Morfar och spanska sjukan

Februari 1919

Äfven jag har sålunda fått upplefva spanska sjukan!

Länge gick jag och var stram öfver att bacillerna icke beto på mig. Under den allra värsta perioden i höstas kunde jag t.o.m. hålla mig fri. Men nu, på själfva slutet då man ansett spanska sjukan nästan ur världen, då skulle man få den. Och icke blott jag, utan äfven hela familjen.

På morgonen, torsdagen den 13/2 (1919), var jag tidigt ute i skogen för att skaffa ett välbehöfligt förråd av pinnar till mitt knappa förråd. Jag kände därvid inget särskildt, men då jag vid ½ 9-tiden åter kom in, kände jag att jag var sjuk. Det var en alldeles bestämd känsla häraf. Jag kände mig med en gång alldeles matt och uttröttad och benen kändes som vore de ”afslagna”. Jag satt en stund på min ottoman nere i matrummet, begrundande fenomenet.

Nu hade det bästa varit att jag genast gått till sängs, men oaktadt jag kände mig dålig, for jag med 10-tåget till staden och mitt kontor som vanligt. Jag kände en isande känsla i kroppen, och trots en kraftig promenad från Slussen till Norrmalmstorg var det mig icke möjligt att få någon värmekänsla i kroppen. Jag kände mig dålig, och vid ett besök uppe hos Mor vid ½ 3-tiden klagade jag också öfver mitt tillstånd och uttryckte en farhåga för hvad som komma skulle. Det var nästan värst med benen, som fortfarande kändes som afslagna.

Jag for hem i vanlig tid. Jag var inom ”Lejonet” (apotek Lejonet låg 1919 på Jakobs torg) och fick mig några pulver för att försöka ”mota Olle i grind”. Vid hemkomsten åts middag som vanligt och jag kände mig måhända en smula bättre. Det var först på natten, en stund efter sedan jag lagt mig, som eländet bröt ut. Jag mådde mycket illa, men ville försöka undvika att väcka upp huset, som sof som bäst. Det gick emellertid icke för mig att klara mig ensam, utan jag måste kalla på Gerda för att få henne att ropa på Astri. Jag kunde själf icke gå upp utan att råka i frossa, som jag fruktar så mycket, därför måste jag kalla på hjälp. Nu hade full feber utbrutit, och jag kände att nu vore jag fullt förkyld åtminstone – spanska sjukan hade jag ingen som helst tanke på då. Gerda var nere i köket för att skaffa mig något varmt – jag tror det var mjölk, och Astri fick lägga på mig hvad hon kunde hitta. Det blef en otäck natt. På fredagsmorgonen var jag fullt sjuk och att tänka på något fredagssammanträde på eftermiddagen var ju en otänkbarhet.

På lördagen kom Modern ut. Jag hade låtit ringa efter henne, då det kändes tryggt och roligt att ha henne i närheten. I det längsta ville jag undvika att hämta doktorn – för de dyra kostnadernas skull – men på söndagsmorgonen hade sjukdomen nått en sådan grad, att jag ansåg det klokast. Jag hade då fått stark hosta och anhopning af ett ytterst segt, otrefligt slem, som vid ett tillfälle höll på att kväfva mig, då en stor slemkluns häftade sig fast vid struplocket så att jag icke kunde andas – hvarken ut eller in.

Doktorn kom på middagen och konstaterade spanska sjukan. Han undersökte lungorna ytterst noggrant, men kunde ingenting misstänkt höra. Dock voro luftrören proppfulla med slem, och jag hade omsider äfven fått full snufva, så nu kunde jag knappast andas på något sätt, hur jag än ville bära mig åt.

Det otäckaste var dock nästan den otäcka värken i benen, mest i vadorna, hvilken inte ville lämna mig en stunds ro, hvarken dag eller natt. Nätterna voro naturligtvis svårast. Att tänka på sömn under sådana förhållanden var ju en ren löjlighet. Jag saknar ord för att beskrifva mitt bedröfliga utarmade tillstånd. Genom den nu inträffade totala sömnlösheten blefvo nerverna fullkomligt utpinade, och jag tålde mig icke själf. Jag kunde ligga och svära långa haranger i våldsam ilska öfver den ihjälpinande värken, som gjorde att jag varannan sekund måste ömsa plats i sängen. Det sömnmedel som doktorn gaf mig (först fick jag bromnatrium, som var absolut utan effekt) hade ingen annan verkan än att det snurrade en smula i huvudet. Det enda som lugnade en smula, var en sorts utomordentligt starka bröstdroppar som Wilhelm en gång tog med sig ut. Jag minns nu icke det verksamma medlet i dessa droppar, men åtminstone skaffade de mig någon ro.

Febern var ingen gång särskildt hög. Den högsta observerade var 39.9. Men istället var den så mycket långvarigare. Man torde därför kunna säga, att sjukdomen förlöpte synnerligen lindrigt, ehuru den blef ansträngande nog. Den tog aldrig några särdeles häftiga former, och lunginflammation och andra komplikationer slapp jag ju dessbättre fullkomligt ifrån. Det karakteristiska var emellertid att febern blef så långvarig. Räknar man sjukdomen från den 13/2 så tog den inalles 20 dygn. Men om den ock aldrig tog ett häftigt förlopp, så var den icke desto mindre utomordentligt utpinande, väl mest genom svårigheten att sofva. Jag var så slak att då jag på söndagen den 2/3 profvade på att gå upp och lägga mig ofvanpå, så ville benen ej bära mig. Och hufvudet var det icke särdeles mycket bevändt med. Först den 3 mars tordes jag lämna sängen och vistas uppe. Det var en bedröfvlig tid.

Det hade väl dock varit godt och väl, om jag hade blifvit det enda offret i familjen, men så var det icke. Redan på söndagen den 16 på morgonen klagade Astri på att hon hade ont i halsen. Ingen hade då ännu en tanke på spanska sjukan. Men på eftermiddagen då doktorn kom, hade det blifvit värre. Hon kände sig då mycket dålig, och kunde knappast hålla sig uppe längre. Doktorn undersökte äfven henne och förklarade, att det nog vore samma sort. Astri blef vida sjukare än jag, äfven om hon slapp ifrån den pinande värken i benen, och dessutom hade förmånen att få sofva bort åtskilliga stunder alltsom oftast.

Gerda hade ju haft spanska sjukan redan i november, och vi trodde därför att hon skulle visa sig immun denna gången. Men denna beräkning slog nog slint. Dock hankade hon med ända till den 20/2 och höll sig på benen ehuru hon hade bort gå till sängs redan långt dessförinnan.

Där lågo vi nu alltså i varsitt hörn, oförmögna till allt. Mor lagade maten, men man kan ju inte förtänka henne att hon inte så gärna ville direkt handhafva de sjuka. Astri fick därför genom Gretas förmedling ut en sköterska från staden, till en början mycket mot min vilja, då vi icke hade råd till sådana extravaganser. Men det visade sig ju absolut nödvändigt, då äfven Gerda gick öfverbord.

Mig kostade spanska sjukan fulla två månader af min arbetstid. Mer än en hel månad efteråt var jag alldeles slut och orkade ingenting uträtta. Ja, verkningarna sträckte sig i verkligheten ännu längre, i det jag knappt kunde säga mig fullt återställd förrän framåt sommaren.

Gösta Heijkorn 1919.

(100 år före covid 19)

Kommentarer

  1. Mycket intressant skildring av sjukdomsförloppet. Första gången jag fått det skildrat för mig. Bodde de då fortfarande på Storängen?

    Hur var det nu, berättade jag att hans "chef" Otto Hallström blev chef för Deutche Bank i Tyskland? En bank ägd av Ivar Kreuger. På sommaren 1933 fängslades Otto anklagad för bedrägeri (det blev alla som varit anställda av Kreuger). Under häktningstiden blev Otto svårt misshandlad. Sedan Stockholmspressen uppmärksammat hans fall, skickades han till Cannes, där han avled 1/6 1934.
    Undrar om Gösta kände till hans öde?
    Hälsningar Tom Hallström (ej släkt med Otto) Mail: tom@hallstrom.ch

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja