Stadsgården och Söderbergs trappor

På den här tiden räckte den utsprängda delen av stadsgårdshamnen inte längre än till Söderbergs trappor. Dessa trappor voro vår vanligaste förbindelse med stadens centrala delar. Hundratals gånger har jag räknat de många trappstegen där. Men ibland gingo vi också Glasbruksgatoma, och de voro i ännu högre grad pittoreska.

Nere i Stadsgården nedanför Söderbergs trappor funnos ett par stora vändskivor i ändan av hamnspåren. På dem var det väldigt livat att åka karusell. Det var ett omtyckt nöje, nästan lika roligt som "Det lustiga hjulet" på Gröna Lund. Vändskivorna voro rätt så tunga att sätta igång, men fick man dem igång, så voro de inte heller så lätta att stanna.

Där har jag åkt mångfaldiga gånger. Ibland kom bylingen, och då var det bäst att ta till fötter.

Bortom Söderbergs trappor var Stadsgårdshamnen ännu icke utsprängd. Men man kunde på smala träbryggor jämte det höga berget fortsätta ända fram till Södra varvet, som avstängdes med ett plank. Men på sträckan ut dit funnos ytterligare tvänne förbindelseleder till Fjällgatan, nämligen först Sista styfverns trappor och så Ersta trappor. Nedanför dessa trappor var Stadsgårdshamnen tämligen smal. Men där låg åtskilliga magasin dels på kajens landsida och dels uppklättrade på berget Dessa magasin, som voro mer eller mindre ruckliga, användes till förvaring av sill och mjöl o.d. Varorna kördes från de därstädes liggande fartygen, ofta segelfartyg, direkt in i magasinen.

Nedanför Ersta trappor längst bort låg ett kallbadhus, där hamnens sjåare och därmed jämställda brukade på sommaren skölja av sig sot och smörja från fartygen. Vattnet var väl mindre inbjudande att krypa ner i. Det var oljigt och grumsigt och på vattnet flöt ofta en massa bråte, kork o.d. - de sistnämnda vittnade om en stadig och väl underhållen törst hos "hamnbusarna". Men där var i alla fall på somrarna en livlig trafik av badande.

Buspojkarna brukade sätta kork på de vassa fenorna på spiggen, som de fångade med sina mössor eller ibland t.o.m. med blotta händerna. Sedan släppte de spiggen igen, och det var rätt så lustigt att se dessa små "undervattensbåtar" som kilade iväg med sådan fart, att vattnet porlade om "tornet". Jag undrar hvad spiggen tyckte om att bli "korkad" på det där viset. Mina lekkamrater på dessa expeditioner och upptäcktsfärder har jag numera inget minne alls av, men naturligtvis hade jag väl en hel del.

Väster om Sista styfverns trappor låg ett bastant, ogenomskinligt plank, som följde trappan i hela dess längd. Och öster om trappan fanns en mur, som förhindrade insynen i den fina trädgården på andra sidan muren. Stora träd och en härlig grönska skvallrade dock om att det månde finnas en idyll därinnanför. Man såg någon sorts åttkantig, lusthusliknande stenbyggnad som stack upp över muren. Man blev ganska pigg på att försöka komma dit.



Uppe på Fjällgatan låg en annan liten stenbyggnad, men den var fyrkantig. Den låg visst i någon slags spårförbindelse med ett av de stora magasinen där nere vid Stadsgårdsskajen. Denna lilla byggnad står ännu kvar däruppe vid den långa balustraden längs bergväggen på Fjällgatan. Tusentals människor ha här suttit och avnjutit sitt kaffe, medan de tittade på den underbara utsikten över Stockholms ström. För min del går jag också ofta dit.

Gösta Heijkorn