lördag 7 februari 2009

Skriva – eller inte skriva, det är frågan

Det är fråga om att skriva memoarer eller dagbok.

Jag har träffat så många som förlöjligar allt nedskrivande av ”minnen”, vare sig det gäller memoarer eller dagbok. ”Nur die Dunkelmänner sehen zurück” (Nietzsche), sade Valfrid Eriksson i Forsbacka. Man skall vara så oupphörligen framåt, spotta i nävarna och ta nya tag. Det som varit har inget värde, säges det. Nu för tiden är det enda viktiga att skaffa fram skatter åt Staten – med mycket stort S. Några andra värden finns inte – tycker alla ”duktiga knölar” som Edv. Sköld et consortes.

Jag tycker inte så. Jag tycker inte en människa skall dö precis som om man blåser ut ett ljus, utan att lämna några minnen – eller skall man kanske kalla det släkthistoria – efter sig.

Förra året sysslade jag litet med släktforskning. Jag klarlade ganska mycket om både Ackie-Bändes ursprung och den Heijkornska släktens historia. Det var ett roligt arbete, såväl på Landsarkivet i Uppsala som på Stadsarkivet i Stockholm. Men det man hittar i arkiven är ju relativt magert. I all synnerhet då det gäller sådana obetydliga släkter som våra. Nog kan det väl ha sitt intresse att känna till sina förfäder in på 1700- och kanske 1600-talen. Men det blir ju så godt som enbart namn och lite födelse- och döddata. Inget ”kött och blod” kring namnen.

Nog skulle det väl ha varit roligt om t ex vår morfar eller mormor hade lämnat efter sig några nerskrivna minnen, så att man fått veta lite mer om dem, än vad vi nu göra. Eller min farfar och farmor, för att taga ett annat exempel. Eller stadsmajoren Gustaf Adolf Heijkorn, som levde på Karl XIV Johans tid.

Jag tänker t.ex. på Alice Trolles bok om släkten Douglas (till Stjärnorp). Hur levande träder inte släktens gestalter där fram för ens syn. Och även om man inte kan ha ett så levande intresse för en sådan släkt som den hon skildrar, så ger hennes bok så många levande utblickar utöver gamla tiders förhållanden och historia, att det blir ett stort nöje att läsa.

Det kan väl skrivas en hel del om en släkt som inte heter Douglas och inte bor på Stjärnorps slott, utan för en vida mer undan skymd tillvaro. Har inte en fattig och obetydlig släkt också en historia, som vore värd att berätta? Jag tänker t.ex. på min farfars far, som var gruvfogde vid Stenbo gruvor i Ullna hos greve Stackelberg. Nog kunde väl hans livs ”Minnen” också vara värda att läsa. Nog har han upplevat en hel del som kunde ge intressanta glimtar från hans 1700-tals-tid. Det är ej bara personen, som intresserar mig, utan miljön och sederna omkring honom.

Jag beklagar mycket, att jag inte skrev ner allt jag hörde av min Far och Mor, som väl ändå i min barndom och skolålder berättade en hel del om sina föräldrar. Min moster Lina visste en hel del, som skulle ha varit roligt att nu ha på papper. Min gamla tant Hilda Schef visste kanske ändå mer. Varför intervjuade jag icke dem?! Men i ungdomen har man icke så mycket intresse och sinne för sådant. Och det man hört och icke skrivit ned förflyktigas.

Det må vara hur löjligt och dumt som helst att skriva ”memoarer”. Jag utsätter mig för risken.

Det jag har att skriva om är väl inte så märkvärdigt, sett ur memoarsynpunkt. Jag har inte fått röra mig i ”stora världen” och har inga stora personligheter att skildra. Jag är ingen markis Claës Lagergren. Han hade en hel del att skriva om, och han kunde skriva också.

Jag har skrivit för mig själv och eventuellt för mina barn och barnbarn. Min gamla moder brukade alltid säga, då jag frågade henne om vår släkt – särskilt om vår mormor och hennes släkt – att ”de döda skall man inte forska efter, de ha rätt att få vara ifred i sina gravar” – jag delar inte hennes uppfattning. Man behöver inte störa fäderna i deras gravar för att man försöker framkalla deras liv och leverne till ledning för kommande generationer i vår släkt, i fall de skulle önska få reda på en smula om sitt ursprung.

Den som av en eller annan anledning kanske om hundra år skulle vilja forska något i vår släkts historia, och om förfädernas liv och leverne, torde i mina memoarer kunna hitta ett och annat. En hel del är väl slagg och av föga värde. Men jag skulle tro att t.ex. Astri Almströms bild kommer att träda fram rätt så fylligt för hennes efterkommande. Och vad mig själv beträffar, så har jag rätt frikostigt blottat mig själv och mina brister och svagheter. Mer än de flesta skulle vilja göra.

Till slut skulle jag vilja säga, att jag skriver till stor del därför ”att så roar mig att skriva”. Det blir så småningom en vana att kläda sina tankar i ord.

Det fanns perioder i mitt liv, då jag förde hänsynslöst noggranna och detaljerade dagböcker. Jag är född sådan, att jag behöver fullständighet och precision och frossar i allsköns detaljer. Det är måhända löjligt. Men jag har alltid varit en särling, som aldrig passat någonstans och aldrig fått någon uppskattning någonstans. Jag har därför måst sluta mig inom mig själv och jag skriver för att på gamla dar stödja mitt minne som nu börjar rasa sönder med stormfart.

När jag läser mina noggranna anteckningar från tidigare perioder i mitt liv – de äro tyvärr inte kontinuerliga som jag så mycket önskat – så lever jag upp igen i mitt inre liv. Gamla minnen stråla upp, gamla, för längesen förgätna tankar och reflektioner leva upp och det är roligt att konstatera min utveckling och förändring.

Det roligaste jag haft, var att skildra min hustru, som för mig spelat en sådan roll, att den inte kan tillfyllest tackas för.

Gösta Heijkorn. Skrivet på Varpnäs 20/3 1952

1 kommentar:

  1. Fullkomligt underbart Ninna och Mira. Jag är i samma sits som ni med mycket material från förr som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

    Åh, så vackra bilder. Och så vacker text. Man blir alldeles rörd.

    Min mamma umgicks faktiskt med familjen Douglas på Stjärnorp i sin ungdom. Men det är inte något hon särskilt berättar om eller som vi tycker är så intressant. Vår egen familjehistoria som är på väg att smälta ner för att ingen frågar de gamla om den längre, är betydligt intressantare.

    Så skriv! Jag kommer att göra det. Ni kan också.

    SvaraRadera