Heijkorn

-Från mina lekkamrater minns jag inte särdeles mycket. Över huvud taget minns jag rätt litet av vårt hvardagsliv och dess små händelser. Min kusin Wille var ofta rätt långa tider ute hos oss på Stockby. Jag minns att han vid ett tillfälle fick ligga i en stor rymlig garderob, som innehöll en reservliggplats. En natt var det ett väldigt storm- och rägnväder, hvilket resulterade i att det började droppa från taket ner i Willes säng, som så småningom blev ganska blöt. Själva täcket torkade väl sedan någorlunda nödtorftigt mot morgonsidan, men han hade rätt blött i sin säng den lilla grabben (han var ungefär ett år yngre än jag). Och det resulterade i, att han kategoriskt vägrade att gå upp på morgonen, förrän han fått torka upp blötan. Han förklarade sig vara sjuk och ville ligga. Min fader tillät sig till en början skämta med honom, och Wille var mäkta generad. Det är inte så godt skall jag säga. Situationen var ju lite pinsam. Mina leksaker minns jag däremot rätt så mycket om. Vår u

Ja, det börjat tryta med mina Stockbyminnen. Men det är nu också så länge sedan, och dessa minnen ha icke återupplivats på många år, så det är ju inte så underligt, om de blivit ordentligt överlagrade i medvetandets bottenskikt. De sista åren på Stockby präglades av de begynnande motsättningarna till Stocksunds villastad som nu började planeras. Den som styrde med den blivande villastaden var kammarherre Carl Eduard von Horn. Detta var en mycket påstridig herre, och min fader hade ständiga sammanstötningar med honom. Bland annat minns jag, att kammarherren en gång körde bort min moder och min syster, då de skulle gå och bada. Badhuset låg där nuvarande elstationen ligger, och vägen dit gick över våra gärden. Det blev skarpa tag. Min fader var ej den som mycket lät imponera på sig av höga herrar, när han visste sig ha rätten på sin sida. Han stängde vägen ner till badhuset och förklarade för kammarherrn, att skulle han eller hans familj ner till badhuset för att bada, så fick

På hösten 1887 - tror jag åtminstone - kommo rallarna till Stocksund och började schaktningsarbeten och utläggning av spår för den nya Rimbobanan. Jag var rätt så ofta nere hos dem. Och jag var mycket stolt, då jag ibland fick den stora nåden att följa med på loket, som drog grusvagnarna. Jag var sex år gammal då. Jag minns också då järnvägsbron nere vid Stocksund började byggas. Det var mycket att se och lära för en liten sex-års parvel. Vintern 1888 var ytterst sträng, och det föll otroliga massor snö. (1888 var en så kallad vulkanvinter , orsakad av Krakataus utbrott 1883, reds. anm.) Jag minns mycket tydligt, hur vi en morgon måste skotta oss fram till ladugården det var manshöga drivor. Även jag var ute och skottade med en stor sopskyffel. Jag minns det mycket väl. Och jag minns hvilka härliga slädfärder vi denna vinter gjorde in till Stockholm. Vi vore då och då och hälsade på hos Mormor. Jag minns inte säkert var hon bodde under vår Stockbytid, men en period bodde hon på

En gång var min far mycket sjuk. Han fick hjärnhinneinflammation, och det gällde väl nästan livet, skulle jag tro. Jag minns hvilken uppståndelse det var hos oss under denna sjukdom. Jag var ju inte mer än en 5–6 år, men jag har livliga minnen därav ännu. En kväll hade febern sprungit upp till inte mindre än 42 grader. Minfader yrade våldsamt, och det var en förfärlig villervalla i hemmet. Mor visste inte hvad hon skulle ta sig till, och läkare var inte så lätt att få ut på den tiden. Till slut mot kvällningen fick far för sig att han måste till sjukhus i staden och sade till om att en hästskjuts skulle göras i ordning. Det var väl rena galenskapen att frakta ut honom i kylan i detta tillstånd, men vi kunde inte hindra honom. Han gav sig iväg till staden väl nedbäddad i fällar. Jag minns just inga mer detaljer från denna sjukdom, har bara synminnet kvar lite grand av hans avresa till staden. Men läkarna i Stockholm klarade i alla fall upp honom, fast nog satt det hårdt åt. Som l