Men låtom oss återvända till 80-talets Fjällgata!
Jag bodde i samma hus som Albert Engström vid ungefär samma tid, fast jag har inget minne av honom. Jag hade samma utsikt som han. Även han bodde på nedre botten.
Han skriver i Strix därom: "Jag har flyttat mina penater till Söder, till Stockholms finaste våning! Ovanstående synnerligen välgjorda teckning föreställer en utsikt från ett av mina många fönster. Jag lever så att säga i min miljö. Teckningen är gjord en morgon kl. 7, då kolingen och hans släkt koka kaffe till sina morgongökar. De små älskliga barnen, som kasta sten på dynamitkurarna, äro Bobbans broders sonsöner. - - Från mitt arbetsrum ser jag slottet och hela inloppet till denna utmärkta stad. Jag har mycket nöje av ångbåtarna, som passera och tjuta med sina ånghvisslor. . . "
Från vårt köksfönster åt gården - åt söder - hade vi just den av Albert Engström ritade utsikten ut över Kolingens och Bobbans pittoreska kåkar. Över berget, där dynamitkurarna stod, syntes det långa plank, som begränsade Stigbergsgatan. I vänstra hörnet av teckningen skymtar Renstjemasbacken, där vi åkte kälke på vintrarna. Där bodde en skräddare, som i ett fönster åt gatan hade en pappskylt, hvarpå lästes i stora otympliga bokstäver SkREbbaRE. Vi läste till en början S.k. Reddare och tänkte väl på någon av de gamla sjöbussar, som slagit sig till ro häruppe i de fria utsikternas Stockholm. Men brukade man annonsera om "livräddning"?
G. Stoopendal har i svenska FamiljeJournalen Svea, m 30, för 1887 presenterat en teckning, som visar, hur Renstjernasbacken tog sig ut i februari 1887. Teckningen åtföljdes av följande text: "Den kallar jag en veklig pilt som fryser året om, och sveper sig i pels och filt för första pust som kom." Säger Topelius, och pysarna därnere i Renstjemas gränd på Söder är av precis samma åsikt: "Något klemande hafva de aldrig vetat af och därför är de raska ungdomar, som kunna styra sin kälke. Bär det omkull i utförsbacken, så gatan leker "skrapnos" med den lilla uppnäsan, trösta de sig liksom Jakob Ärlig: Tag saken kallt; bättre lycka nästa gång!"
Vilken fläkt från min pojktid slår mig icke till mötes ur denna gamla teckning. Man känner sig förflyttad oändligt långt tillbaka i tiden.
Kjellberg har i Söndagsnisse för 1895 också en teckning från Renstjernasbacken: Pastorn frågar två förhoppningsfulla glin i backen: "Nå gossar, det är väl ingen av er som använder svordomar och fula ord?" Den äldre brodern: ”Ja ä' inte slängd i 't, men Lasse han kan det han. - Hörru Lasse du, svär en värs för pastorn du.”
På Stoopendals teckning ser man en av dessa gamla pittoreska gatlyktor som på denna tid ännu användes i de gamla gatorna och gränderna på Söder. Stockholms gasverk hade visserligen den 1 juni 1884 övertagit driften från det gamla "Gaslysnings-aktiebolaget i Stockholm", verksamt sedan 1852, och gasverkets lyktor brunno ju med gas. Men häruppe i dessa "utkanter" voro de nya fina gaslyktorna ännu inte allmänt installerade, utan man fick ännu rätt länge nöja sig med de gamla rovoljelamporna eller på sina håll med gasoljelampor. Dessa enkla ljuskällor kallades vanligen för "vargögon", emedan de blinkade så sömnigt på långa avstånd från varandra.
Det fanns på denna tid särskilda lykttändare, som gingo omkring var och en på sitt distrikt och både tände och släckte gatlyktorna. Jag minns ännu så tydligt, hur de knogade ikring dessa lykttändare, försedda med ett litet spö med en krok i änden. Ofta såg man lykttändaren komma kånkande på en stege, som han måste använda för att komma åt att putsa lyktglasen, som måste vara skinande blanka. På Fjällgatan hade vi dock de nya gaslyktorna, som dock även de måste både tändas och släckas.
Gösta Heijkorn
Bild från Södermalm i tid och rum
Han skriver i Strix därom: "Jag har flyttat mina penater till Söder, till Stockholms finaste våning! Ovanstående synnerligen välgjorda teckning föreställer en utsikt från ett av mina många fönster. Jag lever så att säga i min miljö. Teckningen är gjord en morgon kl. 7, då kolingen och hans släkt koka kaffe till sina morgongökar. De små älskliga barnen, som kasta sten på dynamitkurarna, äro Bobbans broders sonsöner. - - Från mitt arbetsrum ser jag slottet och hela inloppet till denna utmärkta stad. Jag har mycket nöje av ångbåtarna, som passera och tjuta med sina ånghvisslor. . . "
Från vårt köksfönster åt gården - åt söder - hade vi just den av Albert Engström ritade utsikten ut över Kolingens och Bobbans pittoreska kåkar. Över berget, där dynamitkurarna stod, syntes det långa plank, som begränsade Stigbergsgatan. I vänstra hörnet av teckningen skymtar Renstjemasbacken, där vi åkte kälke på vintrarna. Där bodde en skräddare, som i ett fönster åt gatan hade en pappskylt, hvarpå lästes i stora otympliga bokstäver SkREbbaRE. Vi läste till en början S.k. Reddare och tänkte väl på någon av de gamla sjöbussar, som slagit sig till ro häruppe i de fria utsikternas Stockholm. Men brukade man annonsera om "livräddning"?
G. Stoopendal har i svenska FamiljeJournalen Svea, m 30, för 1887 presenterat en teckning, som visar, hur Renstjernasbacken tog sig ut i februari 1887. Teckningen åtföljdes av följande text: "Den kallar jag en veklig pilt som fryser året om, och sveper sig i pels och filt för första pust som kom." Säger Topelius, och pysarna därnere i Renstjemas gränd på Söder är av precis samma åsikt: "Något klemande hafva de aldrig vetat af och därför är de raska ungdomar, som kunna styra sin kälke. Bär det omkull i utförsbacken, så gatan leker "skrapnos" med den lilla uppnäsan, trösta de sig liksom Jakob Ärlig: Tag saken kallt; bättre lycka nästa gång!"
Vilken fläkt från min pojktid slår mig icke till mötes ur denna gamla teckning. Man känner sig förflyttad oändligt långt tillbaka i tiden.
Kjellberg har i Söndagsnisse för 1895 också en teckning från Renstjernasbacken: Pastorn frågar två förhoppningsfulla glin i backen: "Nå gossar, det är väl ingen av er som använder svordomar och fula ord?" Den äldre brodern: ”Ja ä' inte slängd i 't, men Lasse han kan det han. - Hörru Lasse du, svär en värs för pastorn du.”
På Stoopendals teckning ser man en av dessa gamla pittoreska gatlyktor som på denna tid ännu användes i de gamla gatorna och gränderna på Söder. Stockholms gasverk hade visserligen den 1 juni 1884 övertagit driften från det gamla "Gaslysnings-aktiebolaget i Stockholm", verksamt sedan 1852, och gasverkets lyktor brunno ju med gas. Men häruppe i dessa "utkanter" voro de nya fina gaslyktorna ännu inte allmänt installerade, utan man fick ännu rätt länge nöja sig med de gamla rovoljelamporna eller på sina håll med gasoljelampor. Dessa enkla ljuskällor kallades vanligen för "vargögon", emedan de blinkade så sömnigt på långa avstånd från varandra.
Det fanns på denna tid särskilda lykttändare, som gingo omkring var och en på sitt distrikt och både tände och släckte gatlyktorna. Jag minns ännu så tydligt, hur de knogade ikring dessa lykttändare, försedda med ett litet spö med en krok i änden. Ofta såg man lykttändaren komma kånkande på en stege, som han måste använda för att komma åt att putsa lyktglasen, som måste vara skinande blanka. På Fjällgatan hade vi dock de nya gaslyktorna, som dock även de måste både tändas och släckas.
Gösta Heijkorn
Bild från Södermalm i tid och rum
Kommentarer
Skicka en kommentar