söndag 14 december 2008

Båtarna vid Stadsgården



Inne på nämnda gård, Fjällgatan n:o 19, brukade jag för övrigt rätt ofta hålla till. De gamla, övermåttan pittoreska kåkarna låg här på själva bergkanten rakt över Stadsgården. Ett staket var det enda som skyddade mot 50-metersavgrunden utanför. Men jag brukade ofta ligga där vid staketet och skåda ut över det myllrande livet nedanför.

Där höll bl. a. de granna Wilsonbåtarna till. De voro grönmålade och hade bjärt röda skorstenar, som lyste så fint i solen. Röken bolmade upp emot mig, där jag låg på magen och kikade ner. Stenkolsröken tyckte jag luktade så gott. Ofta fanns det även segelfartyg att beskåda, och de voro ändå intressantare. Jag minns, att jag en gång fick åtfölja min fader och göra visit ombord på en stor fullriggare, som låg förankrad ute på redden.

Min far var bekant med kaptenens fru, och det var därför som vi en gång blev inbjudna att komma ombord. Fartyget gick på Ostasien, Japan och Kina, och man skall veta, så utomordentligt intressant det var för en 8-9 -års grabb att få komma ombord och skåda alla dessa märkvärdigheter. Bl.a. blev vi den gången bjudna på äkta kinesiskt the ur äkta kinesiska koppar. Det var ej fy-skam det!

Fartyget hade goda utrymmen och stora kajutor eller rent av salonger. Kaptenens fru brukade åtfölja sin man på dessa verkliga långresor, och därför hade salongerna en mycket personlig hemprägel och hemtrevnad. Jag ser ännu för min inre blick den grova mesanmasten som gick igenom en av kaptenens kajutor. Och jag förvarade länge en present som den snälle kaptenen förärade mig, någon liten småsak från Kina.

Det dröjde inte så länge, förrän jag hade bekantat mig med de flesta av de båtar, som gingo i ordinarie trafik på Stockholm på denna tid. Jag minns t.ex. synnerligen väl de gamla båtarna Gauthiod och Svithiod, som gingo på Lübeck.

Jag kan ännu för min inre syn se den finska båten "Trafik", som gick på Åbo och som ofta på vintrarna kom in till Stockholm alldeles nerisad. Särskilt minns jag en gång, att den kom med hela bryggan och hela fördäcket fullkomligt nedisat ända långt upp på förmasten. Det tyckte jag var ståtligt!En särskild förkärlek hade jag för den ståtliga, vitmålade "Nordstjernan", som gick på Sundsvall. Det var den snabbaste ångaren i Saltsjön. Det var alltid en viss nimbus över den båten, när den kom glidande fram genom Stockholms hamn och lade till vid Skeppsbron som n:r 1 nedanför slottet.

Ståtligt - övermåttan ståtligt - tyckte jag förstås det var, då den nybyggda pansarbåten Svea någon gång kom inglidande på Stockholms ström och ankrade utanför det gamla kastellet. Då svällde pojkhjärtat av patriotism. Ute vid Skeppsholmen låg våra gamla korvetter, Vanadis, Saga, Freja och allt vad de hette. Även de fingo sin beskärda del av min beundran. Där förekom även ibland monitoren John Ericsson och kanonbåtarna Urd, Blenda, Skagul och hvad de nu hette. Jag hade snart reda på deras detaljer och kände igen dem på långt håll.

Ibland gjorde jag utflykter ända till Finnboda slip. Där på det höga berget bakom Finnboda hade man först och främst en underbar utsikt över inloppet till Stockholm. Man såg ända ut mot Vaxholmsleden, där Bogesunds slott reste sina mäktiga tom över talltopparna. Fjäderholmens restaurang lyste i solen på sin bergudde, och de vita Vaxholms- och Gustafsbergsbåtarna livade den vackra tavlan, Det var Vaxholm, Vaxholm I, II och III samt den gamla William Lindberg, som stånkade sig fram med sin högtrycksmaskin, Tenö m.fl.Ibland kom stora främmande lastångare från utrikes orter. Ju större de voro, desto pampigare tyckte jag att det var.

Men så hade man från det höga Finnbodaberget även intima inblickar på slipens område, där båtarna låg uppdragna på sina stapelbäddar exponerande sina väldiga bukar, som lyste grant mönjeröda i solen. Där byggdes ganska stora fartyg. Jag minns t.ex., när pansarkryssaren Fylgia gick av stapeln där. - Prins Eugen har ju suttit på sitt Waldemarsudde och målat Finnbodamotiv med vita skärgårdsbåtar i skymningen stävande in mot staden med ljusen från ventil- och kajutfönster glittrande i vattnets reflexer.

Utflykterna till Finnboda hörde till mina verkliga bravurnummer i min repertoar. Bara att klättra i det höga berget därute var en tjusning. Där växte så många trevliga bergväxter i skrevorna och ravinerna. Jag var alltid en ytterst intresserad botanist.

Det fanns även ett annat högt berg, som jag ofta frekventerade, och det var beläget vid Danviken. Saltsjöbadståget går nu i tunnel genom detta berg, men det fanns inte då. Danviks gamla pittoreska väderkvarn låg däruppe på berget. Och det var fint däruppe också med härliga utsikter ut över Hammarbysjö, Sickla, Årsta och Liljeholmen. Även i det höga berget, på vilket "Fåfängan" var beläget, klättrade vi ofta och hade övermåttan roligt.

Gösta Heijkorn

1 kommentar:

  1. Konstantin C Irina14 december 2008 18:28

    Rolig berättelse om Finnboda, Danviken och Henriksdalsberget (som berget heter som din morfar besökte). Jag ska lägga en länk till den på vår stadsdels webbplats.

    SvaraRadera