Morfars mors barndomshem

Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn, att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död.

“Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!

Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån.

Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Kolseglare kom ju även men de stannade mest utanför på strömmen, och lossade der på pråmar. Vi kände så väl igen de fina fartygen då de kom tillbaka; då gick vi alltid ned o hälsade på de snälla gastarna, och de voro alltid så snälla o rara mot oss och bjödo oss in på fartyget o i deras små kabysser, o visade oss så många fina vackra saker som de hade, och så fingo vi gotter av dem.Vi tyckte att det blev så tomt då de reste bort igen. Då sade vi farväl åt dem, o då de gick, viftade vi åt dem från våra fönster. De viftade igen, de visste så väl vilka fönster som voro våra förstås. När de kommo igen viftade vi dem välkomna. Jag var vid den tiden omkring 3 år, Hilda 5 år o Lina 7 år. Tilda var för liten för att vara med.

Vi bodde 4 tr. upp, så vi hade härlig utsikt över Skepps- o Kastellholmarna och utåt hela segelleden. Det var ”rysligt” härligt att ha den utsikten, o för att vi bodde så högt, såg vi inte bron som låg under, om man ej särskildt ville. Vi hade 4 rum och kök (ett litet rum utan fönster). En stor präktig vind var vårt lekrum, der fick vi gasta o springa o leka. Om man var vaken vid 2-tiden på natten och tittade ut, så fick man se hela strömmen full av små fiskebåtar, med en man i var, som satt o pimlade strömming. det var så roligt att ligga och se på dem, så tyst o stämningsfullt just vid den tiden på morgonen. (Annars fick de ingen strömming.)

Några bekvämligheter hade vi inte. Vatten fick man bära upp nerifrån gatan från en pump, och slasket skulle bäras ner, 2 trappor ner till en liten 4-kantig gård som låg der. Våra små ”bekvämlighetshus” låg också der. Köket o ett litet rum innanför, hade sina fönster från den sidan, åt den lilla gården, fast den låg ju 2 tr ner, så man inte såg den. Ja det var inte nutidens bekvämlighet eller byggnadskonst. Men vi hade trevligt i alla fall, man visste inte om något annat; men nog var det arbetssamt, men det tänkte man inte så mycket på, som nu.

Om söndags e.m. brukade vi ofta fara till ”dockan” eller Djurgården, Frisens park. Det fanns då att få så k. roddarmadammer, som rodde folk över, billigt, ifrån Tegelviken o Räntmästartrappan o. a. h. Det gick ju ej så fort, men det behövdes ju inte heller. Mat och dryck togs alltid med förstås, o så var man ute till kvällsdags, d.v.s innan kl. slog 10, då det tutades i kyrktornen för det tyckte vi var förfärligt hemskt att få höra.

Vi hade en lång stor farstu med fönster, men den behövde vi inte gå för att komma ut i köket som låg på andra sidan, för vi hade en lång korridor, som vi gick genom dit ut. Men annars gick man genom farstun. På högra sidan av huset var en trätrappa som gick upp till stora Glasbruksgatan, o ovanför till vänster låg ett litet trevligt hus med en liten fin gård, inhägnad av ett staket. Det ägdes av en gammal fin fru, Kullman, mycket god vän med vår mamma. Dit upp fick vi gå emellanåt o leka o ha roligt.

På andra sidan gatan, midtemot var en likadan trappa som ledde upp till lilla Glasbruksgatan och derifrån en, upp till Mosebacke trädgård, och der, innanför en stor förskräcklig port var ett nöjesetablissement, der de hade alltmöjligt roligt. cirkus o lindansare o jag vet inte allt vad. Vid den der stora porten var en så snäll och rar vaktmästare, som vi var så god vän med. Han lät oss ibland gå innanför porten och der fick vi se så mycket vackert o roligt. Långt in fick vi inte gå förstås och vi var ju alltid snälla o lydiga mot vår snälla vaktmästare. Stora ingången var från Mosebacke torg.

Jag minns nog många andra saker också. Jag minns att vi hade en snäll o rar jungfru, som jag tyckte rysligt mycket om. Hon hette Anna Bengtsberg. Ja detta var mitt första hem; jag vet inte om något annat före detta.”

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)