söndag 14 december 2008

Dihlströmmarna

Ej långt från Barnängsbryggan låg "Stadens bergplats", och där höll "Dihlströmmarna" till. Där knackades makadam för stadens räkning. Tänk bara att stå och krossa makadam för hand! Men Svedalas krossverk existerade inte då. Nej, där stod gubbarna bredvid var sin gamla tunna, som var lätt att flytta efter behov. På en tjock stenplatta slogs stenarna i bitar i lagom makadam storlek.

Dihlströmmarna voro inrättningshjon, som logerade på Dihlströmska inrättningen, en dåtida "filantropisk" skapelse, som hade sitt huvudkvarter i några gamla byggnader - delvis från 1700-talet - uppe i norra änden av Nytorgsgatan. Åtskilliga hundra gånger har jag passerat den stora porten till "Dihlströmska inrättningen", uppförd omkring 1797 - 1800.



Nere vid "Stadens bergplats" skulle gubbarna eller "Dihlströmmarna" knacka ett visst mått sten per dag såsom ersättning för kost och husrum på inrättningen. Maten till dessa hjon transporterades i stora mjölkflaskor från inrättningens kök där uppe på Nytorgsgatan hit ner till arbetsplatsen och hann säkerligen bli ganska kall under transporten. Hjonen fick sleva i sig den icke alltför rikhaltiga födan i oeldade skjul på arbetsplatsen.

Nere vid stranden av Hammarby sjö fanns en stor avstjälpnings- eller avfallsplats med stora högar som fick daglig påspädning från omkringliggande kvarter. Hit ställde Dihlströmmarna sina steg efter middagen för att om möjligt få bättra på den torftiga inrättningsmaten. Man grävde i högarna med järnkrokar och lyckades ibland komma över riktigt fina bitar av limpor, ostkanter och kanske en och annan korvbit, som ratats i hushållen.

Ibland hittades även en och annan silversked som åkt med av misstag i diskvattnet. Och då upphävdes höga jubelrop. Dyrgripen omsattes i reda pengar i någon lumphandel, och räckte säkert till snus och rediga mullbänkar.

Det var från nutida hygienisk synpunkt ganska synd om Dihlströmmarna. När de i sina träskor på kvällen efter arbetets slut i marschkolonn klapprade fram Nytorgsgatan upp till sina logement, var det nog åtskilliga som fasade för den tjocka luften "hemma". Man var ju åtminstone van vid någotsånär frisk luft därnere på arbetsplatsen.

I ett av rummen skall ha funnits ej mindre än 150 bäddar, fastän golvytan ej kunde härbärgera mer än på sin höjd 50 sängar. Men dessa voro tre våningar höga och att praktisera sig upp i den överst under taket belägna, var nog ett litet konststycke, som krävde en viss övning. Passageraren i denna översta säng kunde inte sitta i sängen, ty då slog han huvudet i taket.

"Moderna bekvämligheter" voro naturligtvis fullständigt okända begrepp på den tiden. Avloppsledningar saknades, och därför fanns vid dörren i logementen stora träkar, som varje morgon måste bäras ner på gården för att tömmas. Det är lätt att föreställa sig, hurdan odören skulle vara vid taket i dessa logement, när 150 omgångar ofta våta kläder eller rättare paltor voro upphängda till tork.

Gösta Heijkorn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar