Djurgården
Djurgården, ja! Jag har massor av minnen från det Djurgårdsliv som på den tiden utvecklades. På Djurgårdsslätten funnos både kasperteatrar och andra därmed jämställda tingeltangelnöjen. På den tiden tyckte man ju sådant var roligt. Vilket gemyt och vilket trevligt folkliv det existerade på den tiden i jämförelse med nu!
Det måtte ha varit vida tidigare vårar i min barndom än nu vanligen förekommer. Jag minns en första maj, då vi hela familjen hade begivit oss ut till Djurgården för att traditionsenligt fira våren. Det var full grönska den våren, inte bara buskar och vitsippor voro i farten, utan även de större träden höll på för fullt med att ikläda sig sommarskruden. Jag minns mycket väl, hur vi satt i långt grönt gräs och vårblommor och hur vi lyssnade på allsköns vårfåglar, som höll konserter i snåren utåt Friesens park och Manilla.
Bara en gång i senare år har jag upplevat en liknande tidig vår, och det var då min Mor fyllde 90 år 1943. Den dagen firade vi tillsammans hon och jag med att gå Djurgården runt. D.v.s. vi åkte till Bellmansro på spårvagnen och promenerade därifrån först till Blockhusudden, där vi vilade oss minst ett par timmar. Och därifrån fortsatte vi utmed Djurgårdsbrunnsviken ända fram till Djurgårdsbron, där vi satte oss på spårvagnen igen.
Ute vid Blockhusudden sutto vi på sätena invid bryggan längst ute på yttersta. udden och skådade ut över Värtan, som låg sommarblank i gassande sol. Vita segel gled sakta fram över det fullkomligt sommarlika vattnet, och motorbåtar puttrade för fullt. Det var visserligen den 5 maj, men den våren var det ungefär lika långt kommet med grönskan som ofta under mina pojkår.
Jag kommer aldrig att glömma den vårpromenaden tillsammans med min åldriga moder. Hon berättade för mig, hur det var på Djurgården i hennes ungdom i slutet av 1850-talet - på roddarmadammernas tid. Hennes far och mor brukade också fara till Djurgården den 1 maj för att fira vårens ankomst. Men det var på Oscar den 1:stes tid. - Tänk att vid 90 års ålder gå Djurgården runt med sin 62-årige son, vid full andlig vigör och med kroppen så pass i behåll, att stegen fortfarande voro lätta.
Men nu (1946) sover hon likvisst under sin rosenbuske därute på Skogskyrkogården.
Minnen! Minnen!
Gösta Heijkorn
Det måtte ha varit vida tidigare vårar i min barndom än nu vanligen förekommer. Jag minns en första maj, då vi hela familjen hade begivit oss ut till Djurgården för att traditionsenligt fira våren. Det var full grönska den våren, inte bara buskar och vitsippor voro i farten, utan även de större träden höll på för fullt med att ikläda sig sommarskruden. Jag minns mycket väl, hur vi satt i långt grönt gräs och vårblommor och hur vi lyssnade på allsköns vårfåglar, som höll konserter i snåren utåt Friesens park och Manilla.
Bara en gång i senare år har jag upplevat en liknande tidig vår, och det var då min Mor fyllde 90 år 1943. Den dagen firade vi tillsammans hon och jag med att gå Djurgården runt. D.v.s. vi åkte till Bellmansro på spårvagnen och promenerade därifrån först till Blockhusudden, där vi vilade oss minst ett par timmar. Och därifrån fortsatte vi utmed Djurgårdsbrunnsviken ända fram till Djurgårdsbron, där vi satte oss på spårvagnen igen.
Ute vid Blockhusudden sutto vi på sätena invid bryggan längst ute på yttersta. udden och skådade ut över Värtan, som låg sommarblank i gassande sol. Vita segel gled sakta fram över det fullkomligt sommarlika vattnet, och motorbåtar puttrade för fullt. Det var visserligen den 5 maj, men den våren var det ungefär lika långt kommet med grönskan som ofta under mina pojkår.
Jag kommer aldrig att glömma den vårpromenaden tillsammans med min åldriga moder. Hon berättade för mig, hur det var på Djurgården i hennes ungdom i slutet av 1850-talet - på roddarmadammernas tid. Hennes far och mor brukade också fara till Djurgården den 1 maj för att fira vårens ankomst. Men det var på Oscar den 1:stes tid. - Tänk att vid 90 års ålder gå Djurgården runt med sin 62-årige son, vid full andlig vigör och med kroppen så pass i behåll, att stegen fortfarande voro lätta.
Men nu (1946) sover hon likvisst under sin rosenbuske därute på Skogskyrkogården.
Minnen! Minnen!
Gösta Heijkorn
Vilken bedrift...att gå denna långa sträcka som 90-åring! Jag vandrar själv ofta just den där vackra vägen runt Djurgården och Blockhusudden är en av de platser i Stockholm som jag tycker bäst om. Måste också säga att de här memoarerna är en kulturskatt och många med mig kommer nog att uppskatta att allt detta ligger ute på nätet så att vi kan ta del av det.....nu ska jag fortsätta läsa....
SvaraRadera