Södra Varvet och Beckholmen
På Lilla Nygatan fanns en repslageriaffär och där i ett av fönstren stod en modell till en liten öppen ångbåt med minutiöst utförda detaljer. Där stod jag ofta som pojke och njöt av att kunna i lugn och ro studera varenda liten småsak. Båten var väl ungefär en meter lång. Den var försedd med riktig ångpanna, som verkligen kunde göras fyr uti, och maskinen var fullständig in i minsta detalj. O vad jag gärna skulle ha velat vara ägare till den båten!
Litet längre fram i tiden - jag var 11 år då - utförde jag en ritning till en båt, som jag kallade Sverige. Den var utförd i genomskärning och synnerligen detaljrik. Jag tror nästan man skulle våga ett påstående, att den ritningen var ett gott arbete för att vara utförd av en elvaåring. Då vi senare i tiden flyttade till Thulegatan på norr, visade jag den båten för övermaskinist Fagerberg, som bodde i vårt hus och som var fartygsmaskinist på någon båt, som gick på Tyskland - kanske var det rent av Gauthiod, jag minns det inte längre. Jag fick mycket beröm av honom. Ritningen finns kvar ännu i mina gamla gömmor och är en relik från min barndom.
Mitt starka intresse för allt vad båtar hette tog sig även uttryck på annat sätt. På denna tid existerade Södra Varvet i sitt största flor. Det var William Lindberg, som residerade där, om jag inte minns galet. Det såg ju inte så mycket ut för världen på den tiden, jämfört med hur varven nu för tiden se ut, men där var rätt stor rush. Jag fick ju tyvärr inte komma in och skåda härligheten på närmaste håll; men uppe från Erstas höjder såg man en hel del och för resten fanns det också en hel del skavanker på det omgivande planket, som det gick ganska bra att använda i och för studieändamål.
Här följde jag ganska noga utvecklingen och var fullt på det klara med varenda båt, som här låg intagen för reparation. Ävensom alla nybyggnader. Här låg Vaxholmsbåtarna och andra skärgårdsbåtar i vinterkvarter. Och här skådade mina ögon för första gången en pontondocka. Det var intressanta saker för en liten vetgirig grabb att se, hur rätt så stora båtar här lyftes upp ur det våta elementet.
Ibland fick jag fara över till Beckholmen och se de stora dockorna, som där voro insprängda i berget. Där låg de verkligt stora båtarna, och där vidgade jag storartat mina "båtkunskaper".
När vi skulle över till Djurgården for vi mestadels med båten från Tegelviken över till Beckholmen, och därför kom jag så ofta i tillfälle att få se, vilka fartyg, som voro intagna i dockorna. Och där fick man gå alldeles intill båtarna och blev ej bortkörd. En gång råkade jag ut för någon vänlig gammal maskinist, som förde mig omkring och lät mig se allt möjligt intressant, bl.a. även pumpstationen, som trädde i funktion, då dockorna skulle pumpas läns.
Ibland var det stora segelfartyg, som voro intagna i docka, och ibland hade de alla klutar uthängda för torkning, så att jag fick studera segel och rigg. Jag hade Häggs segelkarta och beskrivning med mig och lärde mig namnet på varenda klut. Jag hade underbara studiemöjligheter.
Gösta Heijkorn
Litet längre fram i tiden - jag var 11 år då - utförde jag en ritning till en båt, som jag kallade Sverige. Den var utförd i genomskärning och synnerligen detaljrik. Jag tror nästan man skulle våga ett påstående, att den ritningen var ett gott arbete för att vara utförd av en elvaåring. Då vi senare i tiden flyttade till Thulegatan på norr, visade jag den båten för övermaskinist Fagerberg, som bodde i vårt hus och som var fartygsmaskinist på någon båt, som gick på Tyskland - kanske var det rent av Gauthiod, jag minns det inte längre. Jag fick mycket beröm av honom. Ritningen finns kvar ännu i mina gamla gömmor och är en relik från min barndom.
Mitt starka intresse för allt vad båtar hette tog sig även uttryck på annat sätt. På denna tid existerade Södra Varvet i sitt största flor. Det var William Lindberg, som residerade där, om jag inte minns galet. Det såg ju inte så mycket ut för världen på den tiden, jämfört med hur varven nu för tiden se ut, men där var rätt stor rush. Jag fick ju tyvärr inte komma in och skåda härligheten på närmaste håll; men uppe från Erstas höjder såg man en hel del och för resten fanns det också en hel del skavanker på det omgivande planket, som det gick ganska bra att använda i och för studieändamål.
Här följde jag ganska noga utvecklingen och var fullt på det klara med varenda båt, som här låg intagen för reparation. Ävensom alla nybyggnader. Här låg Vaxholmsbåtarna och andra skärgårdsbåtar i vinterkvarter. Och här skådade mina ögon för första gången en pontondocka. Det var intressanta saker för en liten vetgirig grabb att se, hur rätt så stora båtar här lyftes upp ur det våta elementet.
Ibland fick jag fara över till Beckholmen och se de stora dockorna, som där voro insprängda i berget. Där låg de verkligt stora båtarna, och där vidgade jag storartat mina "båtkunskaper".
När vi skulle över till Djurgården for vi mestadels med båten från Tegelviken över till Beckholmen, och därför kom jag så ofta i tillfälle att få se, vilka fartyg, som voro intagna i dockorna. Och där fick man gå alldeles intill båtarna och blev ej bortkörd. En gång råkade jag ut för någon vänlig gammal maskinist, som förde mig omkring och lät mig se allt möjligt intressant, bl.a. även pumpstationen, som trädde i funktion, då dockorna skulle pumpas läns.
Ibland var det stora segelfartyg, som voro intagna i docka, och ibland hade de alla klutar uthängda för torkning, så att jag fick studera segel och rigg. Jag hade Häggs segelkarta och beskrivning med mig och lärde mig namnet på varenda klut. Jag hade underbara studiemöjligheter.
Gösta Heijkorn
Kommentarer
Skicka en kommentar