Åren på Stockby gård - del 6
-Från mina lekkamrater minns jag inte särdeles mycket. Över huvud taget minns jag rätt litet av vårt hvardagsliv och dess små händelser.
Min kusin Wille var ofta rätt långa tider ute hos oss på Stockby. Jag minns att han vid ett tillfälle fick ligga i en stor rymlig garderob, som innehöll en reservliggplats. En natt var det ett väldigt storm- och rägnväder, hvilket resulterade i att det började droppa från taket ner i Willes säng, som så småningom blev ganska blöt. Själva täcket torkade väl sedan någorlunda nödtorftigt mot morgonsidan, men han hade rätt blött i sin säng den lilla grabben (han var ungefär ett år yngre än jag). Och det resulterade i, att han kategoriskt vägrade att gå upp på morgonen, förrän han fått torka upp blötan. Han förklarade sig vara sjuk och ville ligga. Min fader tillät sig till en början skämta med honom, och Wille var mäkta generad. Det är inte så godt skall jag säga. Situationen var ju lite pinsam.
Mina leksaker minns jag däremot rätt så mycket om. Vår underlige dräng, Calle Algo, hade snickrat till en stor båt, som jag ofta lät göra långa seglatser med nere vid Stocksunds bro. Men den var rätt så groft tillyxad och väckte en hel del kritik från min sida. Ty jag förstod mig rätt bra på båtar. Senare fick jag i present en verkligt fin ångbåt, som hette Jupiter (obs. tonvikten på i:et). Den var tillverkad av en broder till vår jungfru Hanna (som i själva verket hette Anna, fast vi måste skilja henne från två andra Annor). Den båten var en trogen kopia av en kanalbåt på Göta kanal. Den nämnde brodern var slussvakt där nere någonstans och besatt den största tänkbara sakkunskap. Båten var utomordentligt fint tillverkad med alla möjliga minutiösa detaljer och väckte min livliga beundran. Jag har båten kvar ännu, fast den numera är rätt så illa skamfilad av klåfingriga ungar som fått låna den. Jag var utomordentligt rädd om alla leksaker.
Jag hade också en häst med kärra från Gemla. Hästen hette Brunte och var utomordentligt fint gjord med minutiöst utförda seldon, betsel etc. Och kärran var ett underverk. Jag hade den hästen och kärran i långliga tider fullkomligt välbevarade och fräscha, även om den kom i senare tider i mindre nogräknade händer och har numera föga i behåll av den ursprungliga grandezzan. Min son har den nu till minne, och han har hela tiden varit rädd om den.
En synnerligen ståtlig leksak, som jag hade synnerligen glädje av, var en mycket stor bygglåda, innehållande byggklotsar och byggnadsdetaljer för alla möjliga byggnader, både slott och koja. Den bygglådan hade jag kvar mycket länge och den var flitigt använd. Emellertid blev den något av de första åren av 1900-talet bortskänkt till - jag tror det var - vår gamla Annas barnungar, som sedan hade mycket roligt med densamma.
En speldosa från Stockby-tiden finnes ävenledes kvar; den har min kära Moder förvarat åt mig under alla dessa år. Den har farit illa och den spelar nu inte med mer än hälvten av sina ursprungliga toner. Men ännu gläder det mig att höra den gamla välkända melodien klinga.
- Jag tror det var 1888 vi flyttade från Stockby. Vårt kontrakt gällde visserligen mycket längre, men min fader erhöll ett försvarligt tilltaget avträde för att lämna arrendet. Vi hade före avflyttningen en större auktion, då alla djur och alla inventarier såldes. Detta bör ju ha varit en mycket stor upplevelse för en sjuåring och borde väl ha avsatt starka minnen. Men egendomligt nog har jag inga som hälst minnen kvar av auktionen. Alltnog såldes allting utom en del småsaker, som vi inte kunde bli av med, utan släpade med oss i flera år, särkskildt mjölkkärl, seldon, hästtäcken o.d.
Den första tiden bodde vi i det s.k. Kråkslottet, en vidrig, rödmålad träkåk med asfaltpapptak och torn och Hagalundssnickarglädje i långa banor. Den var belägen invid vägen till Danderyd, på en bergknalle strax bakom Stocksunds station. Vi bodde i övre våningen, men några minnen har jag inte kvar från vår vistelse där eller från de rum vi bebodde. Annat än att jag kommer ihåg, att tågen passerade strax nedanför våra fönster och att jag hade ett visst intresse av dem. Vår vistelse på Kråkslottet var ju endast ett provisorium. Vi skulle ju flytta in till staden, men vi kunde väl inte komma över någon lämplig bostad förrän till hösten.
Jag förmodar, att det var den 14 mars som vi avflyttade från Stockby. Jag tycker mig nämligen minnas, att vi hade utsikt över ett vintrigt landskap från våra fönster på Kråkslottet.
Vi vistades emellertid inte så mycket i Kråkslottet. På sommaren var jag en liten tid hos min farbror Johan - eller Janne, som han allmänt kallades - på Fornboda gård, förmodligen liggande i Fresta församling. Det var inte långt från sjön Norrviken, som man ser från tåget, då man far från Stockholm till Uppsala.
Jag har några dunkla synminnen kvar från min vistelse där. Bland annat minns jag rätt väl, hur jag hade konstruerat - med litet hjälp av min äldre kusin Oscar - ett litet vattenhjul, som snurrade i en bäck strax jämte gården och som därvid drog en liten hammare, som bultade och slog, så det hördes lång väg. Det vattenhjulet var jag rätt stolt över.
Jag minns också, att jag hade åtskilliga kontroverser med en stor bagge på gården. Det var åtskilliga gånger jag blev omkullpuffad av den besten, och då blev det nog mestadels skrika utav. Då måste jag in till den snälla faster Greta, som fick trösta mig på lämpligt sätt.
Min kusin Wille var ofta rätt långa tider ute hos oss på Stockby. Jag minns att han vid ett tillfälle fick ligga i en stor rymlig garderob, som innehöll en reservliggplats. En natt var det ett väldigt storm- och rägnväder, hvilket resulterade i att det började droppa från taket ner i Willes säng, som så småningom blev ganska blöt. Själva täcket torkade väl sedan någorlunda nödtorftigt mot morgonsidan, men han hade rätt blött i sin säng den lilla grabben (han var ungefär ett år yngre än jag). Och det resulterade i, att han kategoriskt vägrade att gå upp på morgonen, förrän han fått torka upp blötan. Han förklarade sig vara sjuk och ville ligga. Min fader tillät sig till en början skämta med honom, och Wille var mäkta generad. Det är inte så godt skall jag säga. Situationen var ju lite pinsam.
Mina leksaker minns jag däremot rätt så mycket om. Vår underlige dräng, Calle Algo, hade snickrat till en stor båt, som jag ofta lät göra långa seglatser med nere vid Stocksunds bro. Men den var rätt så groft tillyxad och väckte en hel del kritik från min sida. Ty jag förstod mig rätt bra på båtar. Senare fick jag i present en verkligt fin ångbåt, som hette Jupiter (obs. tonvikten på i:et). Den var tillverkad av en broder till vår jungfru Hanna (som i själva verket hette Anna, fast vi måste skilja henne från två andra Annor). Den båten var en trogen kopia av en kanalbåt på Göta kanal. Den nämnde brodern var slussvakt där nere någonstans och besatt den största tänkbara sakkunskap. Båten var utomordentligt fint tillverkad med alla möjliga minutiösa detaljer och väckte min livliga beundran. Jag har båten kvar ännu, fast den numera är rätt så illa skamfilad av klåfingriga ungar som fått låna den. Jag var utomordentligt rädd om alla leksaker.
Jag hade också en häst med kärra från Gemla. Hästen hette Brunte och var utomordentligt fint gjord med minutiöst utförda seldon, betsel etc. Och kärran var ett underverk. Jag hade den hästen och kärran i långliga tider fullkomligt välbevarade och fräscha, även om den kom i senare tider i mindre nogräknade händer och har numera föga i behåll av den ursprungliga grandezzan. Min son har den nu till minne, och han har hela tiden varit rädd om den.
En synnerligen ståtlig leksak, som jag hade synnerligen glädje av, var en mycket stor bygglåda, innehållande byggklotsar och byggnadsdetaljer för alla möjliga byggnader, både slott och koja. Den bygglådan hade jag kvar mycket länge och den var flitigt använd. Emellertid blev den något av de första åren av 1900-talet bortskänkt till - jag tror det var - vår gamla Annas barnungar, som sedan hade mycket roligt med densamma.
En speldosa från Stockby-tiden finnes ävenledes kvar; den har min kära Moder förvarat åt mig under alla dessa år. Den har farit illa och den spelar nu inte med mer än hälvten av sina ursprungliga toner. Men ännu gläder det mig att höra den gamla välkända melodien klinga.
- Jag tror det var 1888 vi flyttade från Stockby. Vårt kontrakt gällde visserligen mycket längre, men min fader erhöll ett försvarligt tilltaget avträde för att lämna arrendet. Vi hade före avflyttningen en större auktion, då alla djur och alla inventarier såldes. Detta bör ju ha varit en mycket stor upplevelse för en sjuåring och borde väl ha avsatt starka minnen. Men egendomligt nog har jag inga som hälst minnen kvar av auktionen. Alltnog såldes allting utom en del småsaker, som vi inte kunde bli av med, utan släpade med oss i flera år, särkskildt mjölkkärl, seldon, hästtäcken o.d.
Den första tiden bodde vi i det s.k. Kråkslottet, en vidrig, rödmålad träkåk med asfaltpapptak och torn och Hagalundssnickarglädje i långa banor. Den var belägen invid vägen till Danderyd, på en bergknalle strax bakom Stocksunds station. Vi bodde i övre våningen, men några minnen har jag inte kvar från vår vistelse där eller från de rum vi bebodde. Annat än att jag kommer ihåg, att tågen passerade strax nedanför våra fönster och att jag hade ett visst intresse av dem. Vår vistelse på Kråkslottet var ju endast ett provisorium. Vi skulle ju flytta in till staden, men vi kunde väl inte komma över någon lämplig bostad förrän till hösten.
Jag förmodar, att det var den 14 mars som vi avflyttade från Stockby. Jag tycker mig nämligen minnas, att vi hade utsikt över ett vintrigt landskap från våra fönster på Kråkslottet.
Vi vistades emellertid inte så mycket i Kråkslottet. På sommaren var jag en liten tid hos min farbror Johan - eller Janne, som han allmänt kallades - på Fornboda gård, förmodligen liggande i Fresta församling. Det var inte långt från sjön Norrviken, som man ser från tåget, då man far från Stockholm till Uppsala.
Jag har några dunkla synminnen kvar från min vistelse där. Bland annat minns jag rätt väl, hur jag hade konstruerat - med litet hjälp av min äldre kusin Oscar - ett litet vattenhjul, som snurrade i en bäck strax jämte gården och som därvid drog en liten hammare, som bultade och slog, så det hördes lång väg. Det vattenhjulet var jag rätt stolt över.
Jag minns också, att jag hade åtskilliga kontroverser med en stor bagge på gården. Det var åtskilliga gånger jag blev omkullpuffad av den besten, och då blev det nog mestadels skrika utav. Då måste jag in till den snälla faster Greta, som fick trösta mig på lämpligt sätt.
Kommentarer
Skicka en kommentar