3. Elisabeth Heijkorn.

Av -
Född 5/5 1853 – död 13/9 1945.

Elisabeth var gift med Edvard Larsson, lantbrukare och inspektor, bl a på Stockby gård, Stocksund. Edvard köpte på äldre dagar ett hus i Stockholm – Thulegatan 10. (Det står mycket mer att läsa om denna familj och deras boplatser här på bloggen)





Edvard Larsson

Barn:
Signe. Hon förblev ogift, men älskade doktor H. som var gift (frun satt på sinnessjukhus). De umgicks ändå mycket ”ärofullt” och diskret, eftersom han inte kunde skilja sig ”för anständighets skull”.

Hans Gösta Henning. (Henning ämnat som efternamn, om han inte fått namnet Heijkorn testamenterat av sin mormor ). Han var bergsingenjör. Gift med Astri Almström (se Matilda Heijkorn), kusin på mödernet. De hade tre barn.

Detta är vår morfars mor och morfars far.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Av -
Bild
Någon gång på 1930-talet – jag tror det var just 1930, ty det var just under den tid då borgmästare Fant lyckades kasta ut mig från Nyköping – fick jag genom Rick Lundgren, den blivande gruvchefen i Fagerstakoncernen, ett litet tillfälligt uppdrag att göra några gruvmätningar i Långgruvan, en gammal järngruva i närheten av Andersbenning, mellan Avesta och Norberg. Jag minns precis hur det var, när Rick Lundgren kom och mötte mig med sin bil i Avesta. Han hade bilen full med diverse verktyg och säckar, och jag förvånade mig mycket, att han ville smutsa ner bilen på det viset. De första dagarna bodde jag hos Lundgrens i den fina ingeniörs- eller gruvförvaltarevillan, men sedan fick jag ett gästrum beläget en trappa upp på gaveln över gruvkontoret. Och däruppe var mycket trevligare att bo än nere i villan. Ty där fick jag vara lite för mig själv. Lundgren var väl en skicklig gruvkarl och en karl ”som kunde säga ifrån” – hvilket var den förträffligaste egenskap en människa enligt hans
Läs mer

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja

Av -
Bild
Anteckningar från min lefnad 1918, band II Den 13 mars 1918 Det är alltså den 13 mars 1918 som jag påbörjar detta nya band, innehållande mina enkla hågkomster, som jag vill bevara som illustrationer till mitt liv och leverne. Jag märker sannerligen att mina anteckningar högst betydligt urartat, men jag kan knappast hjälpa det, ty jag har inte tid att gifva dem någon stilistisk ans, som de nog behöfde! Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja. Det är endast de två timmarna på morgonen, innan jag far till mitt kontor, som jag i någon mån kan utnyttja; ofta blir det icke ens dem. På kvällarna är småungarna vanligen för bråkiga för att jag med någon grad af ro skulle kunna sätta mig till ihållande tankearbete. Jag har nu skrivit c:a 110 4:o-sidor med öfversättningen från Herzogs ”Handbuch der Finanzierungen”. Det går sannerligen inte fort, men så är det också specialtyska, innehållande en massa facktermer, där man ofta kan få sitta långa minuter för att komma på det klar
Läs mer