Det var ett tonmåleri utan like!

Denna recension (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) öfverensstämmer tämligen noga med mina egna intryck af konserten.

Prodana”Brudköpet” tyckte jag var mera konstigt än vackert – hela tiden ett ansträngt jäktande i vildaste prestissimo. Instrumentationens hufvudpunkt var förlagd till stråkarna. Jag tyckte inte det var någon vidare omväxling. 

César Franck-konserten däremot var öfverdådig såväl i pianostämman som i orkestern. Stycket påbörjades så varligt och en smula melankoliskt men ryckte ibland upp sig till likaså svindlande tempon, så att man knappast förstå hur det är möjligt för människofingrar. Jag förmärkte väl det fördjupade andliga innehåll, hvarom Morales talar.

Beträffande Alpsymfonien har han nog också rätt. Det var ett öfversåsigt stycke skildringskonst af yttre effekter. Djupare känsla, konstnärlig upplefvelse saknades. Verket var ju ytterst intressant som orkestreringsprof betraktadt, men lämnade en dock tämligen oberörd, när effekterna väl voro öfver. Nedfarten från berget var storartadt gjord. Man hörde faktiskt hur han åkte och rentaf kasade utför långa sträckor af branten. Det var ett tonmåleri utan like! Likaså ”lugnet före stormen” med de ängsliga fågelpipen och varslen samt den utbrytande stormen. nattdunklet var som sig bör synnerligen mystiskt, och flöt alldeles i sär i alla möjliga konturlösa tonsteg och harmonier.

I alla händelser var det en upplefvelse, som väl förtjänar att antecknas.

Jag tror dock nästan att jag tycker Bergs musik är fullt ut lika färgstark, mustig och klangfager.

P.B. (troligtvis Wilhelm Peterson-Berger, som verkade som musikrecensent fram till 1930. Reds. anm.) är inte fullt så skonsam som Morales. Han skrifver:

”Operans fjärde symfonikonsert gjorde Stockholm bekant med Richard Strauss senaste verk, hans mycket omtalade Alpsymfoni. Man bör vara hr Järnefält tacksam för den mödosamma och stor apparat kräfvande presentationen, men för öfrigt är det väl knappast möjligt att inte förvånas öfver verkets besludlighet och inre obetydlighet. En idyll i jätteformat: bergsbestigning med hornlåtar i skogen, koskällor på fäbodvallen, ett oväder enligt konstens alla regler och nedstigningen m.m. m.m. Programmet anger 21 tonbilder, hvilket verkade en smula bra. För öfrigt återfann man den välkända Wagnerepigonismen i orkester och motivbehandling nästan mera obeslöjad än någonsin förr. Det tematiska materialet är mycket enhetligt, men verkar delvis utnött och alltför vanligt. Vissa sällsammare hörselsensationer såsom den af vindmaskinen – hvars exekutör tyvärr fängslade ögat lika mycket som örat – kunde ej blanda bort dessa intryck; det hela är klangmusik afsett för öra och fantasi. Hjärtat har då ingenting att säga eller mottaga.”

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan