Från veckans arbete är icke mycket att berätta.

Från veckans arbete är icke mycket att berätta. Det förnämsta är väl igångsättningen af diamantborrningen i Wreta. Andersson hade förut skrifvit och sagt sig tro, att den skulle taga sin början på tisdagen. Jag valde därför med afsikt onsdagen för nedresan för att få närvara strax efter starten.

Men då jag anlände dit ner, hade de ännu icke fått igång. Skjulet var ju uppfördt och maskinerna på sin plats, men vattenpoleringsanordningen var icke klar. Jag hade föreslagit att slå två flugor i samma smäll och taga det för spolningen erforderliga vattnat ur norra grufvan, som därigenom borde bli länsad, åtminstone i de öfre delarna.

De höllo just på med hopsättandet af denna ledning och vi fingo det så pass i ordning att vi kunde se att anordningen fungerade. Andersson var blott bekymrad för, att vattentilloppet icke skulle komma att visa sig tillfyllest, ty diamantborrningsbolaget hade blott kostat på 1” rör, och det var måhända väl litet.

Enligt underrättelser af gårdagen kom dock arbetet igång på torsdagseftermiddagen (den 21/2), äfven om Andersson ansåg sig för fortsättningen böra rekvirera gröfre rör (1½”)

Borrmanskapet var inlogeradt i grufstugan och hade skaffat sig hushållerska och bildat eget matlag. De hade det skapligt nog. Goda sängkläder hade jag låtit anskaffa, och ved hade vi ju, så inte behöfde de frysa.

Men jag frös ordentligt däruppe på kullen. En isande vind for tvärs igenom kroppen, och jag måste till sist ge tappt och bege mig på väg till staden. Andersson skulle komma efter med skjuts, men jag vågade inte sitta och åka, redan på förhand utkyld som jag var. Utan jag satte marsch och fick efter en fjärdingsväg värmen åter i kroppen tills skjutsen hann ifatt.

Så skulle vi äta middag, och det var ett kapitel för sig. Andersson meddelade, att de på Hushållsskolan – där vi förut ätit rätt rikligt och bra – hade från den ½ infört ransonering i portioner, samtidigt som de höjt månadspriset till 100 kr från 70. Detta tyckte han var väl starkt och hade därför slutat där. Han föreslog nu, att vi skulle äta på Stora Hotellet. Sagdt och gjordt! Vi tågade dit.

Soppa, klart spad utan fett med litet morotstärningar – 1 krona! Lamstek med legymer, tre tunna, nästan genomskinliga skifvor, ingen potatis, men 1½ matsked ärtor och bönor – konserverade förstås – 2 kronor! Smör, 60 öre – jag åt två portioner – 1.20, dricka, antagligen 40 eller 50 öre.

Detta var ingenting att bli mätt på. Någon efterrätt borde vi ha. Äppelpaj var det enda ätbara till minsta priset. Vi fingo en liten bottenkaka af deg med litet marmelad på – 1 krona. Och detta skulle man lefva på efter 1½ mils promenad. Pris 5.35 för middagen, och då hade vi ändå ätit det billigaste som stod att få. Skulle vi ha fått äta oss mätta så hade det kostat minst 10 kronor. Andersson var arg – antagligen också därför att jag icke bjöd på middagen. Han föreslog, en smula kränkt, att han skulle bjuda mig på ny middag på automaten, hvilket han emellertid inte fick. Men nog är detta en tidsbild, om någon! Därför har jag nedskrifvit den.

Efter middagen gjorde jag visit hos Ekengrens och träffade denna gången husets herre hemma. Det blef en relativt angenämt tillbringad afton. I alla händelser bättre, än att gå på gatan, eller sitta i ett hotellrum eller hos Andersson. Det blef ett angenämt samspråkande om allt möjligt. De voro vänliga och enkla. Det bjöds på kaffe och punsch, men blef konjak. Och sedermera blef jag dessutom kvarbjuden till kväll kl. 7. Så det var nätt och jämt jag hann till tåget 8.17.

Det Ekengrenska hemmet är fullt med antikviteter och vackra möbler och saker, gamla präktiga skåp osv. det blef språk om möbler och möbelkonst. Ekengren häfdade vår höga ståndpunkt och smak här hemma i Sverige för närvarande. Och det har han nog rätt i.

Han visade sitt nyförvärfvade skrifbord, tillverkadt af lindar från någon egendom i Uppland – en präktig pjäs med ett härligt trä med den finaste ådring. Bordet var tillverkadt i Nyköping. En gammal stol var renoverad hos N.K. och tog sig synnerligen präktigt ut. Tenn och gammalt porslin hade han också att förevisa.

Och så hade han ”Frau Carl Schlüter” på sin bokhylla, fastän icke i terra-cotta liksom min statyett, utan i någon hvit massa. Och jag erkänner att den hvita var vackrare.