Heijkorn

Februari 1919 Äfven jag har sålunda fått upplefva spanska sjukan! Länge gick jag och var stram öfver att bacillerna icke beto på mig. Under den allra värsta perioden i höstas kunde jag t.o.m. hålla mig fri. Men nu, på själfva slutet då man ansett spanska sjukan nästan ur världen, då skulle man få den. Och icke blott jag, utan äfven hela familjen. På morgonen, torsdagen den 13/2 (1919), var jag tidigt ute i skogen för att skaffa ett välbehöfligt förråd av pinnar till mitt knappa förråd. Jag kände därvid inget särskildt, men då jag vid ½ 9-tiden åter kom in, kände jag att jag var sjuk. Det var en alldeles bestämd känsla häraf. Jag kände mig med en gång alldeles matt och uttröttad och benen kändes som vore de ”afslagna”. Jag satt en stund på min ottoman nere i matrummet, begrundande fenomenet. Nu hade det bästa varit att jag genast gått till sängs, men oaktadt jag kände mig dålig, for jag med 10-tåget till staden och mitt kontor som vanligt. Jag kände en isande känsla i kroppen, och trots