Mitt temperament

Mitt temperament finns det väl inte någon som intresserar sig för och inte kommer det väl heller i framtiden att eventuellt intressera någon ”släktforskare” Men i alla fall har jag reflekterat en smula över, hvad jag egentligen är för en sorts människa, och lite grand skall jag därför nerteckna om det. (…)

”Duktiga knölar” äro ”fina q” nu för tiden. Det är sådana som ”skall görat” – ille faciet.

Men Gud har inte skapat bara duktiga knölar, han har skapat alla temperamenten. Och alla äro ämnade att fylla en plats i samhället. Den nuvarande krisen i vår civilisation är ett bevis för att handlingsmänniskans upphöjelse till rang, heder och värdighet av social norm icke kan leda till annat än en återvändsgränd. All denna kraftansträngning, all denna hets, all denna standardisering och organisation kan icke leda till annat än att allt tar en ända med förskräckelse.

Vi ha de nuvarande politiska, ekonomiska och psykologiska kriserna redan inför ögonen. I denna kapplöpning i produktionsintensitet och effektivisering har den skapande fantasien, det lugna och eftertänksamma tänkandet, den konstnärliga produktionen, lifsglädjen, ”hjärtat” och ”själen” alldeles förkvävts. Det finns snart inte mycket kvar.

Våra nervkliniker befolkas av flegmatiker och melankoliker, veka, känsliga, intuitiva, ofta högst konstnärligt begåvade, knäckta i kampen för tillvaron, oförmögna att följa med i handlingsmänniskans allt hastigare tempo, oförmögna att förtjäna sitt levebröd i denna tekniska och materiella hets, besegrade av sin alltför sårbara känslighet, blockerade av sina mindervärdeskänslor och medvetandet om sin sociala oanvändbarhet, besvikna på livet, fulla av lifsleda, modlösa, tvivlande på sig själva.

Ja, det är jag det. Jag har temperamentet MFS ( melankoliska, flegmatiska, sangviniska enligt Hippokrates) jag saknar hvarje spår till kolerisk tendens. Visserligen är jag argsint, men det beror på de dåliga nerverna som inte tåla några påfrestningar. Jag är raka motsatsen till Cartons maskulina idealtyp. Jag motsvarar nog närmast Cartons åttonde typ, ”Måntypen”.

Jag vill ha lugn, jag fasar för strid och hårda ordväxlingar, jag har ett rent feminint ömhetsbehov och har för resten mera övervägande kvinnliga själsegenskaper än manliga, jag hatar alla ”duktiga knölar”, men är samvetsgrann ända till skrupulös petighet, ”petnoga”, kunskapsrik utan att kunna använda kunskaperna, ”opraktisk” men uppfinningsrik, känslomänniska i allra högsta grad, systematiker.

Jag har en akademikers själ i de handlingskraftigas värld, tillspillogiven i livets strid, där endast gåpåarmentaliteten har framgång, rappa i vändningarna som de äro, som arbeta fort utan att förlora sig i detaljer.

Jag är splittrad i tusende facetter, hatar koncentration och fackidioti, men tvivlar också på mig själv och min förmåga, sluter mig inom mig själv och flyr undan verkligheten, drömmer i det blå. Jag är inte uppskattad av någon eller någonstädes och har aldrig lyckats skaffa mig några vänner. Jag passar ingenstädes och har aldrig passat någonstans.

Och dock---

För att komma ut ur den nuvarande krisen har samhället det allra största behov av sådana som jag. Det behövs sådana människor som man kan lita på och av hvilka man säkert kan räkna med ett samvetsgrant utfördt arbete, män som ha de hjärtats egenskaper, som ensamma äro i stånd att förändra atmosfären människor emellan.

Då sådana människor som jag icke få fullgöra sin sociala rätta funktion i samhället, bli de sjuka, asociala, djupt olyckliga, improduktiva, omöjliga.

Nu är jag gammal och går bara och avvaktar döden – befriaren. Och snart går jag över gränsen till en annan värld, där kanske inga ”duktiga knölar” behövs, utan där en sådan stackare som jag också kanske får en liten, liten chans. Ty det sägs ju att Gud har en plan för hvarje människa.

Hvilken har varit min plan? Jag har aldrig fått bli medveten om den.

Gösta Heijkorn. Skrivet på Varpnäs 7/3 1952