söndag 14 december 2008

Högbergsgatan och Häckelfjällsgränd

Adolf Nygren har i sin lilla berättelse "Utkant" skrivit sina ungdomsminnen från dessa idylliska nejder:”

Från palatsets norrsida kunde man genom en liten trädgårdstäppa och ett plank komma ut på Högbergsgatan. Gatan började här och palatset var som sagts no. 1, som ju ett palats bör vara. Det var en mycket lugn gata, denna övre del av Högbergsgatan en återvändsgränd som var fri från allt vad trafik hette. Den hade visserligen anslutning till en mot norr utgående liten gatubit, Häckelfjällsgränden, vilken i sin tur en gång i tiden stått i förbindelse med Katarina Bergsgränd (som smög sig fram utmed den Dihlströmska inrättningen), men då Stadsgården åren 1875 - 83 utsprängdes blev förbindelsen mellan de båda gränderna avskuren, och Häckelfjällsgränden blev en den minsta och betydelselösaste återvändsgränd man gärna kan tänka sig.

Vinkeln mellan Häckelfjällsgränden och denna övre del av Högbergsgatan var min barndoms käraste lekplats. Där kunde vi släppa Barrabam lös fritt och obehindradt och där kunde vi sola oss och vila efter strapatserna. Mitt på gatan, just där gräset växte som frodigast, var det ljuvligt att ligga på rygg och dåsa i solskenet och titta på de lätta sommarmolnen och njuta av lugnet och friden, som endast mera sällan avbröts av någon hästskjuts nere på Nytorgsgatan eller det dova ljudet av de på den närbelägna Dihlströms imättning hemmakommenderade hjonens långsamt taktfasta mattpiskning.

Det var sövande och vederkvickande på samma gång, och jag tror att i denna vår syndfulla värld finns det kanhända många millionärer som aldrig fått tillfälle att på sitt ejderdun sova så gott som jag brukade sova påsluttningen av vårt lilla Häckelfjäll och mitt i gatukorsningen, när Dihlströmmarna piskade mattor.

Det var den vita oskuldens sömn, och bland lekkamraterna var jag nog inte den enda som var medveten om de små vita vingarna på ryggen. (…)

Inte vet jag om livsåskådningen i min barndom är olik den som anfäktar vår tids barn, men en av mina barndomsväninnor påminde mig för en tid sedan om att i närheten av Häckelfjällsgränden bodde en gubbe som hade skurit halsen av sig och att vi, d.v.s. en skara småungar, hade stått utanför hans bostad nästan en hel dag och diskuterat fallet och haft förtjusande roligt.”

Jag kan inte minnas att jag någonsin låg på rygg på Högbergsgatan och avnjöt de vita sommarmolnen. Men nog har jag varit där upprepade gånger. Även sedan vi 1891 flyttade till Norr gjorde jag - särskilt om vårarna – ”pilgrimståg” till min barndoms lekplatser. Och så sent som på 1940-talet - under dess slut, sedan vi flyttat till Mårängen, var jag i sällskap med Lillemor och Arne och demonstrerade för dem både var jag bott som barn och var Farmor bodde.

Gösta Heijkorn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar