Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning

Lördagen den 16/2 1918.

Vi ha fått en ny vinterknäpp. Det började på torsdagen. En del snö har äfven fallit, så det har blifvit riktigt vinterlikt igen. Igår afton var 11 grader kallt och värmepannan behöfde ånyo tagas i anspråk till hela sin kapacitet.

Dagarna ha ökats oproportionerligt mycket på några dagar. Det är fullt ljust redan långt före 7, och igår kväll stod jag i mitt fönster och beskådade det svinnande dagsljuset med månskäran i ny, då klockan var sex. Ökningens dagar erbjuda dock alltid en tjusning.

I torsdags hörde jag Sibelius. Hela programmet var ägnadt honom. Och sanningen må sägas, att det fylldes helt och fullt. Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning. Det var ett sjudande, intensivt lif och en fullhet utan like. Och en oändlig rikedom i instrumenteringen! Jag kom litet hvarstädes att tänka på Mahler, fast det var ju icke Mahler.

Programmet utgjordes af:

Symfoni n;r 1, e-moll, op. 39.
Andante ma non troppo;
Allegro energico;
Andante, ma non troppo,
lento;
Scherzo: Allegro
Final: (Quaci una fantasia),
Andante, Allegro molto
Aallotaret, symfonisk dikt för stor orkester, op. 73, f.f.g.
Snöfrid, melodram för deklamation, kör och orkester.

aallottaret
Akseli Gallen Kallela – Aallottaret, vågdöttrarna.

Programmet upplyser följande:

“Sibelius första symfoni är (tryckt 1899) krönet på den period i hans skapande, då hans musik återger den finska naturens och folkepikens bilder och stämningar. Symfonien har en tragisk grundfärg och uttrycker primitiv kraft, vild och kärv lidelse samt öde svårmod. I andra satsen är inlagd en naturidyll af stor skönhet. Första satsen inledes med en melodi för soloklarinett, som återvänder i början af den sista. Symfonien har beundrats för den mästerliga formbehandlingen, den klara, energiska tematiken. Snöfrid hör till en grupp vokalkompositioner, som tonsättaren benämnt improvisationer. Den uppfördes första gången 20 okt. 1900. Den till grunden liggande texten är delar ur Rydbergs bekanta dikt, som kompositören gifvit en färgrik och fantasifull tolkning. Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade

Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade orkesterdikter. den är komponerad år 1914 och äger – liksom de flesta verken från denna tid – en mera klassisk stil än de tidigare kompositionerna till Kalevala. Ordet Aallotaret betyder vågdöttrarna. Dessa omtalas flerstädes i Kalevala, t.ex. i femte sången, där Wäinämöinen metar upp den i hafvet omkomna Aino i skepnad af en fisk. De kallas vanligen för Wellamos – hafsgudinnans – döttrar. I den nämnda sången förtäljer Uutama sin dröm för Wäinämöinen och ger därvid följande naturbild:

Ahto-skaran bor där borta
Wellamos jungfrur där sig hvila;
Vid den dimbetäckta udden spetsen af en töcknig holme
under böljorna de djupa.
Uppå bottnens mörka gyttja.”

W.S. formar kritiken öfver konserten på följande sätt:

”Jean Sibelius var det stora namnet på konsertföreningens gårdagskonsert. Enligt den ursprungliga planen hade det varit meningen presentera endast nyheter – 3dje symfonien, Aallotaret och Snöfrid – men i sista stund hade man ändrat åsikt och tredje symfonien fick vika för första, detta kanske på grund af kännedomen om Stockholmspublikens ovilja mot allt nytt, speciellt allt nytt som fordrar en smula reflexion. Tredje symfonien är ju föregångaren till den fjärde, och då börjar Sibelius sin vandring på expressionismens marker. Som det nu var fick sålunda ”Ettan” inleda programmet och som den spelats här flera gånger förut finns ingen anledning närmare beröra den; att den är frisk, stark och ursprunglig vet man ju förut.

Som programmets andra nummer följde så ”Aallotaret” som hör till komponistens senaste skapelser – opustalet är 73, årtalet 1914. Denna symfoniska dikt ansluter i stilen till tonmålningen ”Okeaniderna” och Historiska suiten N:r 2; den är således en återgång till den tidigare lyriska impressionismen efter vandringen på expressionismens stigar i grubbel och inåtvändhet.

Aallotaret betyder vågdöttrarna och tondikten ger också en god instrumental bild af den sången i Kalevala, där Uutama för Wäinämöinen förtäljer sin dröm och skildrar hur Wellamos döttrar hvila sig ”vid den dimbetäckta udden, spetsen af en töcknig holme, under böljorna de djupa.”

Som man ser, ett rikt tillfälle för orkestral impressionism. Första motivet är typiskt för Sibelius – klarinetter sväfva öfver stråkarnas skimrande böljesång, likt en lätt vindkåre – andra temat intoneras af engelskt horn och är mörkare i färgen. För öfrigt blir Sibelius aldrig riktigt sig själf – han får en ganska kosmopolitisk anstrykning, särskildt i orkestern, där man känner igen dessa korpgliesandos och andra effekter från nyrysk musik.

Vida mer sibelianskt är så ”Snöfrid” för deklamation, kör och orkester. Sibelius visar här liksom t.ex. i Kulleroo och i de tvänne första symfonierna sin förkärlek för hjältedikter; Snöfrid är ett musikaliskt epos, en skildring af det gamla vikingalynnet. – ” Strida hopplös strid och namnlös dö”, som en af diktens strofer lyder. Musikaliskt sett har verket stora förtjänster; den melodiska linien är visserligen på sina ställen rätt svag, men där finns kolorit och intensiv stämning och en avslutning af sällsynt prakt och upphöjdehet: man tycker sig nästan se en bild ur den fornnordiska gudasagan: ”där på Idavallaen nornan vårdar morgonlifvets gyllne taflor än.”

Signe Kolthoff var aftonens ”solist”. Och det melodram som fallit på hennes lott att utföra fick en sällsynt intelligent och förfinad tolkning; det var en sann njutning att höra röstens sonora klang mot det markerade men dämpade ackompanjemanget i blecket. Diktionen var ypperlig. Tydligen har skådespelerskan under sin vistelse i Finland haft tillfälle studera och lära mycket med hänsyn till den sibelianska musiken – en bättre tolk för ”Snöfrid” kunde man knappast önska sig.

Georg Schneewoigt var aftonens titan. I symfonien formade han med ett säkert grepp konturerna; han hetsade instrumenten mot hvarandra, lät dem torna upp sig i stora vågor för att åter låta dem sjunka mumlande i djupet. Schneewoigt har nu alltid varit en ypperlig Sibeliustolkare, man minns väl hans framförande af ”En saga” vid Helsingforsorkesterns besök härstädes på sin tid. Äfven i ”Snöfrid” höll han med säker hand de vokala och instrumentala trådarna i sin hand. Såväl kören som orkestern förtjäna dessutom lofordas.”

---

Mig tilltalade mest andantet i symfonien med sin melodik och landtliga stämningar. Där var sol, grönska, fågelkvitter, glädje åt lifvet. Instrumenteringen var praktfull. Jag hade knappast föreställt mig Sibelius sådan.

Äfven scherzot tilltalade mig på det lifligaste. Det erinrade mig i sin grundliga tematik om Bruckner-”åttans” scherzo. Temat återgifves flödande i alla instrumentgrupper, t.o.m. pukorna ha därmed mycket att beställa. Genialiskt, friskt!

Aallotaret föreföll mig mera underligt. Men det bör ju ha dimhöljda, oklara konturer och mystik i öfverflöd, så det var kanske inte så ”underligt” om man söker fatta det rätt.

Snöfrid gjorde i slutets stegring ett väldigt praktfullt intryck. Storartadt! Och Signe K. deklamerade så som det skulle deklameras!

Georg Sundström och jag sutto ihop. Vi köpte biljetter samtidigt. Vi upptäckte Maria Amundson-Stene på läktarens första bänk.

Vi lämnade denna konsert med sinnena fyllda. Bravo Sibelius!

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan