söndag 14 december 2008

Om minnen



Och jag minns hur jag ensam en vacker sommardag - under Västeråstiden - satt någon timme på terassen utanför Handtverkinstitutets byggnad och rekapitulerade utsikten över staden, sedd ungefär från våra fönster i "Tolvan". Men huru olika voro icke de närmaste omgivningarna.

Det är måhända belysande för min psyke att jag har tämligen goda minnen kvar för min barndoms lokaliteter, men däremot ha glömt händelserna. Dock får man väl inte ställa fordringarna så högt på minnet hos en 7 - 8 års pojke med tämligen medelmåttig intelligens.

Från vårt dåtida familjeliv minns jag praktiskt taget ingenting. Min Fader var 1888 en 52 års man, min Moder var 35 år. Hon var sålunda ännu tämligen ung. Jag tycker att jag borde minnas en hel del av henne. Men tråkigt nog gör jag inte det. Inga egentliga händelser från vårt hemliv ha etsat sig fast i minnet.

Vi hade på Fjällgatan en liten bröd- och mjölkaffär, vilken, såvitt jag kan minnas, låg i samma hus, ehuru inte på husets framsida, där vi bodde. Affären sköttes av en av de tre "Anna"-pigor, som vi hade på Stockby. Då vi flyttade från Stockby, så följde Anna med. Vi härbärgerade henne naturligtvis, men jag kan ej minnas var. Vi hade ju ingen särskild ”Jungfrukammare”. Det är möjligt att hon hade något litet krypin innanför mjölkbutiken och hade sängplats där.

Anna, som hette Anna Ask och var född 1862, var då vi bodde på Fjällgatan, 26 år gammal. Hon var en flicka med temperament och mycket slagfärdig. Men hon var tillika en mycket bra flicka, och vi förlorade henne aldrig ur sikte genom åren. Hon kommer nog att dyka upp i mina minnen på flera ställen. På senare år kallade vi henne mestadels "Anna på Kopparmora". Anna blev i sinom tid gift med en bra karl som hette Karl Olsson, och min Fader skaffade dem ett bra arrende på gården Kopparmora ute på Värmdön.

Men jag har inga minnen av Anna heller från denna tidiga period. Annat än att hon ofta munhöggs med min Fader, som brukade skoja med henne. Anna gav ofta dräpande och dråpliga svar. Jag minns emellertid, att Anna hos oss introducerade en annan flicka, som hette Gerda och som vikarierade i mjölkboden. Gerda tillhörde - eller hade åtminstone tillhört - Frälsningsarmen. Hon var oerhört snäll, men lite velig och menlös. Så Anna brukade nog också skoja rätt friskt med henne. Några direkta händelseminnen har jag dock inte.

Från min första skolgång har jag dock åtminstone några synminnen. Jag har skildrat något därav på annat ställe. Min första kärlek upplevde jag i skolan på Högbergsgatan. Hon hette Greta Pihl.

Jag hittade häromdagen mina skolbetyg från dessa mina första skolår. Det var fyra stycken terminsbetyg, det första daterat den 18 dec. 1888. Betygen voro underskrivna av skolans rektor Nils Gustafsson och hans fru Emma, som förmodligen tjänstgjorde som lärarinna i min klass. Den senare har jag inte ett dyft minne av men rektor G. minns jag dimmigt.

Vad som förvånade mig då jag hittade betygen, var att skolan var en "Elementarskola för flickor". Kan det bero på det, att jag blev så föga manlig, eller åtminstone föga manhaftig?

Som synes, började jag i "2dra fb. klassen". Jag låter betygen ligga här till minne. De kunna ha ett visst intresse. Det sista betyget är från vårterminen 1890 och är dateradt 31 maj. Det måste således ha varit 1891 som vi flyttade till Långsjö, ty dit flyttade vi 14 mars. Men det kan tänkas att jag bodde hos mormor tills skolan blev slut i maj. (Nog vill jag minnas att det var 1890 som vi flyttade från Fjällgatan. Men å andra sidan har jag ett minne av att jag var tio år, då vi bodde på Långsjö.)

Slutbetyget 31/5 kan ju just inte sägas vara dåligt. Särskilt gläder mig betyget AB+ i Svenska språket. Och AB+ i rättskrivning.

Ett händelseminne bevarar jag från Fjällgatan och det med ganska stor tydlighet. Det var då Baltimore kom från Amerika med John Ericssons stoft. Det var sålunda den 14 september 1890. Jag minns ganska väl platsen där jag som 9-åring stod och skådade ut över Strömmen. Jag såg både då Baltimore sakta gled in och då den avlämnade sin dyrbara last.

Baltimore var ett vitt fartyg med ovanligt runda och knubbiga former. Gräsligt stort, som nioåringen tyckte, men förmodligen inte så förfärligt överväldigande som krigspotential. Baltimore var ju en kryssare. Dock hade den väl tämligen kvickt gjort slut på våra gamla s.k. pansarfartyg.

Jag minns mycket väl hur konstigt jag tyckte det var, då amerikanerna hissade det väldiga stjärnbaneret på hel stång precis i samma ögonblick som John Ericssons kista landade på Svensksunds däck. Hela tiden medan kistan stod på Baltimores däck hängde flaggan på halv stång. Jag tyckte det borde ha varit tvärtom. Att flaggan sänkts samtidigt med kistan.

Jag bevittnade också från Fjällgatan - fast det var många år senare - hur ett par, tre amerikanska slagskepp gled in på Stockholms Ström. Det gav ett helt annat intryck av kraft.Jag minns också ett besök aven italiensk eskader, som vid sin ankomstsalut sprängde tusentals fönsterrutor såväl i Stadsgården som i de högt upp på Söders höjder belägna husen.

Ett nutida besök på Katarinavägen och Fjällgatan ger snarast ett vemodigt och faddt intryck. Men det finns en liten fin plantering däruppe på bergkanten vid Mäster Mikaelsgatan. Ett cementgjuteri ligger alldeles nedanför branten. Där brukar jag någon gång sitta och drömma om min barndoms Stockholm.



"Nur die Dunkelmänner sehen zuriick...” Jag ser tyvärr mer bakåt än framåt... Jag är född sådan.

Gösta Heijkorn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar