Man önskar sig fjärran från människorna

Söndagen den 24 februari 1918.

Så har åter en vecka gått till ända. En tung, dof, vecka. Allas sinnen sättas i brand genom den finska frågan, de ohyggliga blodsdåden och skräckscenerna i södra Finland samt vår regerings skamliga beteende till det hela. Det känns som en skam att vara svensk i dessa bleksotens dagar.

Jag kan ej hjälpa, att jag är så funtad att hela mitt sinne råkar i uppror därigenom, låt vara, att det är yttre förhållanden, som ju icke direkt angår en. Men jag råkar helt och hållet ur funktion, hoppar ur gängorna och förlorar arbetslust och håg. Det är en ynkedom att läsa tidningarna i dessa dagar; man blir bara arg, så fort man ser rubrikerna, mycket mindre då det ynkliga innehållet. Man önskar sig fjärran från människorna, till vildmarken, till fjällen, till den rena luften, till blommor och djur! Men icke desto mindre vill man följa med vår ynkliga, s.k. kultur och läser begärligt de sista underrättelserna.

Men harmen har varit stor hos mycket folk i Sverige i dessa bekymmersamma dagar. liksom belåtenheten på motsatta hållet.

Jag hörde två kvinnor resonera om händelserna i Finland häromdagen. Den ena af dem önskade af allt hjärta, att de skulle få börja smälla på och skjuta här hemma också. Det ”rensar luften” förklarade hon, och ”det kommer, var säker på det”. Och det var en kvinna i våra dagars Sverige, som så önskar mord, brand och likplundring! Det rensar luften!

Vi skola väl dock hoppas, att vårt gamla Sverige icke är ett Finland. Väl finns här oändligt mycken röta och mycket ohyra, men några tänkesätt från Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs tid vinnas väl ock kvar. Och vi äro icke vapenlösa, Gud ske lof! Komma mausergevären upp på den ena sidan – och de uppköpes enligt annonser i tidningarna – så finnes de också hos oss. Må de komma; vi skola ej bli få på andra sidan! Vore jag ej familjefar, utan fristående i lifvet så fore jag gifvet till frihetskampen, nej till befrielsekampen mot de röda djäflarna, ohyran, mänsklighetens röta. Det vore en uppgift att gå till; med hänförelse skulle man gå till sitt värf! Men nu måste man sitta stilla och blott bita tänderna. Men mycket duktigt folk har hastat till en hjälp, som Sverige inte kunde lämna. Och det hedrar dem och deras ryggrad! Och dess bättre går nu marschen i Finland mot söder! Tyskland har förstått bättre än Sverige. Hjälp och vapen har kommit, och själfva börja tyskarna tränga byket inpå lifvet från söder. De hade igår tagit minst ¼ af distansen från Riga till Petrograd, och Reval är snart taget. Tyskarnas marschförmåga är storartad, rekordartad. Måtte de snart få köra ut patrasket.