Åren på Stockby gård - del 3

En gång var min far mycket sjuk. Han fick hjärnhinneinflammation, och det gällde väl nästan livet, skulle jag tro. Jag minns hvilken uppståndelse det var hos oss under denna sjukdom. Jag var ju inte mer än en 5–6 år, men jag har livliga minnen därav ännu. En kväll hade febern sprungit upp till inte mindre än 42 grader. Minfader yrade våldsamt, och det var en förfärlig villervalla i hemmet. Mor visste inte hvad hon skulle ta sig till, och läkare var inte så lätt att få ut på den tiden. Till slut mot kvällningen fick far för sig att han måste till sjukhus i staden och sade till om att en hästskjuts skulle göras i ordning. Det var väl rena galenskapen att frakta ut honom i kylan i detta tillstånd, men vi kunde inte hindra honom. Han gav sig iväg till staden väl nedbäddad i fällar. Jag minns just inga mer detaljer från denna sjukdom, har bara synminnet kvar lite grand av hans avresa till staden. Men läkarna i Stockholm klarade i alla fall upp honom, fast nog satt det hårdt åt.

Som liten pys på Stockby var jag fullkomligt kär i min far. Jag minns mycket väl, hur jag brukade gömma mig för honom i någon garderob, i något skåp eller under duken på ett stort bord, då han kom in från arbetet om kvällarna. Hur han gick och letade efter mig och hvilka skrik av förtjusning jag upphävde, då han äntligen påträffade mig och tog mig upp i sin breda famn. I allmänhet var han mycket snäll, men han var också häftig till lynnet. Och hade jag gjort något pojkstreck, hvilket dock rysligt sällan förekom, så var han sträng och jag fick däng ordentligt. Jag minns särskildt en gång då jag fick smörj efter noter, men efter hvad jag nu kan komma ihåg, så bestod inte förseelsen i något värre, än att jag hade varit borta hemifrån flera timmar utan att någon visste hvar jag höll hus.

Jag fick rätt ofta enkronor av min fader för att sätta in på min egen sparbanksbok. Och jag var följaktligen ofta nere hos stationsinspektor Wallerstedt i Stocksund. Han hade hand om posten. Där blev jag ofta vid dessa besök inbjuden i familjen och undfägnad med gotter. Nog var jag i allmänhet ner till posten en gång i veckan.

Någon gång var jag och hälsade på länsman Nordqvist, som bodde vid Långängen, som av namnet framgår en lång äng i en dalkjusa, som gick ända ner till sjön – alltså Värtan – en bra bit österut från Stocksund. Där är nu ett stort, vackert villasamhälle, som numera hänger ihop med själva Stocksund, men på den tiden fanns det inte många hus där. Jag har numer inget som helst minne av farbror Nordqvist annat än att han hade en rätt stor samling gamla mynt som han brukade visa mig, och då berättade han samtidigt för mig om alla de gamla kungar som hade sina bilder på mynten. Det var sålunda min allra första historieundervisning.

Vi brukade ibland ro bort till Lugnet, en gammal idyllisk villa belägen på södra sidan av sjön, åt Ålkistan till. Jag har länge försökt erinra mig, hvem som bodde där, men det har inte gått att locka fram något ur mitt undermedvetna. Alltnog var det särskildt trevligt att få fara dit, och jag minns mycket väl, hur vackert där var och hur snälla människorna där voro. Jag har liksom för mig att vi voro dit på kräftkalas en gång. Jag har dunkla visioner av kulörta lyktor på en stor veranda och hemfärd i sena kvällen i fullmånens sken över ett svart, glittrande vatten.

Jag minns också färder till julottan i Danderyds gamla ärevördiga kyrka. Det var en upplevelse för barnasinnet. Prosten i Danderyd hette Ekstedt, och prostfamiljen hörde till vårt umgänge. Min lilla Moder ha nog vid upprepade tillfällen berättad en hel del om våra besök i prostgården, men jag minns ingenting att anteckna därom. Julottan i den gamla medeltida kyrkan minns jag emellertid rätt väl.

http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000200114172

I en villa djupt inne i skogen bodde dåvarande överfältläkaren Nettelbladt. Där var jag en och annan gång och hälsade på, särskildt på våren, då vi plockade hvitsippor där i skogen. Jag har aldrig någonstädes sett så stora hvitsippor som i just den hagen. De voro fullkomliga jätteexemplar.

En gång hade vi ”Ljusets bröder” ute hos oss på Stockby. Jag minns ej med säkerhet om det var en nykterhetsloge eller någon frireligiös sammanslutning. Alltnog hyrde ”Ljusets bröder” för en söndag en liten holme, som hörde till Stockby och firade någon sorts sommarfest eller sammankomst därute. Det var ett myller av folk på den lilla holmen. Jag har ännu några svaga synminnen kvar från festen därute. Ty vi gjorde en roddtur rundt holmen på eftermiddagen men voro icke iland där. Det kokades kaffe på eldar vid stranden, och det konsumerades stora mängder läskedrycker. Det sjöngs och skrålades. Men hvad jag bäst kommer ihåg var att det badades flitigt mest hela dagen, män och kvinnor tillsammans. Baddräkter funnos visst inte på den tiden. I alla händelser väckte det stor skandal i hela trakten, att karlar och fruntimmer badade helnakna tillsammans. Vi på Stockby tyckte förstås som alla andra, att det var rena buslivet.

I en villa närmare Stockbybacken bodde familjen Bodén, som hade åtminstone två pojkar i min ålder. De voro mina dagliga Lekkamrater. Jag vill inte påstå, at t de voro buspojkar direkt, men nog voro de av ett helt annat virke än jag, som var "snäll gosse” och inte så litet feminint betonad. Pojkarna Bodén lärde mig en hel del olater, som jag hade mycket ondt av längre fram. Men numera har jag rätt svaga minnen av dem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan