Åren på Stockby gård - del 5

Ja, det börjat tryta med mina Stockbyminnen. Men det är nu också så länge sedan, och dessa minnen ha icke återupplivats på många år, så det är ju inte så underligt, om de blivit ordentligt överlagrade i medvetandets bottenskikt. De sista åren på Stockby präglades av de begynnande motsättningarna till Stocksunds villastad som nu började planeras. Den som styrde med den blivande villastaden var kammarherre Carl Eduard von Horn. Detta var en mycket påstridig herre, och min fader hade ständiga sammanstötningar med honom.

Bland annat minns jag, att kammarherren en gång körde bort min moder och min syster, då de skulle gå och bada. Badhuset låg där nuvarande elstationen ligger, och vägen dit gick över våra gärden. Det blev skarpa tag. Min fader var ej den som mycket lät imponera på sig av höga herrar, när han visste sig ha rätten på sin sida. Han stängde vägen ner till badhuset och förklarade för kammarherrn, att skulle han eller hans familj ner till badhuset för att bada, så fick dom ta sig dit båtledes, ty över gärdena kom ingen ner. Det är att märka att särskild badlista var uppgjord både för oss och för kammarherrens familj samt för en hel del andra familjer, och min moder följde naturligtvis den. Men det passade inte kammarherren. Han ansåg att det var han som regerade enväldigt på Stockby, sedan min fader fått sitt arrende uppsagdt med – jag tror tio års avträde.

Kammarherren var hos oss en kväll litet senare på höstkanten för att gräla över en annan sak, som inte föll honom riktigt på läppen. Vi hade redan då börjat elda i våra kakelugnar, minns jag, och på kontoret hade far en präktig brasa brinnande. Kammarherrn gick på i ullstrumporna med sitt gräl, och min fader hörde till en början saktmodigt på. Men så reste han sig plötsligt och gick bort till kakelugnen för att röra om i brasan och grep eldgaffeln, där den stod i sitt hörn. Men då skulle ni ha sett, hvilken fart det blev på kammarherrn! Han trodde tydligen, att det skulle vankas smörj med eldgaffeln, så i ett par tre skutt var han utom dörrn, och det dröjde ganska länge innan han ånyo uppenbarade sig.

Inom parentes måste jag berätta, hur finurligt kammarherre von Horn skodde sig på samhällets bekostnad. Det fanns på den tiden ingen styckningsplan, utan kammarherrn sålde bort en tomt här och en annan tomt där, hur det föll sig. Men så sparade han för egen räkning ut mellanliggande remsor, som han trodde skulle i en framtid kunna behövas till vägar och gator. Det var som när man skär ut kakor med formar ur en pepparkaksdeg. Remsorna som blevo över av degen köpte kammarherrn för egen räkning för en spottstyver. Han tjänade sedermera fantastiska summor på dessa remsor, då samhället så småningom utvecklades och det blev fråga om inlösen av områden för vägar och gator och öppna platser. Kammarherre von Horn bebodde den förut omnämnda s.k. norska villan. Jag har numera knappast några minen vare sig av honom själv eller hans familj. Jag minns bara att kammarherren var en mycket påstridig herre, inte vidare rolig att ha med att göra.

I den nämnda ”norska villan” har på senare år residerat den kände möbelarkitekten David Blomberg i Stockholm, som där inrättat ett konstnärligt, mycket originellt tusculum, som jag sett avbildningar av i ”Svenska hem” och dylika publikationer. Om han fortfarande (1945) bor kvar där vet jag inte, men jag har hört att han fortfarande lever, då han då och då skådas på Djursholmstågen.

Ytterligare ett Stockbyminne har bevarats genom de många åren. En höst förekom en rätt så stor manöver i Danderyd, och vi på Stockby fingo sent en kväll påhälsning av ett kompani, som begärde inkvartering över en natt. En del av officerarna bodde hos oss, och mannarna blevo inkvarterade på logen, där de fingo ligga i höet. Jag har ännu vissa synminnen kvar från denna påhälsning och kan för min inre syn se, hur vår stallplan hvimlade av lyktor, manskap och hästar i den mörka kvällen. Det var för oss en ganska pittoresk syn. Jag minns lite grand av den supé som min moder bjöd de hos oss boende officerarna. Det var eleganta och vänliga män, som jag bra länge kom ihåg namnen på. Men nu har jag glömt dem allihop, som rätt naturligt är. Jag minns att min moder sedermera erhöll någon finare present av sina gäster, men hvad det var för något minns jag ej nu.