fredag 28 april 2017

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll

Söndagen den 17/2 1918.

Betty har farit sin väg till sitt älskade Hedesunda, och modern och Signe har kommit ut för att hjälpa oss i stället under den tid som dröjer tills Anna Frisk kommer i stället. Så här blir en smula folkrikare en eller annan vecka. Det skall bli intressant att se hvad inflytande detta kan ha på hushållets utgifter och vedåtgången. Att Betty inte kunde elda var ju en tämligen känd sak. Hur det går med maten är ju en annan fråga. Men en besparing blir det i alla händelser, trots Signes resor ut och in. Därom är jag öfvertygad.

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll med anledning af frågan om hvar främmandet skulle läggas. Jag hade föreslagit att de skulle få lilla rummet under den korta tid frågan gällde, då ju Elsa ändå inte ligger där om nätterna. På dagen skulle hon ju få ha sitt rum ograveradt. Men det blef förstås gråt och tandagnisslan. Flickornas rum skulle inte få beträdas alls under någon förevändning. Och då det vart bragdt på tal skulle Elsa först som sist flytta upp på vinden o.s.v. att jag blef utkörd från mitt rum betydde härvidlag ju inte så mycket.

stora2

Emellertid är Astris humör föga trefligt, huru mjuk hon eljest kan vara. Mest lär hon väl själf lida af det. Men man har ej roligt med ett dylikt humör. Det tyckes, som om lifvet erbjuder nog vedervärdigheter ändå, utan att man precis behöfver extra skaffa sig sådana. Att flickorna skola ha sitt ograverade rum för att känna, att de ha åtminstone någon vrå för sin hemkänsla, det är också min princip. Astri ville naturligtvis hälst ha en större villa, så att de båda flickorna kunde ha hvarsitt rum. Själf har hon ingenstans att vara, säger hon, och igår påstod hon i vredesmod, att hon skulle flytta upp med barnen på vindsrummet, för att få vara ifred och för att icke störa någon.

Detta om äktenskapets afvigsidor. Men lämnom detta ämne!

Kväll.

Det har varit en öfverdådigt vacker dag. Rent som en vårdag! Solen börjar stå högt på himlen, och den värmer riktigt utmed husväggarna. Egentligen skulle man förstås ha gjort en längre utfärd och njutit af den lifgifvande solen. Men det har icke blifvit något af.

Jag hade bjudit Elsa på symfonimatinén och vi reste in med 1-tåget. Och togo oss en ordentlig gångmarsch från Stadsgården.

Det spelades Dvoraks femte symfoni, den med negermelodin och det undersköna adagiot samt det lustiga scherzot. För övrigt spelades Saint-Saèns violinkonsert i h-moll, med Ahlberg som solist. Och ett afslutningsstycke af Jacopo Foroni. Det var egentligen symfonien jag tyckte om och ville höra, trots det den är mig tämligen välkänd. Ahlberg tyckte jag inte om, anatingen det nu berodde på att han hade en dålig violin eller inte kunde såvärst. Det var emellertid ingenting att höra ofvanpå Carl Flesch.

Foronis stycke i c-moll var ingenting märkvärdigt.

Söndagseftermiddagen blef modstulen tillfölje den prägel Astri satte på densamma. Astri är bra klen nu. Måtte det bara icke vara något fel med hennes lungor; hon har gått och hostat och torrhackat de senaste dagarna. Imorgon skall hon följa mig in till doktorn. Vore det blott rheumatismen i lederna, så vore det väl ändå icke så farligt; ty så ung som hon är skulle väl den snart kunna botas. Hennes feber, som förut gick upp till 37,7, har de senaste två dagarna gått ner till 37,2 – 37,3, alltså knappt ens ”förhöjd temperatur”.

Jag har skrivit en del ur ”Herzog” och senare äfven påbörjat en ny bok med öfversättning af ”Rom und die Kampagna”.

Ett nytt påbörjadt företag bland de många – icke afslutade! Men studier bli ju sällan afslutade, det försonar jag mig med. I alla händelser har jag de senare åren i afsevärd grad förökat min allmänbildning – mer än de flesta, skulle jag tro. Och jag är glad öfver allt vackert och nyttigt, jag får veta. Får jag fortsätta med samma uppåtstigande kurva, så kommer jag till slut rätt långt, det känner jag på mig. Utan tvifvel är det till stor del min energi beträffande allmänbildningens förskaffande jag har att tacka för, att det gått en smula framåt. Det sätter nog en viss prägel på det yttre uppträdandet, som icke förfelar sin verkan.

Men nu är det sent, och jag tränger till kroppens ro. Själens blir det sämre beställt med, ty hjärnan arbetar nästan intensivare på nätterna. Därför börjar jag nu också bli så ”gammal och ful”. Underligt är det att jag kan afvinna mig så pass mycket energi ur mitt urvattnade och urblekta väsen, då jag aldrig får sofva lugnt en enda stund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar