Borgmästargatan
Men så gick rätt fort veckorna fram till första oktober, och då flyttade vi in i lägenheten på Borgmästaregatan. Jag minns inte hur många rum det var i den lägenheten, om det var tre eller fyra rum. Inte minns jag heller om några detaljer från själva rummen, annat än att det var finare än på Fjällgatan. Vi bodde fyra trappor upp och hade en makalöst fin utsikt. Av den har jag åtminstone svaga synminnen, även om jag inte minns några detaljer.
På andra sidan gatan låg en stor trädgård, som möjligen kunde kallas handelsträdgård. Ty jag minns ännu mycket tydligt att just de första dagarna sedan vi flyttat in, så höll ett par karlar på att lägga in morötter i långa stukor, i stora kvantiteter. Förmodligen även andra sorts grönsaker, fast jag ej minns annat än morötterna.
- Trädgården var skild från gatan medelst ett högt rött plank. Därinne fanns långa rader av fruktträd och några pittoreska gamla hus, som jag minns att jag sökte rita av. Vad som låg bakom trädgården minns jag inte så noga, förmodligen var det bergknallar med en och annan pittoresk gammal kåk från 1700-talet. Men över dem sågo vi Fåfängans höga bergknalle med den häckomgärdade trädgården ovanpå samt vidare Valdemarsudde med dess gamla kvarn, Blockhusudden och segelleden långt ut förbi Fjäderholmarna. Jag tycker jag har ett minne av att vi längst ute kunde se tornen på Bogesunds slott, men det är möjligt, att det endast är fantasier. (Nu äro ju flera kvarter förbyggda och utsikten försvunnen.)
Jag kunde sitta i timtal och i min faders kikare iakttaga båtarna som kommo långt därute i segelleden. Stockholms ström sågo vi emellertid ingenting av, ty åt det hållet låg Erstaberget för.
8:an Borgmästaregatan låg förmodligen i hörnet av Åsögatan. Och där fanns ju en sådan mängd av underbara små trädgårdar och pittoreska gamla kåkar. Vi brukade ofta vallfärda dit även sedan vi flyttat till Tulegatan långt uppe på Norr.
Jag har bland gamla fotografier hittat ett par tagna däruppe. Mormor lär visst en gång ha bott på Åsögatan. Och Ackie-Bände påstår, att hon har många minnen därifrån.
Från 8:an var det helt nära till Vita Bergen med dess myller av de sötaste gamla täppor och 1700-talshus. Dit gingo vi ofta, ty där var en sådan underbar utsikt ut över Barnängen och Hammarby Sjö. Sofiakyrkan var då ännu inte byggd.
Från livet på Borgmästaregatan minns jag inte så värst mycket. Jag var de där åren 1890 - 92 ganska klen och hade flera vintrar lungkatarr, som nedsatte mina lifskrafter. På Borgmästaregatan gick jag inte i skola, utan undervisades hemma. Moster Judit hade en kamrat, eller i varje fall ungdomsvän som hette Elvira Larsson. Hon undervisade mig i flera ämnen. Och Augustinus Persson - en student från Undenäs i Västergötland - vilken bodde ute vid Lugnet i Danviks krokar, men vid den här tiden mycket umgicks med mostrarna, han räknade med mig och grundade mitt stora intresse för växter (han skänkte mig sitt herbarium på bortåt 1000 växter).
Och så lekte jag med flickorna Nilsson, "farbror Nilssons" döttrar som voro ungefär jämnåriga med mig. De voro en hel rad, och de voro allesammans vackra och glada flickor. Den äldsta hette visst Lydia och blev sedermera gift med en Forsling (lärare?). Sedan kom Rut, framdeles fru ingeniör Georg Sundström - mannen en tid min kompanjon i firman Heijkorn & Sundström. Så kom förmodligen Astrid, en tämligen kokett flicka med ett silkeslent blont hår ( för vilket en perukmakare i Paris sedermera erbjöd sig att betala 10 000 francs, om hon ville honom klippa av det. ) Hon blev gift med en odåga och slarver som jag vill minnas hette Fris (ej Fries) Och det äktenskapet var nog inte vidare lyckligt. Astrid var nog den ledsammaste typ som man kunde leta upp.
Däremot var Dagmar Nilsson en mycket trevlig flicka. Hon blev visst tandläkare sedan. Sist på sladden kommo Doris och Mirjam. De voro småungar - eller kanske inte ens födda - då vi bodde på Borgmästaregatan. - Doris minns jag inte så mycket av, men Mirjam var en söt flicka, som blev gift med en tandläkare på Götgatan. (Stridbeck).
Det fanns en bror till flickorna också, kanske två, men jag minns endast Anders, som visst blev ingeniör. Han hade otrevliga spasmer i ansiktet, som inte gick att bota.
Farbror Nilsson hade det ju ekonomiskt mycket gott ställt och hade en hög standard i sitt hem. Men det var nog flickorna som regerade mest i huset. De nekade sig just ingenting vare sig i fråga om kläder eller nöjen. De voro jämnt ute i svängen. Astrid var nog den längst avancerade. Ruth var en tillbakadragen och mera tyst flicka. Hon var nog den bästa av dem. Men äktenskapet med Georg Sundström slog i längden icke väl ut. De skiljdes.
Min bekantskap med flickorna Nilsson fortsatte sedan under min skoltid och t.o.m. ända in på Teknis-tiden 1901- 1903. De bildade ett gäng tillsammans med Maja Anundsen och Gurly Lund och några stycken till. Jag minns, att jag så sent som 1907 -08 var med på en söndagsutflykt till Nacka och Dammtorpssjöarna. Och Georg Sundström hade charmanta julsupéer. Då infann sig hela gänget hos honom och det gick ganska skojfriskt till. Sedan jag 1910 flyttade till Forsbacka, försvann hela gänget ur blickfältet.
Några särskilda händelser från vår tid på Borgmästaregatan har jag för övrigt inte. Och vi bodde ju inte så länge där heller. Det måste vara typiskt för mig, att jag mest erinrar mig synminnena från de platser där jag varit Människan och vad som rör henne, intresserar mig mindre. Därför minns jag så litet från vårt familjeliv under min barndom. Jag minns egentligen så bedrövligt litet från mina föräldrars liv, från deras samtal med oss barn. Det som borde vara det viktigaste minns jag inte.
Gösta Heijkorn, Lillerud 14/7 1953.
På andra sidan gatan låg en stor trädgård, som möjligen kunde kallas handelsträdgård. Ty jag minns ännu mycket tydligt att just de första dagarna sedan vi flyttat in, så höll ett par karlar på att lägga in morötter i långa stukor, i stora kvantiteter. Förmodligen även andra sorts grönsaker, fast jag ej minns annat än morötterna.
- Trädgården var skild från gatan medelst ett högt rött plank. Därinne fanns långa rader av fruktträd och några pittoreska gamla hus, som jag minns att jag sökte rita av. Vad som låg bakom trädgården minns jag inte så noga, förmodligen var det bergknallar med en och annan pittoresk gammal kåk från 1700-talet. Men över dem sågo vi Fåfängans höga bergknalle med den häckomgärdade trädgården ovanpå samt vidare Valdemarsudde med dess gamla kvarn, Blockhusudden och segelleden långt ut förbi Fjäderholmarna. Jag tycker jag har ett minne av att vi längst ute kunde se tornen på Bogesunds slott, men det är möjligt, att det endast är fantasier. (Nu äro ju flera kvarter förbyggda och utsikten försvunnen.)
Jag kunde sitta i timtal och i min faders kikare iakttaga båtarna som kommo långt därute i segelleden. Stockholms ström sågo vi emellertid ingenting av, ty åt det hållet låg Erstaberget för.
8:an Borgmästaregatan låg förmodligen i hörnet av Åsögatan. Och där fanns ju en sådan mängd av underbara små trädgårdar och pittoreska gamla kåkar. Vi brukade ofta vallfärda dit även sedan vi flyttat till Tulegatan långt uppe på Norr.
Jag har bland gamla fotografier hittat ett par tagna däruppe. Mormor lär visst en gång ha bott på Åsögatan. Och Ackie-Bände påstår, att hon har många minnen därifrån.
Från 8:an var det helt nära till Vita Bergen med dess myller av de sötaste gamla täppor och 1700-talshus. Dit gingo vi ofta, ty där var en sådan underbar utsikt ut över Barnängen och Hammarby Sjö. Sofiakyrkan var då ännu inte byggd.
Från livet på Borgmästaregatan minns jag inte så värst mycket. Jag var de där åren 1890 - 92 ganska klen och hade flera vintrar lungkatarr, som nedsatte mina lifskrafter. På Borgmästaregatan gick jag inte i skola, utan undervisades hemma. Moster Judit hade en kamrat, eller i varje fall ungdomsvän som hette Elvira Larsson. Hon undervisade mig i flera ämnen. Och Augustinus Persson - en student från Undenäs i Västergötland - vilken bodde ute vid Lugnet i Danviks krokar, men vid den här tiden mycket umgicks med mostrarna, han räknade med mig och grundade mitt stora intresse för växter (han skänkte mig sitt herbarium på bortåt 1000 växter).
Och så lekte jag med flickorna Nilsson, "farbror Nilssons" döttrar som voro ungefär jämnåriga med mig. De voro en hel rad, och de voro allesammans vackra och glada flickor. Den äldsta hette visst Lydia och blev sedermera gift med en Forsling (lärare?). Sedan kom Rut, framdeles fru ingeniör Georg Sundström - mannen en tid min kompanjon i firman Heijkorn & Sundström. Så kom förmodligen Astrid, en tämligen kokett flicka med ett silkeslent blont hår ( för vilket en perukmakare i Paris sedermera erbjöd sig att betala 10 000 francs, om hon ville honom klippa av det. ) Hon blev gift med en odåga och slarver som jag vill minnas hette Fris (ej Fries) Och det äktenskapet var nog inte vidare lyckligt. Astrid var nog den ledsammaste typ som man kunde leta upp.
Däremot var Dagmar Nilsson en mycket trevlig flicka. Hon blev visst tandläkare sedan. Sist på sladden kommo Doris och Mirjam. De voro småungar - eller kanske inte ens födda - då vi bodde på Borgmästaregatan. - Doris minns jag inte så mycket av, men Mirjam var en söt flicka, som blev gift med en tandläkare på Götgatan. (Stridbeck).
Det fanns en bror till flickorna också, kanske två, men jag minns endast Anders, som visst blev ingeniör. Han hade otrevliga spasmer i ansiktet, som inte gick att bota.
Farbror Nilsson hade det ju ekonomiskt mycket gott ställt och hade en hög standard i sitt hem. Men det var nog flickorna som regerade mest i huset. De nekade sig just ingenting vare sig i fråga om kläder eller nöjen. De voro jämnt ute i svängen. Astrid var nog den längst avancerade. Ruth var en tillbakadragen och mera tyst flicka. Hon var nog den bästa av dem. Men äktenskapet med Georg Sundström slog i längden icke väl ut. De skiljdes.
Min bekantskap med flickorna Nilsson fortsatte sedan under min skoltid och t.o.m. ända in på Teknis-tiden 1901- 1903. De bildade ett gäng tillsammans med Maja Anundsen och Gurly Lund och några stycken till. Jag minns, att jag så sent som 1907 -08 var med på en söndagsutflykt till Nacka och Dammtorpssjöarna. Och Georg Sundström hade charmanta julsupéer. Då infann sig hela gänget hos honom och det gick ganska skojfriskt till. Sedan jag 1910 flyttade till Forsbacka, försvann hela gänget ur blickfältet.
Några särskilda händelser från vår tid på Borgmästaregatan har jag för övrigt inte. Och vi bodde ju inte så länge där heller. Det måste vara typiskt för mig, att jag mest erinrar mig synminnena från de platser där jag varit Människan och vad som rör henne, intresserar mig mindre. Därför minns jag så litet från vårt familjeliv under min barndom. Jag minns egentligen så bedrövligt litet från mina föräldrars liv, från deras samtal med oss barn. Det som borde vara det viktigaste minns jag inte.
Gösta Heijkorn, Lillerud 14/7 1953.
Kommentarer
Skicka en kommentar