den är kvar ännu likadan. Man kom rätt ner på Högbergsgatan o till den kyrkporten.

kattrackare

(Smala krokiga backen upp var troligtvis Kattrackaregränden, numer Höga stigen och kyrkan var bortom allt tvivel Katarina. N&M)

Jag minns en händelse som om det varit igår. Vi hade just kommit hem ifrån kyrkan o tagit av oss. Jag var så glad o hoppade omkring på golvet, såsom alltid på den tiden. Så fick jag tag i mors nyckelknippa som låg på bordet o kastade den i luften som om det varit en boll. Till sist hände sig inte bättre än att den flög iväg rätt på en stor spegel som hängde på väggen, vilken naturligtvis gick i kras. Det blev slutet på leken. Det var ju förskräckligt. Men tänk att jag slapp ris den gången. Mor nändes väl inte för jag var så ”snäll o glad”.

Du minns säkert mormors vackra tavla; den der med den lilla sovande gossen som lutar sig mot den stora hunden. Det var den som var spegel då. Mostrarna har den ju kvar. Ett ständigt fortlevande minne.

josefina_hund

(Karolina Josefina, Elisabeths mor, Göstas mormor, på gamla dar med hund- och gosstavlan – f.d. spegel - i bakgrunden. N&M)

Vi hade vår snälla Anna kvar der ännu, men hon gifte sig medan hon var hos oss, med en skomakare som - ja det var visst han som hette Bengtsberg.  Jag minns att hon kom ofta hem till oss sedan och då fick jag ofta följa med henne hem. Jag minns ock att hennes man hade en stor glaskula fylld med vatten, som stod på hans arbetsbord, eller bänk, och bakom kulan en lampa som lyste genom kulan.Han tyckte att det lyste mycket bättre då. Det der beundrade jag så mycket alltid. Alltid fick jag något gott som jag tyckte om, o så följde hon mig hem.

Fortsättning följer.

(Kartor och gatubild från Stockholmskällan, klicka på bilderna för källa.)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan