Heijkorn

I boken Båtar på Fryken av Erling Ärlingsson och Ingvar Svensson, Sunne Hembygdsförenings förlag, 1979, har vi hittat en del om mormors far. Förutom en del intressanta fakta om båtarna, så finns det bilder och lite grann skrivet. Vad vi skulle vilja veta mer om är när Alfred Teodor och hans bror Carl var kaptener på de olika båtarna. Vi forskar vidare. Under rubriken Befälhavare står endast detta om bröderna: "Alla kaptener på passagerarbåtarna var stronga herrar, som var envåldshärskare ombord. Almströmarna var befarna, de var djuphavssjömän." Det vore ytterst intressant att få veta vart och på vilka båtar Carl och Alfred Teodor hade seglat. På den här bilden ser vi Alfred Teodor som nr 4 från vänster. Bilden är tagen på Selma Lagerlöfs akterdäck i Fryksta hamn. Här är besättningen på Selma Lagerlöf. Tyvärr står inget om när bilderna är tagna. Här följer en liten historia ur boken: Fin gris Det kom en bonde ned till Sillegårdsbryggan med en sugga i en grisbur som han skulle

Vår mormors far, Alfred Teodor Almström, var kapten på båtarna Anders Fryxell och Selma Lagerlöf på Fryken. Hans bror Carl Almström, som var gift med mormors mors syster Karin, var kapten på båten Gösta Berling. Bilder och länkar och hjälp med efterforskningar får vi från Lars Johnson och hans eminenta hemsida samt Håkan Larsson på Ångrike i Torsby. Stort Tack! Läs mer om båtarna här Läs mer om Selma Lagerlöf Läs mer om Harald Läs mer om Gösta Berling Gösta Berling och Selma Lagerlöf Läs mer om Anders Fryxell

Josefina Heijkorn , född Engström, född 27/7 1828, död 1920 och Johan Fredrik Heijkorn , död 27/7 1878 var föräldrar till 12 döttrar varav en dog i späd ålder. Johan Fredrik var ägare till ett charkuteriföretag i Stockholm, där de också bodde. Sommarbostad var en liten herrgård, Moräng, i Sörmland. Under bilden har mormor skrivit: Moräng där morfar, mormor och alla ungarna bodde. Där Vithatten lunkade ett steg idag o ett steg i morgon. (Vithatten var en synnerligen sävlig oxe som mormor gärna berättade om när vi, Ninna och Mira, var små.) Johan Fredrik hade s.k. ”burbrev”, d.v.s Borgarbrev – bevis på Stockholms borgartillhörighet. Han var son till Johan Emmanuel Heijkorn, tullinspektör i Stockholm. Johan Fredrik dog när yngsta dottern Judith endast var sju år och Josefina fick försörja sina elva döttrar själv. De bodde då på Fjällgatan i Stockholm. Josefina omgiven av tio av sina döttrar. Josefina, 22 mars 1902

Född 16/9 1849 – död 29/3 1926. Kallades Lina. Hon var gift med Karl Lundell, föreståndare på uppfostringsanstalten Hall. De hade dottern Karin som var slöjdlärarinna i Södertälje och ogift. Carolina med sin dotter Karin.

Född 11/6 1851 – död 14/3 1919 Hilda var ogift, och var den som mest stod för skötseln av sin mor och av hemmet.

Född 5/5 1853 – död 13/9 1945. Elisabeth var gift med Edvard Larsson , lantbrukare och inspektor, bl a på Stockby gård, Stocksund. Edvard köpte på äldre dagar ett hus i Stockholm – Thulegatan 10. (Det står mycket mer att läsa om denna familj och deras boplatser här på bloggen) Edvard Larsson Barn: Signe . Hon förblev ogift, men älskade doktor H. som var gift (frun satt på sinnessjukhus). De umgicks ändå mycket ”ärofullt” och diskret, eftersom han inte kunde skilja sig ”för anständighets skull”. Hans Gösta Henning . (Henning ämnat som efternamn, om han inte fått namnet Heijkorn testamenterat av sin mormor ). Han var bergsingenjör. Gift med Astri Almström (se Matilda Heijkorn), kusin på mödernet. De hade tre barn. Detta är vår morfars mor och morfars far.

Född 21/3 1855 – död 16/10 1912 Matilda Josefina var gift med Alfred Teodor Almström , (bror till Carl Almström som var gift med Matilda Josefinas syster Karin Heijkorn) Alfred Teodor var kapten på båtarna C M Bellman, Anders Fryxell och Selma Lagerlöf på Fryken. En bror till Carl och Alfred var Sven Almström, överläkare i Örebro. De hade också en syster, Alma, som dog ung. Barn: Astri , (mormor) textilkonstnär, utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. Gift med Gösta Heijkorn, kusin, son till Elisabeth Heijkorn. Einar , överingenjör (Civilingenjör och arkitekt vid Chalmers). Gift med Sonja (dotter till gasverkschefen i Göteborg. Tre barn. Gerda , utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. Gift med Wilhelm Lund, son till Agnes Heijkorn. Dessa två är alltså också kusiner som gifter sig med varandra. De fick 3 barn Signe , gift med Ragnar Swärd, kapten. Bosatta på Molkoms Herrgård i Värmland. 3 barn.     Matilda Josefina och Alfred Teodor var allts

Född 14/3 1857 – död 1/10 1933 Karin var gift med Carl Almström (bror till Alfred Teodor Almström, gift med Matilda Heijkorn). Carl var kapten på båten Gösta Berling på Fryken. De bodde i Karlstad. De hade 4 barn: Fredrik , ingenjör och båtbyggare (Chalmers). Han flyttade tidigt till Amerika, men gifte sig med en svenska. 4 barn. Alma , ogift. Lärarinna i Värmland. Ellen , Gift Ternblom. Hon var släktens första kvinnliga student. Hade lärartjänster i Värmland. Maken var lektor. De hade inga barn. Eric , gift med Greta. Han var köpman och hade en kemisk tvätt i Västerås. De hade två barn

Född 30/8 1858 – död 12/5 1859. Således död före 1 års ålder.

Född 3/4 1860 – död 13/12 1943 Lovisa var ogift. Hon hade egen sybehörsaffär till hög ålder. Vid 70 års ålder fick hon amputera båda benen. Trots detta blev hon 83 år.

Född 27/2 1861 – död 3/6 1935 Sigrid och Emma Heijkorn Emma var ogift. Hon fick en musikalisk utbildning och arbetade som organist i Jakobs kyrka i Stockholm.

Född 19/4 1862 – död 31/5 1939 Agnes var gift med Joel Lund . De hade 8 barn: Wilhelm , gift med kusinen Gerda Almström (se Matilda Heijkorn) Ester , ogift. Sjuksköterska. Ludvig, vistades i Skottland för att lära sig skinn och blev sjuk där. Dog vid 24 års ålder. Greta , ogift, banktjänsteman Maja , ogift, sjuksköterska Sigrid , ogift. Märta , ogift, banktjänsteman Hans , folkskollärare och rektor, först i Flen, sedermera i Surahammar

Född 17/8 1863 – död 1/8 1943 Sigrid lyssnar på radio. Sigrid var ogift och hjälpte systern Hilda med hemmet. Sigrid och Emma Heijkorn

Född 12/5 1869 – död 16/12 1950 Ellen var ogift. Hon var mycket musikalisk, fick musikutbildning och blev musiklärare på Adolf Fredriks Musikskola i Stockholm. Tonsättare, mest visor (bl.a. Mor, lilla mor, Nu så kommer julen). En Googlesökning på Ellen Heijkorn ger idag 376 träffar. Läs om Ellen på Wikipedia   Ellen med sin lillasyster Judith.

Född 2/3 1871 – död 2/4 1954. Judith med Karin Gift med Eric Rönnell som var överskolinspektör vid Stockholms folkskolor (kusin till Johannes Norrby). Judith var folkskolelärarinna. Hon var också musikalisk. Hon hade Greta Garbo som elev i folkskolan. När hon slog igenom som skådespelerska, skickade hon jätteaskar med choklad till ”moster Judith” varje jul så länge Judith levde. Bilden föreställer Ellen och Judith på äldre dar. Judiths barn: Gösta Rönnell, Fil. Kand. Skapade ”Rönnells Antikvariat” på Birger Jarlsgatan. Gösta var gift med Ellen (vars bror tillverkade och levererade sjukhussängar, bord och stolar i rostfritt till sjukhus både i Sverige och utomlands). Karin, ogift, folkskollärare. Sven, läkare. Smittades tidigt i karriären av TBC och dog ganska ung. På bilden storasyster Ellen och lillasyster Judith, den yngsta i syskonskaran.

Att jag gick i någon som helst skola på Stockby kan jag inte minnas. Men jag var väl åtta år, då vi flyttade därifrån och borde väl ha börjat skolan. Vem som lärde mig läsa och skriva på Stockby minns jag ej, men bägge delarna kunde jag då vi kom till Fjällgatan. Förmodligen fick jag börja skolan på hösten 1889. Jag gick i den s.k. Gustafssonska skolan på Högbergsgatan, således en privatskola. Och min skolväg var sålunda icke så lång. Skolan låg i närheten av Böhlmarks lampfabrik, som låg på södra sidan av gatan. Men om skolan låg på samma sida som fabriken, kan jag inte bestämt erinra mig. Troligen låg den på norra sidan. Men på fabrikens gård kikade vi in ibland, ty där fanns sådana ljuvliga skrothögar, diverse lampdelar och skrot från olika faser av lamptillverkningen, och där hittade jag ibland underbart fina rariteter, som kom den 8-årige lilla grabbens ögon att lysa av förtjusning. Från skollokalen och lärarna eller lärarinnorna har jag tråkigt nog inga minnen. Jag begriper inte,

Om jag inte minns fel, så var det 1891 som vi flyttade till Tulegatan 25. Och då började jag i en privatskola, som hölls av en f d löjtnant Norman, en äldre sirlig herre med långa mustascher och polisonger. Han förberedde väl egentligen till inträde vid läroverken, och nu var det meningen att jag skulle pröva in i Realläroverket, som byggts ett eller annat år tidigare. Det låg mitt emot vårt hus på andra sidan gatan och vände den stora aulan åt Tulegatan. Jag började väl hos Norman på hösten 1891, och gick där antagligen i två terminer. På hösten 1892 var jag väl mogen för att pröva in i tredje klassen. Jag minns tämligen bra, när jag prövade. Vi hade hos löjtnant Norman icke alldeles samma skolskick som i läroverket. Bl. a. tilltalades vi med förnamn och jag blev därför litet obehagligt berörd, när jag på läroverket kallades Larsson. Enligt min erfarenhet var det bara arbetskarlar som tilltalades med tillnamn. Vidare var det icke brukligt, att vi hos Norman reste oss upp, då vi fingo

Jag var naturligtvis tvungen att vara med i gymnastiken. Och gymnastiken för kroppsvigörens vidmakthållande har jag ingenting emot. Men jag hade som skolpojke oerhört svårt att finna mig i den militära drill, som förekom. En gång fick jag en örfil av vår gymnastiklärare, dåvarande kaptenen Molin, som sedan följde mig upp genom alla åren på Realläroverket Jag iakttog inte exakt den rättning som han fordrade. Denna örfil gjorde mig under många år till arg antimilitarist. Inte till försvarshatare, men till antimilitarist. Fosterlandsidealist är jag mer än de flesta. Jag skall ge ett litet exempel på militarism: I min klass hade jag en ung gosse, Carl Ludvig Ramses av Ugglas (av Forsmarkssläkten). Han var inte precis något ljus i skolan, men det var en hygglig pojke. Han blev väl kvarsittare en eller annan gång och hasade efter, så någon student blev han inte vid Realläroverket. Han tog studentexamen ett eller ett par år efter mig som privatist och blev sedan mekanist vid Tekn. Högskolan.

Av mina lärare på Realläroverket är det nog en del som jag glömt. Jag har mina gamla läroverkskataloger liggande kvar någonstans i mina numera så kringspridda gömmor, och i dem skulle jag ju återfinna samtliga av de lärare jag haft, och på så sätt kunna erinra mig dem. Men att hitta dessa kataloger nu skulle vara ett förfärligt arbete. En del av lärarna kommer jag ju ihåg:

Vår rektor, Sigfrid Almqvist, hade vi ju aldrig som lärare annat än i sista klassen, då han gav en kurs i psykologi och ”filosofisk propedeutik”. Almqvist var ju polyhistor och satt inne med en ofantlig kunskap. Det fanns väl näppeligen något ämne som lästes i skolan, som han inte var fullt hemma i. Hans huvudämne var väl emellertid botanik – hans svenska flora, Krook och Almqvists flora, var ju under många år allenarådande. Tillsammans med Lagerstedt hade han uppskattade läroböcker i biologi och zoologi. Men han hade också läroböcker i kemi. I historia och geografi satt han inne med betydande kunskaper, och i religions- och kyrkohistoria var han en överdängare. Hans kunskaper i matematik och fysik känner jag inte mycket till. Almqvist höll mycket ofta morgonbönen, och han var specialist på Gamla Testamentet, varför vi i morgonbönen fingo alla profeterna till livs under flera år. Han kallades allmänt i skolan för ”Moses”, förmodligen delvis åtminstone på grund av sitt gammaltestamentli

En annan av våra lärare, som jag dock inte fick förrän på gymnasiet, var lektor Tom Moll, den bemärkte fysikern, känd genom sina förträffliga läroböcker i fysik, som användes överallt. Moll var en utomordentlig lärare (han undervisade i kemi också) och åtnjöt respekt som kanske ingen annan. Det är väl ganska typiskt, att han var den ende som inte hade öknamn vid läroverket. Moll var en högrest, ståtlig man med stor pondus i sitt uppträdande, men en vänlig själ och en pedagog, som nog söker sin like. Han hade brunt, vackert spetsat helskägg. Jag träffade honom på Saltsjöbadsfärjan en gång, ca 20 år efter min avgångsexamen från läroverket. Och han kände fortfarande igen mig. Tänk hur många hundra ynglingar han undervisat och ändå kom ihåg dem. – Ett likadant hästminne hade också major Molin, vår gymnastiklärare. Det påstods, att han kom ihåg alla de elever han handlett under sin långa tjänstgöringstid.

En annan markant typ i läroverkets lärareuppsättning var lektor Sturzenbecker – son till ”Orvar Odd”. Han undervisade i både engelska och franska, men för min del hade jag honom endast i engelska. Han var oerhört lärd språkman – känd även för sina läroböcker, som nog betydligt översteg elevernas nivå. De skrevs på 1879-80-talen, och skulle väl nu för tiden anses vara hopplöst opedagogiska, svåra och tråkiga. Men jag har använt Sturzenbeckers läroböcker ända in i min ålderdom och trivts med dem. De ge ett våldsamt vidlyftigt ordförråd. Sturzenbeckers käpphäst var nämligen att man måste kunna åtskilliga tusen glosor redan på skolstadiet. Sturzenbecker har även givit ut ”Colomba” av Proper Merimie, försedd med alldeles förträffliga kommentarer. Den har jag repeterat flera gånger och lärt mig mycken franska av. Också den ända upp i ålderdomen, senast på Mårängen. Sturzenbecker var jämförelsevis liten och satt, tämligen korpulent. Han hade ljust, flammande Strindbergshår. Han var skämtsam o

En annan av Realläroverkets lärare, som dock jag aldrig hade i min klass, var Hugo von Philp, Aug. Strindbergs svåger. Han undervisade i franska och sades vara en mycket skicklig pedagog. Vår parallellklass, C: klassen fick åtnjuta hans förträffliga undervisning. Jag kom aldrig i beröring med honom. För min del tyckte jag han såg otrevlig ut, men det lär han inte alls ha varit. Tvärtom! Sade C: klassen (på gymnasiet). Där var han mycket uppskattad. Så hade vi lektor Alfred Nordfeldt, den blivande rektorn för Uppsala läroverk. Han var på gymnasiet vår klassföreståndare i A: klassen (där jag gick). Hans undervisningsämne var franska. Nog var han en bra lärare och en präktig karl. Fast han förmodligen inte höjde sig till Sturzenbeckers mera litterära nivå. Eller till Tom Molls pondus. Bror Emil Hildebrand, lektorn i historia på gymnasiet, var väl en av de allra förnämsta lärarna. Han blev ju strax efter min studentexamen Sveriges Riksarkivarie. Han hade smeknamnet ”Liket”, på grund av att

I de lägre klasserna hade vi en annan lärare i historia och geografi (jag har visserligen inte några minnen från hans geografiundervisning, trots att geografi alltid varit ett av mina älsklingsämnen, men jag förstår inte vem som eljest skulle ha undervisat i geografi.) Han hette rätt och slätt Andersson, om jag inte minns alldeles fel. Åtminstone hette hans broder, som var lektor i mekanik och maskinlära vid Tekniska Högskolan, så. Förnamnet har jag glömt (Hugo?). På Realläroverket gick han aldrig under annat namn än "Skomis”, förmodligen emedan pojkarna tyckte han liknade en skomakare. Lektor Andersson på Teknis sades vara ”den vackraste av sju bröder”. Jag vet inte om det var sant, men jag förstår att Skomis då inte kunde vara nämnvärt vacker. Han hade något diaboliskt i sitt anlete, som bäst kom till uttryck, då han kom med mer eller mindre billiga kvickheter. Jag minns nu inte så många av hans infall och spydigheter, men ett sitter kvar i minnet. Vi hade just hört om Fredrik d

Vad min första matematiklärare hette – alltså i tredje klassen – det har jag trots mycken ansträngning inte lyckats erinra mig. Jag har ett visst minne av en stor och grov karl. Han var nog kanske bra, men var oerhört petig. Jag minns, hur han, då vi läste geometri och geometriska problem, hade satt upp en P. M. åt oss, hur bevisen skulle sättas upp med sina olika tecken, på olika rader under varandra, och hur de Euklidiska satser och axiom och postulat, som beviset stödde sig på skulle skrivas ut i kanten. Då vi första gången hade skrivning och skulle praktisera hans P. M., så hade jag missförstått denna och satt hänvisningarna till Euklidessatserna på fel sida i boken. Detta var ju ett enda principfel och borde i boken ha rättats med ett vänligt påpekande av misstaget. Men nej då! Jag fick en grov bock i kanten för varje rad som sålunda var fel, och det blev väl ett tiotal bockar minst, ty det var ett långt bevis med många hänvisningar. Och jag fick förstås mitt C, trots att det strä

På gymnasiestadiet hade vi två lektorer i matematik: Lindhagen och Meijer. Den förre undervisade i en parallellklass – jag tror det var C-klassen – och pojkarna där nära nog avgudade honom för hans förträffliga undervisning. Tyvärr fick jag inte Lindhagen. Lindhagen var sådan, att han särskilt tog sig an de svaga pojkarna och försökte få upp dem i nivå med de mera matematikbegåvade, som mer eller mindre fingo sköta sig själva, tills hela klassen blivit jämngod. Detta syntes mig vara den enda rätta metoden. Adolf Meijer hade en helt annan metod. Han ägnade sig uteslutande åt de matematikbegåvade och gjorde allt han kunde för att stjälpa de mindre begåvade. Meijer formligen njöt, när han fick fram en nervös och ”matematikdum” yngling till svarta tavlan. Han gjorde då allt han kunde för att öka ynglingens nervositet inför uppgiften, och han lade allehanda listiga försåt och krokben för stackaren, så att han alldeles spårade ur och till slut varken visste ut eller in. Och slutet på den för

I ett avseende ger jag emellertid Meijer fullkomligt rätt. Han ville inverka på pojkarnas val av levnadsbana, och dem som han visste hade för avsikt att fortsätta efter studentexamen på Tekniska Högskolan, dem pejlade han djupet på i fråga om deras lämplighet för ingeniörsyrket. Och fann han då, att deras läggning och anlag inte alls lämpade sig därför, då gjorde han allt han kunde för att bromsa dem och få dem att i tid ge sig in på en annan levnadsbana. Det är då bättre att bli t.ex. en god hantverkare än en dålig ingeniör. Så resonerade han. Vad mig beträffar, så sade han öppet ifrån, att han ansåg mig inte alls passa för ingeniörsyrket. Han ville, att jag skulle bli musiker eller konstnär av någon annan sort. Och jag ger honom fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha givit mig in på ingeniörsbanan. Som musiker eller kanske målare skulle jag däremot säkert ha gått långt. Meijer gav mig underbetyg varenda vår, så jag var nödsakad att läsa matematik varenda sommar för att pröva upp igen

Eller börjar det bli tråkigt? Min första lärare i tyska och engelska t.ex. i småklasserna? Han hette Vinell, och han hjälpte mig mycket att komma in i språkens mysterium. Ty han var en god lärare. Jag gjorde goda framsteg i tyska och hade mestadels aldrig mindre än AB i betyg. Denne Vinell – vars förnamn jag inte längre minns – var en ljus, rätt fetlagd man av allotyp karaktär. Han var ovanligt vänlig och snäll och hjälpte alltid tillrätta. Det påstods att han söp, och om jag inte missminner mig, så var det t.o.m. fråga om att skilja honom från läroverket. Han lär visst ha uppenbarat sig full till en lektion och det inte bara en gång utan flera. Jag kan dock inte påminna mig att detta någonsin skett i vår klass. Jag minns, att vi en gång läste en tysk bok som hette ”Bing Neideck”. Det var en mycket romantisk historia, som väckte mitt stora gillande. Jag tror att Vinell rådde oss att på våra sommarferier lära oss alla de tyska glosor som förekom i den boken. Åtminstone gjorde jag det oc

Sedan har vi ju Otto G. A. H. förstås. Honom bör jag ju inte glömma, eftersom han länge – i flera år efter min examen – på ett obehagligt sätt gick och kurtiserade min syster. Han var olyckligt gift och hade väl inte så roligt. Men så hade han väl bra nog tycke med en fjant och en schajas. – Han hade ett mycket egendomligt utseende, ramsvart och med krusedulligt hår och helskägg som han hade. Näsan var speciellt trirolig på honom. Italiensk släkt, sades det. Att han kom att bli bekant i vår familj, berodde väl på, att han bodde i samma farstu som vi – i vårt hus Tulegatan 25, fyra trappor upp. Sommaren 1900 bodde mina föräldrar och min syster på Ramsmora på södra delen av Ljusterö. Fru H. var då inackorderad hos dem eller bodde åtminstone i samma stuga som de. Och så kom Otto H. utresande allt som oftast och stannade ibland flera dagar i taget. Då var väl förhållandet makarna emellan ännu icke alldeles söndertrasat, men det hindrade icke Otto H. att inlåta sig i kurtis med min syster.

Denne Lindqvist hade vi på Realläroverket som provårskandidat. Dessa stackars provkandidater blevo ju alltid utsatta för allsköns skoj och buseri – ofta av osmakligaste art. Och de saknade ju i de flesta fall nog pondus att fräsa ifrån sig. Men denne Lindqvist var en utomordentligt klämmig karl. Dessutom var han stor och rätt korpulent, så han hade ju figuren för sig. Han liknade i någon liten mån Gustaf II Adolf, och var nog också hetlevrad som han. Första gången Lindqvist uppenbarade sig i min klass började pojkarna busa för att se efter hur mycket han tålde. Men det dröjde inte många minuter, förrän Lindqvist tittade ut den värste, gick så ner i klassen och gav honom en så rungande örfil, att grabben höll på att ”tratta på ändan”. Det var ett argument, som pojkarna begrep, och Lindqvist fick sedan vara i fred för busliv under sina lektioner. Ett mycket omtyckt nöje var att lägga häftstift med spetsarna uppåt på provkandidaternas stolar ävensom att hälla vatten i stolarnas urholkning

- En som var illa utsatt för pojkarnas buserier, var ”Schasen”, artisten Ekström, vår teckningslärare. Han hade ett ganska ettrigt humör, men var alldeles för nervös för att freda sig med framgång. Det bara sprutade om honom, men säga ifrån, så pojkarna begrep, det kunde han ej. Ekström var en mycket bemärkt man inom landets teckningslärarekår. Helt säkert mycket skicklig på sitt område. Men teckningen på denna tid var ju naturligtvis gammalmodig och föga inspirerande. D.v.s. för de ynglingar, som hade verkligt intresse och ville komma någonstans, var nog Ekströms undervisning I alla fall inte så dum, bara de orkade hålla ut till slutet. De fingo en god grund att bygga på. En vetenskaplig grund. Men början var ju inte rolig. Man fick börja att rita geometriska figurer efter planscher, och huvudvikten lades vid att kunna åstadkomma jämna fina linjer och samtidigt träna formsinnet. Sedan blev det klots-ritning, då perspektivet odlades. Så kommo gipserna med allehanda akantusblad och vinr

Teckningen närstående är ju musiken. Det fanns i musikundervisningen dels obligatorisk sådan, som bestod i sångundervisning, dels frivillig sådan. Det sjöngs fyrstämmigt efter ”Svenska Skolkvartetten”. Endast sådana pojkar, som absolut saknade gehör eller tillstymmelse till röst, refuserades. Men det fanns naturligtvis en hel del som inte ville vara med och som därför på sångprövningarna ansträngde sig att sjunga så falskt som möjligt. Fast det fick ju ske med en viss måtta, ty en tränad musiklärare hör nog rätt fort, vad som är natur och vilket som är ”båg” Till musiklärare hade vi C. J. Berg – Nathanell Bergs pappa. Och som musiklärare i ett läroverk var han nog rätt framstående. Vi hade på Realläroverket en stor musiksal belägen högst upp i byggnadens centrum. Jag har mångfaldiga både syn- och hörminnen från våra musikövningar där. Till en början sjöng jag sopranstämman, men ibland även altstämman. På gymnasiet efter målbrottets inträdande sjöng jag bas. En ganska kraftig och vällju

Det är många kamrater också som jag glömt. Får jag någonsin tag i mina gamla skolkataloger, som jag gömt och sparat på, så kan jag nog plocka reda på dem allesammans. Jag har här ett gammalt klasskort, taget av lektor Moll. Vilken klass det är, kan jag inte med säkerhet erinra mig, men jag tror att det är klass 5a. Själva tagningen och tillfället har jag de tydligaste synminnen av. Jag ska här söka namnge mina gamla kamrater i den mån jag minns. Jag tar dem radvis och börjar med den översta raden först. Janzén / Swederus / Wulferma / von Hofsten / okänd / Bolin / Nordenswan / Odelberg / Okänd / Carell? / Midtersta raden: Cedergren / James af Donner / Taflin? / Blomqvist / Norman / Bernhard ?? / Louis Lettersten / Tektonius / Bökman / Stellan Mörner / P:s Percy / okänd / Envall? / Nedersta raden: Yngve Larsson (borgarrådet) / Rääf av Småland / Odén / Holmberg / Ekwall / Berg?? / Lundberg / Åkerqvist / Drakenberg / Gösta Larsson / Heyman / Vad det blev av dessa gossar har jag väl en gång

På gymnasiet fick jag sedan en del andra kamrater, men flera av dem har jag glömt. Jag kanske skall passa på att anteckna att Sigfrid Siewerts (stavar han så?) ett eller ett par år gick i min klass, men han försvann snart. Ugglas har jag redan nämnt. Han försvann också. Georg Holmberg var studentkamrat. Han blev läkare, gynekolog. (Han kallades som sådan för ”Storken”.) Jag hade en broder till Hugo Alfvén som studentkamrat. Det var en originell grabb som gick med grodor, ormar och dylika ting i sina fickor. Han blev sedan lantbrukare, möjligen agronom. Två herrar Åberg voro studentkamrater. Den ene blev Stockholms vattenverks direktör och en tämligen dryg herre. Den andre var vid telegrafverket. En originell herre till minns jag från gymnasiets lägre klasser. Han hette Liedbeck (eller –bäck) och satt hela dagen på lektionerna och lekte fram alla möjliga ”gubbar”. Sköna kvinns också för den delen. Han började oftast med skorna och gick nedifrån och uppåt. Hans gubbar liknade mycket Albe

Dåvarande kronprins Gustaf brukade spela tennis i vår gymnastiksal på vintrarna. (Det var ont om tennislokaler på denna tid). En gång minns jag att han kom till gymnastikhuset medan vi ännu höll på med gymnastiken. Han steg in i kapten Molins rum och satte sig och väntade i hans skrivbordsstol. Då Molin sedan kom med fart och skulle gå in i sitt rum, varseblev han inte kronprinsen förrän han var mitt inne i rummet. Men då fick Molin brått att vända och ställa sig i dörröppningen i stramt Givakt. Kronprinsen sade några vänliga ord och bad om ursäkt att han kommit lite för tidigt. Jag hade min avklädningsplats alldeles intill dörren och såg alltsammans. Strax därpå kom kronprinsens partner, och spelet kunde börja.

På den där tiden hade vi ju våra militärövningar, som räckte hela september månad. De pågingo ju hela gymnasiet, alltså i fyra år. Vi exercerade och sköt kammarskjutning mot skottavlor uppställda på skolgårdens norra del. Och vi lärde oss det då nya mausergevärets konstruktion. Vi fingo plocka isär det och sätta ihop det igen och det var en ständig rengöring för att hålla loppen skinande blanka. I kammarskjutningen använde vi dock de gamla Remingtongevären och de voro bra de med. Jag var ingalunda bland de sämsta skyttarna. Omkring 1sta oktober avslutades militärövningarna med allmänt korum i Kungsträdgården samt parad för fanan. Därpå blev det utmarsch till Gärdet och prisskjutning vid skjutbanan vid Kaknäs. Och slutlige uppställning på Gärdet och defilering i noggrann marsch för någon överste, som höll ett vackert tal. Jag undrar om inte själve kungen (Oscar II) var med någon gång också. Vid de där utmarscherna tävlade de olika läroverken i fråga om hållning, rättning och elegans. Oc

Vi hade naturligtvis våra skolföreningar. Jag var med i två: Naturvetenskapliga föreningen och Saga. I den förra höllos allsköns vetenskapliga föredrag i fysik, astronomi, biologi o.s.v. I den föreningen höllo naturligtvis årsfest med inbjudna – mest unga flickor förstås, som skulle imponeras av våra storartade kunskaper. Saga var en litterär, musikalisk, humanistisk förening. Den hade sina sammanträden minst en gång i månaden, kanske två. Där förekom föredrag, uppläsningar och musikföreställningar. Ja, där spelades också theater och spex som t.ex. ”Mohrens sista suck”. Jag minns en gång, hur den sedermera blivande direktören Ekström på Alby spelade den kvinnliga huvudrollen i Mohrens sista suck. Det gick åt minst två stycken starka pojkar för att snöra den blonde och tjusige ynglingens midja till de smala dimensionerna som ansågs behövas. Ekström var verkligen stilig. Vi höll till i musiksalen. Även jag var med en gång och spelade theater och uppträdde som flicka, vederbörligen skönhe

Skånegatan Åsögatan Folkungagatan Folkungagatan Folkungagatan Borgmästaregatan Läs här om när morfar flyttade till Borgmästaregatan Alla bilder från morfars vykortssamling.