Då lampan blåste ut i Falu gruva

Under bergselevernas gruvmätningar i Falu gruva sommaren 1903 blev jag tilldelad ett område på ca 70-metersnivån. Det var ett område, som väl inte brutits något i på åtminstone femtio år, ja kanske inte på hundra. Då man går (eller gick) ner i Falu gruva genom ”Anfarten”, belägen mitt för nuvarande Bergslagsmuseet, så kommer man efter en massa trappor ner till ”Allmänna Freden”, ett uråldrigt arbetsrum av väldiga dimensioner.

Det ligger på ca 70 meters nivå, d.v.s. ungefär i jämnhöjd med Stora stötens botten. Därifrån kan man sedan komma åt vitt skilda håll i den väldiga gruvan, vars sammanlagda ortlängd från början och till dåvarande tid (1903) sades vara bortåt 6 mil. De olika arbetsrummens antal har jag också hört talas om, men det har jag nu glömt

Till det område, som jag fått mig anvisat att mäta och kartlägga, kom man också från Allmänna Freden, men hur långt det var därifrån, har jag för länge sedan glömt. Mina bergsskolekamrater mätte samtidigt sina områden, och de flesta av dessa lågo väl ungefär på samma nivå, ty vi använde Allmänna Freden som centralt belägen samlingsplats på luncherna, då vi länsade gumman Hoflunds matsäckskorgar och drack hennes goda kaffe. (Fru Hoflund var den där tiden direktris för, och antagligen ägare av – Nya Hotellet i Falun).

Då vi voro ca 20 bergselever i vår årskull, så blev det sammanlagt ett ganska stort område kartlagt. Mätningarna voro nämligen anordnade på ett sådant sätt, att konnektering kunde ske mellan de olika områdena. Och vi presterade sedan en gemensam karta utöver den som vi själva utförde. Vi mätte också hela området ”i dagen”, d.v.s. ovanpå jordytan, med alla byggnader, konstgångar, pumpledningar och allt som hör till gruvdriften. Detta tyckte jag var övermåttan roligt.

Jag njöt av Falu gruvas traditioner, som ännu avspeglade sig i en massa gamla hus och raserade schaktkistor och förtimringar – t.ex. i Wredes gamla igenrasade schakt. Och området kring Creutz schakt var också ovanligt ålderdomligt. Där fanns på den tiden ett väldigt överfallshjul som drev en lång konstgång och där var också en pumpledning med den berömda konstklockan, som väl går än i dag, fastän numera elektriskt driven och blott ”symbolisk” ity att den inte numera gör någon nytta. (Den är stämd i Gess, och i Kurt Atterbergs fina kantat, som spelades på Dramatiska teatern under Bergshögskolans 200-års-jubileum (1919) – ”Järnbäraland” – var en klocka i gess inkomponerad i en av körsatserna).



Ja, mycket skulle jag vilja ha skrivit om Falu gruva i samband med mitt arbete där, men det får kanske lov att bli ett särskilt kapitel.

- Jag hade alltså en lördagskväll en vacker julidag avslutat mina mätningar nere på mitt område. Jag hade – eftersom det var lördagskväll och mina två hantlangare gärna ville sluta jobba – skickat upp dessa med instrument och stativ. Själv ville jag stanna kvar en stund för att ”knacka fram geologien” i väggarna och göra en del anteckningar. Detta var ju sådant, som jag inte behövde någon hjälp till.

Jag stannade alltså kvar därnere i min fullkomliga ensamhet någon halvtimme eller måhända en timme. Alla mina kamrater hade för länge sedan slutat och begivit sig upp ur gruvan. Och något gruvarbete pågick inte alls i denna gamla del av gruvan. För resten hade allt arbete i gruvan avslutats för flera timmar sedan. Så jag var nog alldeles ensam i hela den väldiga gruvan – en situation som på visst sätt tilltalade mitt romantiska sinne. Vägen upp ur gruvan kände jag ju, och det var ingen konst att ta sig upp genom ”Anfarten”.



Men så ett tu tre kom jag till ett ställe i en ort, där det rådde ett starkt drag och plötsligt blåste min gruvlampa ut. Ja, det gjorde ju ingenting, ifall jag hade haft tändstickor. Men se dem hade mina hantlangare haft hand om och de hade dem med sig upp. Jag hade inte en enda tändsticka på mig. Det var onekligen ”månljust”.

Vad skulle jag nu ta mig till!? Att ropa tjänade ingenting alls till, det fanns ingen som kunde höra mig. Men jag kände ju genom mina omständliga mätningar ganska väl till denna del av gruvan. Jag hade en gång varit med hantlangarna ut till en ortgima ute vid Stora Stötens botten, men det var ett gott stycke att komma dit, och det var inte alldeles riskfri väg dit, då man hade att passera flera stycken försåtliga hål och sänkningar. Men det var enda möjligheten att försöka ta sig dit ut, såvida jag inte ville stanna i gruvan till måndag morgon.

Visserligen kände ju mina kamrater till var jag brukade hålla hus nere i gruvan och de skulle kanske sakna mig och gå ner och leta efter mig, om jag inte visade mig på hotellet (jag bodde emellertid inte där, utan hos en fru nere vid ån i närheten av den gamla ”kopparvågen”). Men eftersom det var söndag dagen därpå, kunde de mycket väl tänka sig att jag rest bort på någon liten utflykt.

Jag försökte krypa på alla fyra och känna mig för med händerna för att inte ramla ner i något hål jämte orten. Och jag hade tur! Efter en stunds krypande fick jag se, hur det ljusnade framme i orten. Jag var på rätt väg fram mot den ovan omtalade ortgiman i Stötens botten.

Ja, jag kom lyckligt och väl dit. Men att ta sig upp ur Stöten krävde större kännedom om möjligheterna, än vad jag hade. Det fanns ju långa stegar här och var. Men att ge sig till att klättra på dem var ej gott. Ty jag kände ej till var man hamnade.

Stora Stöten är ju så stor, så att bli observerad uppifrån var just inte att tänka sig. Men jag stod där nere i botten, 70 meter djupt, och skrek så mycket jag orkade. Och jag blev till slut observerad, ty efter ca en timme kom en arbetare nerskickad av övergruvstigare Bergström, som hade sin stuga ej långt från anfarten. Och nu fingo vi tillsammans bege oss hela den långa vägen via Allmänna Freden tillbaka upp genom Anfarten. Mitt äventyr förlöpte sålunda lyckligt, men det hade kunnat gå illa nog. Jag fick äta min middag ensam den lördagskvällen.

Jag saknar gamla Falu gruva! Jag skulle gärna ha velat bli ingeniör där och lära känna gruvans historia och detaljer bättre än jag kom i tillfälle att göra. Jag lärde mig ju i alla fall rätt mycket, och en gång höll jag i Stockholm ett längre föredrag om Falu gruva. Det var i något ungdomsförbund eller hos KFUM eller någon dylik organisation. Jag blev ombedd av själva Elis Schröderheim, som efteråt särskilt tackade mig för det ”inspirerande” föredraget.

Att gå i Bergslagets Museum och studera Falu gruva genom där utställda modeller, gruvkartor och föremål av alla slag, är en upplevelse, inte bara för en bergsman, utan för var och en som intresserar sig för något mer än vad ”den kolorerade veckopressen” har att erbjuda.

Vad tror ni jag hittade i Bergslagsmuseet? Jo, min fina gruvkarta över mina mätningar i Falu gruva! Med det fina text-försättsbladet, textat i grönt och guld – Falu gruvas färger! Hur hade det kommit dit? Ty jag hade inte skänkt min karta till museet. Jag lånade en gång ut min karta till en kamrat, en slarver, som inte ville och inte kunde rita. Och jag fick aldrig igen den. Då jag skrev till honom för att återkräva kartan, då var han död.

Den kartan skulle jag nu ha mycket värdesatt som ett minne!



Smedgården 15/11 1951.
Gösta Heijkorn