Fortsätt till huvudinnehåll

Hvad vi hade för roligt när vi voro små - Elisabeth minns

 Brev till Gösta Heijkorn, lördagen 26/2 1938

M.K.I.G!

Du ville ju att jag skulle fortsätta att skriva litet mera barndomsminnen. Det var så trevligt, tyckte du, sade du. Ja, kära du, det är ju mera småbarnsminnen, så det ju inte vara eller bli någonting att höra eller läsa. Men jag fortsätter väl lite till då. Jag minns inte riktigt hvar jag sist slutade.

Du, eller helst Lillemor kan väl undra hvad vi hade för roligt när vi voro små, hvad vi roade oss med för något. Ja, på den tiden (1850-tal) fanns inga lekplatser för ”ungarna” som nu, som de kunde få leka, skrika och gasta på hur mycket som helst.

Det var kyrkogårdarna som de fick vara på, men där fick de inte bråka för mycket. Jämför hvad Aug. Strindberg skriver om sin barndom i Tjänsteqvinnans son, hur han fick leka på Klara kyrkogård.

Fotograf: Kasper Salin. Stockholmskällan.

Vi hade Katarina kyrkogård, som låg så nära. Men annars var det vårt högsta nöje på sommaren, då vi fick följas åt allesammans med mor ut i det gröna.

Det var många olika ställen som vi foro till. På Söder hade vi närmast till Tantolunden. Dit kunde vi ofta gå. Ibland foro vi i roddbåt till Sickla eller Nacka någonstans, eller till Zinkens damm. Vår kära Anna bar matsäcken. Ja, på alla dessa ställen kunde man få vara fri och ledig, på någon vacker plats. Där hade vi så roligt och där fick vi vara ända till kvällen.

Motiv från Zinkensdamm 1888-1889 av Anton Genberg. Stockholmskällan.

Ibland fick vi fara till Djurgården, där vi höllo till i Friesens park, mors älsklingstillhåll. Och där var lika roligt och härligt.

Men ibland voro vi kvar här i stan och gingo då till Humlegården eller till Strömparterren. Det kunde också vara roligt. Humlegården var en inhägnad inom ett staket då, så man fick gå igenom två stora grindar.  Där var på den tiden så vackert med blommor och gräsmattor och fullt med soffor. Men där kunde man inte få leka så fritt som på de andra ställena. Jag minns att där fanns några gungor åt barnen och åtta stycken gunghästar som man fick sitta på och ”galoppera” på för några öre, några minuter hvar. De voro jämt upptagna förstås.

I Strömparterren var mycket vackert också på den tiden. Där gick en kanal rätt igenom då, och där hade de ett Café, ifall man skulle vilja köpa något.

Norrbro vid trappan upp från Strömparterren. Carl Johan Billmark. Stockholmskällan.

Ibland voro vi i Berzelii park och hörde på musiken eller i Kungsträdgården och sutto i ”Barnkammaren” och såg på andra barn.  - Det var på sommaren det.

På vintern var det annat som var roligt. Då var det roligaste vi visste att få gå med och se på de granna leksaksfönsterna. Västerlånggatan var allt den härligaste gatan att få gå. Där var så förfärligt mycket vackert att få se på och så mycket folk som strövade på den! Den låg ju också rätt nära. Tänk Västerlånggatan på jultiden, oj oj hvad det var roligt! O, jag minns jag!

Julmarknad på Stortorget. Otto August Mankell. Stockholmskällan.


Fjorton dagar före jul öppnades julmarknaden på Stortorget och det var väl också något till roligt för oss barn att få vara med på den och få se all grannlåt där och höra alla ljuvliga låtar. Julmarknaden på den tiden var något helt annat än den är nu. Då gick alla kungligheterna och de fina herrskaperna där. Alltid fick vi något godt på julmarknaden. Där bakades så härliga våfflor bl.a. och de smakade så godt.

Men det allra härligaste på julen var väl ändå när vi fick gå till Lejas på norr. Det var som att komma in i rena sagoslottet för oss. Därifrån ville vi aldrig gå, det var så förfärligt mycket vackert att se på, tyckte vi. Ja, då var det jul. Inte fick vi köpa något, men vi fick i alla fall se, och det voro vi nöjda med. Vi kältade aldrig och ville ha, för det visste vi ju lönade aldrig. Hade mor sagt ja eller nej, så var det sagt.

Fasaden till Joseph Lejas Magasin vid Regeringsgatan 5-7.
Foto: Eklunds Ateljé. Stockholmskällan.

Ja, till dessa ”ljuvliga” ställen gingo vi alla jular så länge vi voro kvar i Stockholm. Det var en härlig tid för oss barn, en hel månad före jul att få gå och vänta och se litet på förhand i fönstren.

Ja, dessa barnsliga julstämningar och känslor växte sig alldeles fast, så att de ha följt med under alla årens lopp. De finnas ännu kvar hos mig under vinter- och juletid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja