fredag 22 maj 2009

Christiania 1902 - Den märkvärdiga sandningsmaskinen

Första gången jag var i Christiania var i mars 1902. Jag skall berätta lite grann om orsaken varför jag kom dit.

Det förhöll sig så, att min Fader i 1900-talets allra första år hade en smula uppfinnareidéer. Han sysslade bl.a. med en ishuggningsmaskin, som skulle användas vid töväder, då gator skulle huggas rena för is.

Och likaså funderade han på en sandningsmaskin, som skulle sanda trottoarer och småvägar, då det blev isgata. Den sistnämnda maskinen tänkte han sig först ungefär som en radsåningsmaskin. En vals i botten på en behållare skulle mata ut sanden. Detta gick också mycket bra, blott sanden var torr, men på vintern är sanden i upplagen i allmänhet föga torr, och då hänger den upp sig och kan ej matas ut.

Därför övergick han till en sorts sandspridare i form av en kärra, som var försedd med en roterande skoveltrissa under en sandbehållare. Men samma svårigheter uppstodo även här, då sanden var våt eller kanske frös och därvid hängde upp sig.

Min Fader var ju inte hemmastadd i maskinkonstruktioner, och därför associerade han sig med en verkmästare Green, som var ritkunnig och verkstadskunnig. Denne Green minns jag numera inte mycket av, inte heller känner jag numera till, varifrån han kom eller var han hade sin egentliga sysselsättning.

Det bildades emellertid ett litet aktiebolag, och om jag inte minns galet, så tillverkades maskinerna av en liten verkstad i Katrineholm. Aktierna innehades av min Fader, verkmästare Green samt den s.k. Store Jon, en f.d. inspektor som köpt sig hus i Stockholm och levde som rentier. Bolagets namn var AB Renhållningsmaskiner.

Ja, nog gick det att tillverka maskinerna, men att få dem sålda, det var en annan sak. Tillverkningen slukade hela aktiekapitalet, innan försäljningen kom igång. Och vem skulle sälja? Ingen av de tre nämnda herrarna hade några talanger som försäljare eller korrespondent. Då anmodade min Fader morbror Joel Lund att taga hand om försäljningen, men det var nog det största missgreppet som gjordes. Ty morbror Joel var allt för virrig för en sådan svår ”post”, i fall man nu ska bruka stora ord.

Försäljningen gick trögt, och maskinerna måste demonstreras, man måste visa städernas renhållningsverk, vad de dugde till. Och dessa demonstrationer krävde pengar. Men pengar, det hade bolaget ont om!

Ja, detta var förhistorien till min Christianiaresa. Jag måste väl berätta litet om, vad saken gällde. – Vi skickade två sandspridare till Renholdsvæsenet i den norska huvudstaden, en av vardera modellen. Och nu fick jag i uppdrag att resa dit och visa upp, vad maskinerna dugde till.

Jag gjorde uppehåll i Karlstad, där Astri på påsken konfirmerades. Jag övervar hennes konfirmation i domkyrkan. Och jag tror mig ha skildrat den i något av mina många Astri-album, så här skall intet sägas om den. Emellertid vet jag inte, om konfirmationen ägde rum före eller efter Christianiaresan. Jag stannade nog över i Karlstad på både ditresan och på hemvägen.

Det var den 1 april (möjligen 31 mars på kvällen) jag anlände till Christiania. Jag minns att det var en tisdag. Några sandspridare hade inte anländt till Renholdsvæsenet, så jag fick vänta någon dag. Och jag begagnade väntetiden väl.

Ett härligt vinterväder rådde. Jag fick vara med om ett Holmenkollrend, och det är ju i Norges land ett evenemang. Det var väldiga snömassor uppe i den väldiga skidbacken, och jag minns hur jag gick och klev ner mig till knäna i snön och tappade mina galoscher, som jag dock efter ett väl planlagt detektivarbete lyckades uppspåra, - ehuru det tog tid.

Det var en ofantlig trafik på Holmenkollen-banan, som går i väldiga ”slyng opover” utom alla dessa, som skulle till skidbacken, fanns en mängd ungdomar – ja äldre med för den delen – som hade kälkar med sig upp till Holmenkollen (upphängda på spårvagnarnas yttersidor) och som sedan åkte i den med höga snövallar försedda och spolade isgatkälkbacken flera kilometer nerigenom.

Man styrde mestadels med långa trädslanor på den här tiden, ty bobsleighstyrinrättningen var ännu ej uppfunnen. Jag njöt ofantligt av detta friska, muntra idrottsliv.

Tänk om Astri hade fått följa med och åka på min kälke! (Men det fick hon inte för sin mamma.)



Men vi åkte i alla fall kälke i den långa Fryksta-backen en stjärnklar kväll i mörkret, när jag kom tillbaka från Norge. Det var minst lika farligt för Astris goda namn och rykte. Och det fick hon för sin mamma!

O vad det var vackert däruppe i Frognersæteren, Holmenkollen och Voksenkollen! Tänk vilka utsikter!

Norgebiten har jag alltid varit sedan dess. Jag har fullt med synminnen från denna resa än i dag fast det är femtio år sedan!







Så kom demonstrationen av de båda sandspridarna. Den skedde en morgon vid 9-tiden i Slottsparken. Renholdsvæsenets direktör hade på eftermiddagen dagen förut frågat, hur mycket sand jag ville ha, och oerfaren som jag var, måtte jag ha dragit till med minst 2 kubikmeter. Ty när jag kom upp till den avtalade platsen i Slottsparken stodo tre hästskjutsar med sand och väntade där. (Lastbilar funnos väl ännu ej då). – Jag skickade omedelbart hem två av åkarna. Och jag använde inte ens all sanden i det tredje.

Jag lät ändå sanda alla gångar i hela Slottsparken. Och med den första modellen – den med matarvals – lade jag fullkomligt jämna mattor av sand med raka fina kanter. Direktören som var med och såg på, var mycket förtjust, ty det såg onekligen ”kungligt” ut. Tänk om det varit röd sand, så hade det ju blivit kungliga mattor!

Den andra sandspridaren kastade med sin centrifugaltrissa ut sanden mera oregelbundet och ojämnt, men för gångbanorna nere i staden gjorde de ju god tjänst. Förevisningen var sålunda lyckad, och jag hade fullgjort det uppdrag jag fått.

Nog försökte jag tala för saken, men om det sedan blev affär utav för Renholdsvæsenets i Christiania räkning, det kan jag inte nu erinra mig. Troligen behöll de väl mina båda maskiner, men inte tror jag det blev någon större beställning.

Bolagets verksamhet upphörde efter ett par år. Maskinerna gingo nämligen inte att sälja, så att det kunde bli någon massproduktion, som min Fader hade hoppats. Med en bättre affärsman än morbror Joel skulle det kanske ändå ha gått. Men han dugde ej till försäljare, åtminstone inte av dylika saker.





Jag kan icke här berätta om alla de sevärdheter jag avverkade under mitt uppehåll i Christiania. För den som kommer dit första gången finns det ju ofantligt mycket att se. Och staden i sig själv är ju så pittoresk och trevlig. Tänk sådana härliga omgivningar åt alla håll. Nordmarka t.ex. Fjorden utanför! Voksenkollen med Trievandshöjden, där man i klart väder ser både Gausta och Norefjell!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar