Åren på Stockby gård - del 1


Alltsedan jag för några år sedan började syssla med att teckna upp diverse minnen från min levnad, har jag vid upprepade tillfällen tänkt få ner något på papper av mina minnen från barndomstiden på Stockby. Men det har aldrig blivit något av med den föresatsen. Jag har så fort åldrats och blivit slö och oföretagsam, och jag har på ett sorgligt sätt börjat förlora mina intressen och tycka allting vara så fullkomligt likgiltigt numera. Mitt minne har också de senaste åren katastrofalt försämrats. Hvad jag numera kommer ihåg från min tidiga barndom, förefaller mig sannerligen inte vara värdt att skriva något om. men för mina barns skull vill jag ändå försöka bevara något av det som till äventyrs ännu kan vara kvar. Kanske kan något av mina barn (barnbarn, älskade Moffa!) en gång i tiden, då jag är borta, sätta värde på några efterlämnade anteckningar Ännu så länge är det nog ingen, som intresserar sig därför.

Ännu så sent som i sommar (1945), då min lilla Moder ännu levde och vi hade en skön sista sommar tillsammans vid Skultunavägen (Västerås) talade jag rätt mycket om Stockby-tiden och bad henne berätta för att friska upp mitt minne. Det var min avsikt då att teckna upp hvad hon berättade, men tyvärr blev det som så mycket annat inte gjordt, och nu har jag på nytt glömt bort en hel del av hennes berättelser. Och nu är hon själv borta och med henne en massa gamla trevliga minnen, som jag så ytterst gärna velat ha bevarade.

Jag känner detta så övermåttan tragiskt! Min lilla Moder hade ett godt minne och berättade så trevligt. Jag skulle önska att jag kunnat stenografera hennes små berättelser, då hon satt på söndagseftermiddagarna framför vårt blomfönster och skådade ut på de söndagsflanerande utanför på gatan. Solen sken så vackert, och höstens första gula blad lyste i trädkronorna i skogskanten bortom ån.

Jag är inte född på Stockby. Jag föddes på Över-Järva nära Ulriksdal en vårvinterdag i början av 1881. Det var visserligen ända in i mitten av april (den 13), men vintern hade varit kall och massor av snö låg kvar. Min kusin Oscar, som väl var c:a 15 år äldre än jag, brukade berätta att det var han som fick fara och hämta barnmorskan, och den färden skedde med släde över Edsvikens is. Så nog måtte det ha varit en kall vinter.

Min fader var icke länge på Över-Järva. Han kom från Ramsta i Sköldinge (Södermanland), där han skött såväl landtbruk som Ramstagruvorna åt kapten Otto von Bahr i flera år. Min syster Signe var född på Ramsta, och hon var en liten unge på tre år, då överflyttningen till Över-Järva ägde rum. Far och Mor gifte sig 1874, men lilla Signe kom inte till världen förrän 1877. Vistelsen på Över-Järva varade nog knappt ett år, ty den 14 mars 1882, då jag ännu inte var fullt årsgammal, flyttade vi till Stockby.

Min Moder berättade nog en hel del om vistelsen på Över-Järva och hur vi hade det där, men det är inte mycket som sitter kvar i mitt minne.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/55/%C3%96fver%2C_Mellan%2C_Neder_Jerfva_1861.jpg

Far skötte emellertid landtbruk även där, och hans plogar gingo fram just där nu kapplöpningsbanan ligger och järnvägen till Uppsala går förbi. Jorden exproprierades för exercisfältets skull och det blev inte mycket kvar av gården att bruka.

Stockby gård ägdes vi denna tid av biskop Grafström, som var ordensbiskop vid Carl XIII:s orden. Min fader fick nu denna gård på långvarigt arrende - jag gissar det var runt 15-20 år. På den tiden existerade varken Stocksunds samhälle eller Djursholm. D.v.s. Bankdirektör Henrik Palme, som bodde på Svalnäs, började visserligen vidtaga de första åtgärderna för grundläggandet av hvad som sedan blev det stora Djursholm. Våra ägor voro rätt så vidsträckta och sträckte sig ända ut mot Djursholms rå.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockby_g%C3%A5rd#/media/File:Stockby_%C3%A4gor_1886.jpg


Gården drevs mycket driftigt och rationellt av min fader, som där inrättade mjölkproduktion med avsättning inne i staden. Vi hade stor ladugård av sten, belägen på en plan öster om gården, där nu spårvägen till Långängen går fram. Hur många kor vi hade, minns jag inte längre, men jag har i mitt huvud att min lilla Moder i somras nämnde något om 80 à 100 mjölkande djur förutom ungdjur. Hur många hästar vi hade, vet jag inte.

Far köpte stora massor drav från bryggerierna i Stockholm och vräkte i dessa mjölkmaskiner, som voro högmjölkande och utvalda med stor sakkunskap. Han lade helt och hållet an på hög mjölkproduktion och tjänade mycket pengar därpå. Jag har ännu synminnen av dessa dravlass, som på vintern kördes över Värtans is, och minns, hur hästarna ofta voro isiga av rimfrost kring mulen. Det var min fader som först började praktisera denna dravutfodring av korna, men efter honom började bönderna i Danderyd och ändå längre bort att köra drav från Stockholm, och jag kan ännu tydligt se för min inre syn, hur hästarna ibland i skymningen kommo dragande med de tunga lassen, medan bönderna lågo asfulla i den ännu varma draven. Hästarna voro inte fulla, de hittade hem.






Vi bodde i ett litet hvitrappadt stenhus, som - såvidt jag vet - ännu står kvar som en relik från den ”förkristna tiden”. Det var beläget i skogskanten strax ovan det s.k. Stockbybacken, norr om landsvägen och ett litet stycke från den s.k. norska villan, en stor tjärbrun och med träfjäll beklädd villa i någon sorts norsk eller möjligen schweizerstil. Villan hade överskjutande övervåning och inbyggda loft med underliga trappor - som vi då tyckte. Hvem som bodde där första tiden vi kommo till Stockby minns jag inte. Biskop Grafströms bodde på Ekhyddan, en annan villa belägen i en talldunge på bergknallen neremot sjön, väl ungefär där nu den Cedergrenska riddarborgen reser sina tinnar och tornmed de underliga burspråk, som Cedergren lät bygga, för att hans döttrar ”skulle sitta där på sönddagseftermiddagarna och spela gitarr” som han sade.

Biskop Grafströms vora snälla och sympatiska människor. Min Moder har berättat så mycket om den familjen. Där fanns åtminstone två döttrar om inte tre: Fanny och Clara, och jag tror att den ryktbara textilkonstnärinnan Thyra Grafström också hörde till familjen. Vidare fanns där ett par tre pojkar, hvilkas namn jag numera dock glömt. Fanny var visst vackrast och tillika trevligast. Det var hon som lärde min syster Signe att läsa, då hon var fem år, och hon fäste sig mycket vid henne. Nu i höst (1945) hittade jag i min mors kvarlåtenskap flera böcker, som Fanny Grafström presentat. Biskopen var ju skald, och min fader fick en gång en präktigt inbunden diktsamling till present. Den står nu i min bokhylla.

I den ”norska villan” bodde en tid friherre Skogman, som visst var någon högre ämbetsman i verken i Stockholm.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockby_g%C3%A5rd#/media/File:Villa_Svea_Stocksund_1911.jpg

Jag har hört mycket berättas även om den familjen, men minns numera inte så mycket. De voro ju synnerligen ”fint folk” och umgicks inte med oss, men de voro snälla och trevliga. Särskildt friherrinnan har jag hört talas om som en synnerligen rar och välvillig människa. Min syster fick flera gånger fina presenter av henne. Bl. a. är det hängsmycke med fyra stora blågröna stenar, infattade i form av ett kors, som Lillemor ofta burit på festtillställningar, en skänk av henne.

Min fader ansågs som en mycket duktig landtbrukare och en rejäl och välaktad man i orten. Han hade många vänner. Han var också på denna tid en synnerligen grann karl, mörk med småknollrigt hår och rena vackra drag. Jag har ett porträtt av honom från denna tid, där ha ser ut som en läkare, en professor.

Min lilla Moder lämnade mig i somras en livlig beskrivning av vårt hem på Stockby, hur va hade möbleradt och hur det såg ut i de tre rum och kök som vi hade till vårt förfogande, men jag gjorde tyvärr inte - som jag tänkte göra - några omedelbara anteckningar eller skisser, och glömsk till övermått som jag numera på ålderdomen har blivit, så har jag verkligen inte så mycket kvar av hennes beskrivning i mitt huvud. Några direkta synminnen från våra dåvarande rum har jag inte häller. Jag minns bara hur vår gamla svarta golvklocka från 1700-talet stod på en kortvägg sant det likaledes från midten av 1700-talet härstammande stora skåpet, som nu står på Mårängen. Man skall veta, att det är omkring 60 år sedan vi bodde där. Man hinner glömma det mästa på så lång tid. Men min Moder hon mindes hon. Hon mindes allting från sin barndom på 1850-talet, och på min begäran har hon också skrivit ner en del av sina barndomsminnen, som jag bevarar som reliker.

Huset hade en hög asfalterad stenfot och en veranda i två våningar. Vi voro inte ensamma i huset, och vi hade inte alltid så trevligt med våra grannar. Min Fader hade ingen särskild bostad åt sin ladugårdskarl, som hette Å-t, utan blev tvungen att inlogera honom och hans familj i övre våningen, där de visst hade två rum och ett primitivt litet kök. Fru Å-t var visst en rätt snäll och duktig människa, och det var nog Å-t också som kogubbe. Han var visst synnerligen framstående ladugårdskarl, men han var supig och inte alltid så rolig att ha i huset.

De hade två barn. Flickan Sandra (Alexandra) var äldst och var en trevlig och glad flicka. Omkring 1886-1887 torde hon ha varit c:a 19 år. Hon körde mjölken till staden kl. 6 hvarje morgon. Men innan hon fick köra, måste mjölken vara imätt och iordninggjord, och det gjorde min Moder själv. Hon skötte mjölkkammaren, som var belägen i källaren i samma hus som vi bodde. Jag kan ännu se framför mig de stora mjölksåarna med sina skramlande isbitar. Klockan 5 hvarje morgon måste min lilla Moder vara nere i mjölkkammaren för att skumma (det fanns ju ingen separator på den tiden, utan skumningen måste utföras för hand), och så skulle mjölken mätas i alla de mjölkflaskor som Sandra sedan skulle köra omkring med. Vi hade nämligen fasta kunder inne i Stockholm och kunde på så sätt betinga oss ett högre pris än om mjölken skulle ha levererats till magasin eller mellanhänder. Sandra Å-t kuskade omkring och avlämnade sina flaskor på ett stort antal ställen. Hon var också betrodd att taga upp likviderna och redovisa, och det var inget litet göra.

Så nog hade min lilla Moder ett rätt strävsamt liv. Hon var vid denna tid c:a 35 år. Och aldrig hade hon varit sjuk. Utom det myckna arbetet med mjölken hade hon sitt rätt stora hushåll. Vi hade tre pigor - som vid en tidpunkt alla hette Anna, så att vi måste ändra namn på dem. Bara en fick behålla sitt Anna-namn. Den andra fick heta Annie och den tredje Hanna. Hur många drängar vi hade, kommer jag numera inte ihåg. Bara en minns jag en liten aning, mest beroende på att det var en ”beskedlig” och i viss mån lite halvlarvig karl, som flickorna i köket nojsade med för fullt. Han hette Kalle A. Han var duktig att arbeta, men med huvudet var det som sagdt en smula klent beställt.

Hvad Å-ts pojke hette hörde jag senast i somras, då min lilla Moder satt och berättade om Stockbytiden. Men nu har jag glömt det. Och det är nog föga hopp om att mitt undermedvetna själsliv hjälper mig att komma ihåg. Hur han såg ut minns jag inte häller numera. Förresten kan jag inte häller erinra mig, hur Sandra såg ut, fast jag väl borde ha något synminne kvar av henne, där hon uppe på Åkvistens veranda ofta lekte med mig.

Min lilla Moder berättade nog i somras om barnen Å-t och om hur vi hade det tillsammans, men jag kan numera inte hålla kvar något i mitt huvud. Jag har för mycket iproppadt där förut av alla de slag. Jag har ett svagt synminne kvar av Å-ts veranda med Sandra sittande på verandaräcket. Men några detaljer är jag inte mäktig.

Nere i ladugården var jag jämt. Ladugården var ju vår stolthet, och jag trivdes synnerligen väl hos de präktiga kossorna och hos den väldiga tjuren, hvilken sistnämnda jag dock hyste en förfärlig respekt för och endast tordes betrakta på vederbörligt avstånd.

Jag har i min ägo ett litet brev, som jag skrev vid sex års ålder till min fader, som då låg och badade gyttjebad i Norrtelje för sin svåra rheumatism. Det står i detta lilla brev att ”Far ska inte vara orolig för ladugården, ty den sköter jag”. Självmedvetet så det förslår, eller hur!?

Gyttjebaden gjorde emellertid min fader mycket godt. Han blev mycket bättre genom dessa bad, som på den tiden voro mycket berömda.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja