Åren på Stockby gård - del 2

Några direkta barndomsminnen, som distinkt skilja sig ut från töcknet, har jag just inte. Jag vistades mycket nere vid den gamla ”Stocksunds bro”, en gammal träbro, som fanns rätt länge fram i tiden. Omedelbart på brons norra landfäste, på höger sida, då man kom från staden, låg en pittoresk gammal landthandel, och det var där jag mest vistades. Där togos bropengarna upp, och det var inte få gånger som jag betroddes med detta viktiga uppdrag. För hvarenda bonde som kom körande, skulle man ut och taga upp bropengen – tre öre eller fem öre eller hvad det nu var för fotgängare och kanske 25 öre för hästskjutsar. Min moder talade i somras rätt mycket om handlarn och hans familj, som vi ofta voro och hälsade på. Jag kan inte på villkor erinra mig deras namn. Säkerligen har jag haft många roliga upplevelser där nere vid bron, men minnena därav är nu alldeles försvunna.

Väster om bron – uppåt Edsviken således – och på södra sidan, låg den Hallwylska villan, en stor hvitmålad trävilla, troligen byggd någon gång på 1850-talet. Där residerade den bekante greve von Hallwyl – med stamgods nere i Schweiz och sedermera mest bekant för sitt storartade palats på Hamngatan – numera museum, doneradt till Nordiska museet. (Han var morfar till den ävenledes rätt så bekante bergsingeniören, docenten och godsägaren Dr Harry von Eckermann till Edeby i Ripsa i Sörmland, hvilken på sin myndighetsdag beskänktes med en hel million i födelsedagspresent av morfadern).

Min fader kom i någon beröring med greven, men något närmare därom minns jag ej. Ett år hyrde greven ut sin villa till dåvarande engelske ministern i Stockholm. Han hette Drummond-Hay, och jag minns honom särskildt därför, att jag som liten pys en sommar fick en bra grindslant av ministern. Denne hade haft någon middag eller mottagning därute i Hallwylska villan, och en eftermiddag kom han promenerande i skogen med sitt sällskap – förmodligen diplomater som han själv. Jag kom så lägligt till, att jag fick äran öppna en grind för det fina sällskapet. Och den fine ministern gav mig en guldslant i grindpeng – förmodligen en sovereign. Jag hade slanten länge, men till sist kom den bort. Jag tror det var kamrater på Stockby som knyckte den av mig. Många grindar har jag öppnat sedan dess, men så stor grindslant blev mig aldrig mer beskärd. Jag minns ännu drottning Wictorias bröstbild på den fina, blanka guldslanten.

Vi åkte rätt så ofta in till staden. Och det skedde ju efter häst, eftersom Rimbobanan inte började byggas förrän 1886-87 om jag minns rätt. Särskildt om somrarna voro vi ofta inne, men även på vintern åkte vi. Vi hade så vackra bjällror på vintern, och de uppväckte alltid min förtjusning. Jag tyckte de klingade så festligt, då vi kommo farande. Jag kan ännu se för min inre syn vägen ut till Stocksund sådan den såg ut på den tiden. Den var helt annorlunda då än nu, då den är asfalterad och alla backar äro borttagna. Och alla de gamla idylliska villorna äro också borta.

Ute vid Kräftriket – Veterinärhögskolans anläggningar funnos inte då och inte Skogshögskolan heller – växte på våren millioner blåsippor överallt bland de vackra och här så talrika ekarna. Det var alldeles blått överallt i backarna, och ute vid Frescati där nu Bergianska trädgården ligger, var en obeskrivlig rikedom av vårblommor. Vägen ut till Stockby var verkligen mycket vacker på denna tid. Nu är det inte mycket kvar av det vackra eller idylliska.

Jag minns precis den gamla bron vid Ålkistan över den smala kanalen, som ledde in till Brunnsviken, och jag kommer också ihåg Brage, den gröna lilla ångslup som gick från bryggan vid Stallmästargården förbi Haga slott och Bergshamra samt ut genom Ålkistan till lilla Värtan och in till Stocksund. Sedan gick den också genom Stocksunds bro in i Edsviken och hade sin ändstation i Edsberg, det Rudebeckska godset. Det var en vacker färd på sommaren eller särskildt i höstens färger. Jag har farit med den båten många gånger.
 
Jag har också farit ”utomskärs” från Stockholm ut till Stocksund, d.v.s. förbi Blockhusudden och Fjäderholmarna samt över Stora Värtan. Med den båten kom också vårt myckna främmande, som besökte oss på söndagarna. Mormor vistades hos oss rätt så mycket och Vilhelm Lund bodde hos oss långa perioder. Vi hade en jämn trafik av släktingar och bekanta i staden, hvilka funno det fasligt lämpligt att passa på tillfället och komma ”ut på landet” över söndagarna. Särskildt voro Lundarna mycket ofta hos oss, farbror Joel med barn och blomma. Vi hade ibland nästan gästgivargård.

Ett av mina tidigaste minnen hänför sig t.ex. till Cecilia Svensson, en av moster Ellens kamrater eller vänner. Hon lever än (1945) och är väl nu bortåt 75 år gammal. Hon var då en 18-20 års flicka, som ansågs se rätt så bra ut. Jag minns hur vi en gång stodo på Åkerkvistens veranda hon och jag och hur hon partout ville att jag skulle kyssa henne – jag var väl 5 år eller så omkring. Men jag vägrade kategoriskt: ”-Jag kysser aldrig fruntimmer”, deklarerade jag.

Mostrarna voro också mycket flitiga hos oss. Både moster Ellen och moster Emma hade fästmän på den tiden, och de kommo dragande med dem på söndagarna, hvilket far inte alltid så värst mycket uppskattade. Nog för att han var mycket snäll mot Mormor och hennes familj och hjälpte henne oupphörligt med både pengar och matvaror från Stockby – ty Mormor hade det minsann inte lätt att draga sig fram med sina många ”flickor”. Men anspråken på honom blevo kanske väl så stora många gånger. Och ”fästmännen” tyckte han inte om.

Klicka på bilderna för källa.