Heijkorn

Här följer en sammanställning av de platser Elisabeth Heijkorn, gift Larsson, bodde på efter flytten från Stora Badstugatan i Stockholm. - Gösta Heijkorn berättar Elisabeth, Edvard, Gösta och Signe. Ramsta - Sköldinge 1874 Min moder blev gift 1874, två år efter flyttningen från Moräng. Hon kom således rätt fort bort från hemmet hon också. Hon blev husmor på Ramsta och hon tog under hela sex år hand om den yngsta systern, Judith född 1871. Min fader (Edvard Larsson) kom från Ramsta där han skött såväl landtbruk som Ramstagruvorna åt kapten Otto von Bahr i flera år. Min syster Signe var född (1877) på Ramsta och var en liten unge på tre år då överflyttningen till Över-Järva ägde rum. Över-Järva 1880 - 1881 Jag är [...] född på Över-Järva nära Ulriksdal en vår - vinterdag i början av 1881. Mor berättade nog en hel del om vistelsen på Över-Järva och hur vi hade det där, men det är inte mycket som sitter kvar i mitt minne. Stockby - Stocksund 1881 Ännu så sent som ...

 Brev till Gösta Heijkorn, lördagen 26/2 1938 M.K.I.G! Du ville ju att jag skulle fortsätta att skriva litet mera barndomsminnen. Det var så trevligt, tyckte du, sade du. Ja, kära du, det är ju mera småbarnsminnen, så det ju inte vara eller bli någonting att höra eller läsa. Men jag fortsätter väl lite till då. Jag minns inte riktigt hvar jag sist slutade. Du, eller helst Lillemor kan väl undra hvad vi hade för roligt när vi voro små, hvad vi roade oss med för något. Ja, på den tiden (1850-tal) fanns inga lekplatser för ”ungarna” som nu, som de kunde få leka, skrika och gasta på hur mycket som helst. Det var kyrkogårdarna som de fick vara på, men där fick de inte bråka för mycket. Jämför hvad Aug. Strindberg skriver om sin barndom i Tjänsteqvinnans son, hur han fick leka på Klara kyrkogård. Fotograf: Kasper Salin. Stockholmskällan . Vi hade Katarina kyrkogård, som låg så nära. Men annars var det vårt högsta nöje på sommaren, då vi fick följas åt allesammans me...

Jag (Mira) har i Stockholms stadsarkiv, Stockholms äldre byggnadsritningar , hittat huset som Maria Elisabeth Heijkorn morfars mor,  bodde i som barn. Där bodde också de fem av hennes systrar som var födda före 1860, således också mormors mor, Matilda Josefina Heijkorn . Lilla Theresia föddes där, men dog efter bara 9 månader. I arkivet kan man söka, hämta och använda bygglovsritningar från tidigt 1700-tal till 1874. Ritningarna utgör en del av Stockholms stads byggnadsritningar – ett världsminne och är en fantastisk guldgruva för oss som söker släktens rötter och boplatser i Stockholm. 1849, Catharina, [Glasbruket Övra], Lilla Glasbruksgatan, 13. “Byggnad i Muraren Sandgrens egendom N 13 vid Lilla Glasbruksgatan Catharina Församling” Elisabeth skriver : “Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint....

Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet. Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”. Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det. Han köpte alltså en liten gård ( Moräng ) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte ...

Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp. Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.) Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon...

Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt. Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården. (Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M) Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades ...

Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn , att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död. “Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha! Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån. Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda sak...