Inlägg

Visar inlägg från februari, 2009

Några anteckningar om Nyköpings bruk och faktori

Bild
Älskade Moffa! Din avhandling om Nyköpings bruk har fått komma hem! Om inte i original, så i alla fall i form av 85 bilder i Miras kamera och ett löfte om en papperskopia. (Klicka på bilderna för att se dem större.) "Till Disponent Carl Sahlin med vördsam hälsning från samlaren (arbetslös bergsman)" På Tekniska museet fanns två avhandlingar. Den ena ett dubbelsidigt, maskinskrivet original med morfars handskrivna tillägg i marginalen. Den andra en enkelsidig genomslagskopia. Jag fann också några kartor, varav åtminstone en hade morfars omisskännliga piktur. Ni må tro att det var en sällsam känsla att få stå där och bläddra i morfars papper och läsa det han skrivit för 82 år sedan. Arkivarien på Tekniska museet i Stockholm var oerhört tillmötesgående och vänlig. Hela materialet var framplockat och upplagt på bordet då jag kom, och jag fick även hjälp att se bilder av ett kyrkfönster från Nikolai kyrka i Nyköping som morfar hittat. Tack snälla P-O! Och Moffa! Sträck på Dig nu -

Brev till Herr Landsantikvarie Ivar Schnell, Nyköping

Någon gång hösten 1951 kom av en händelse under mina ögon en artikel ur en av Nyköpingstidningarna, skickad av en av mina vänner. Nämnda artikel innehöll, att en gammal dam, hvars man varit fotograf i Nyköping, till Södermanlands Hembygdsförbund överlämnat ett antal gamla fotografiplåtar, hvarav åtskilliga voro tagna av ”Nyköpings Bruks och Factoris” anläggningar. Artikeln illustrerades av en bild från brukets plåtslageriverkstad. Såvidt jag förstår, voro dessa bilder fullständigt unika. Jag får väl nu knappast tro, att Landsantikvarien hört talas om mina forskningar i Nyköpings Bruks och Factoris historia, hvilka forskningar bedrevos under ett par tre års tid åren 1927 – 30 och som resulterade i en jämförelsevis stor avhandling som skänktes till Tekniska Museet i Stockholm (på initiativ av Dr Carl Sahlin). Kopian till denna avhandling finnes - ehuru numera ej fullständig – i min ägo. Och det var min mening att skriva ut en liknande uppsats att skänkas till Nyköpings Rådhusarkiv, ur hv

Laborationer i kemi

Bild
Bild på gamla Tekniska högskolan, publicerad med tillåtelse från Stockholmskällan - Stockholms Stadsmuseum, foto: Frans Gustav Klemming. Vilken härlig tid detta ändå var, lärotiden på Tekniska Högskolan och Bergshögskolan! Knogigt var det ju och nog blev jag ansträngd litet i överkant hela tiden på grund av min olycksaliga sömnlöshet, som aldrig tillät mig bli utvilad. Men roligt var det! Bilden härnedan ger en liten glimt från stora allmänna laboratoriet för oorganisk kemi, där vi arbetade under andra läsåret. Jag har alltid i hög grad varit road av kemi, och redan under de tidigaste skolåren sysslade jag mycket med kemiska experiment, särskilt under ledning av Hectors handledning i kemi. Jag hade då redan på den tiden skaffat mig ett litet laboratorium. Jag minns, hur jag en gång som skolpojke tillverkade krut och höll på att mista båda ögonen. Jag höll på att torka en smula vått krut i en porslinsdegel. Det skedde på sandbad med en ytterst liten spritlampslåga under. Jag kunde ald

Café Petissan

Bild
”Petissan” bör väl förekomma i detta sammanhang. Ty tänk hur många gånger har jag icke suttit i caférummet till vänster i porten och druckit kaffe med ”landgångar” (ett slags smörbröd eller ”pariserbröd” eller vad man nu skall kalla det, ty sådana finnas ej nu). Petissan låg ju precis mitt emot gamla bergsskolan och bergseleverna frekventerade detta ytterst hemtrevliga café nästan varje dag under de långa och tidsödande laborationerna. Men vi gingo dit redan under kemikum-tiden. Förresten var det inte bara bergsmän och kemister som drucko sitt kaffe där, utan teknologerna i allmänhet. På caféet fanns två gamla fröknar, en som serverade kaffet och en som kokade det och bakade ”landgångarna”. Det var gamla Lovisa som serverade. Hon fick nog höra åtskilliga historier under årens lopp. Petissan var en ”institution”. Huset står numera på Skansen i det gamla Stockholmskvarteret. Jag tror mig ha skrivit litet om den gamla 1700-talsgårdens historia i ett annat sammanhang. Förr i världen fanns

Mitt temperament

Bild
Mitt temperament finns det väl inte någon som intresserar sig för och inte kommer det väl heller i framtiden att eventuellt intressera någon ”släktforskare” Men i alla fall har jag reflekterat en smula över, hvad jag egentligen är för en sorts människa, och lite grand skall jag därför nerteckna om det. (…) ”Duktiga knölar” äro ”fina q” nu för tiden. Det är sådana som ”skall görat” – ille faciet. Men Gud har inte skapat bara duktiga knölar, han har skapat alla temperamenten. Och alla äro ämnade att fylla en plats i samhället. Den nuvarande krisen i vår civilisation är ett bevis för att handlingsmänniskans upphöjelse till rang, heder och värdighet av social norm icke kan leda till annat än en återvändsgränd. All denna kraftansträngning, all denna hets, all denna standardisering och organisation kan icke leda till annat än att allt tar en ända med förskräckelse. Vi ha de nuvarande politiska, ekonomiska och psykologiska kriserna redan inför ögonen. I denna kapplöpning i produktionsintensit

Skriva – eller inte skriva, det är frågan

Det är fråga om att skriva memoarer eller dagbok. Jag har träffat så många som förlöjligar allt nedskrivande av ”minnen”, vare sig det gäller memoarer eller dagbok. ”Nur die Dunkelmänner sehen zurück” (Nietzsche), sade Valfrid Eriksson i Forsbacka. Man skall vara så oupphörligen framåt, spotta i nävarna och ta nya tag. Det som varit har inget värde, säges det. Nu för tiden är det enda viktiga att skaffa fram skatter åt Staten – med mycket stort S. Några andra värden finns inte – tycker alla ”duktiga knölar” som Edv. Sköld et consortes. Jag tycker inte så. Jag tycker inte en människa skall dö precis som om man blåser ut ett ljus, utan att lämna några minnen – eller skall man kanske kalla det släkthistoria – efter sig. Förra året sysslade jag litet med släktforskning. Jag klarlade ganska mycket om både Ackie-Bändes ursprung och den Heijkornska släktens historia. Det var ett roligt arbete, såväl på Landsarkivet i Uppsala som på Stadsarkivet i Stockholm. Men det man hittar i arkiven är ju

Då lampan blåste ut i Falu gruva

Bild
Under bergselevernas gruvmätningar i Falu gruva sommaren 1903 blev jag tilldelad ett område på ca 70-metersnivån. Det var ett område, som väl inte brutits något i på åtminstone femtio år, ja kanske inte på hundra. Då man går (eller gick) ner i Falu gruva genom ”Anfarten”, belägen mitt för nuvarande Bergslagsmuseet, så kommer man efter en massa trappor ner till ”Allmänna Freden”, ett uråldrigt arbetsrum av väldiga dimensioner. Det ligger på ca 70 meters nivå, d.v.s. ungefär i jämnhöjd med Stora stötens botten. Därifrån kan man sedan komma åt vitt skilda håll i den väldiga gruvan, vars sammanlagda ortlängd från början och till dåvarande tid (1903) sades vara bortåt 6 mil. De olika arbetsrummens antal har jag också hört talas om, men det har jag nu glömt Till det område, som jag fått mig anvisat att mäta och kartlägga, kom man också från Allmänna Freden, men hur långt det var därifrån, har jag för länge sedan glömt. Mina bergsskolekamrater mätte samtidigt sina områden, och de flesta av de

På Hall

Bild
Minnena från Hall tillhöra mina barndomsminnen. (Hall var den s.k. åkerbrukskoloni som av Föreningen Oscar I: s och Josephinas Minne upprättades vid landtegendomen Hall i Östertelje socken år 1875. Det var en ”uppfostringsanstalt för brottslig manlig ungdom”) Min morbror ( ingift, Ninnas och Miras anm.) Karl Lundell var kassör där och hade även hand om magasinet och kanske även en del andra saker. När han först kom dit vet jag inte, men troligen var det något av de sista åren av 1880-talet. Ty min kusin Karin Lundell var född på Hall – såvitt jag vet – 1886. När jag första gången kom till Hall vet jag inte, men det är möjligt, att det var då vi 1891 bodde på Wiksberg – som ju inte ligger så långt från Södertelje. Alltnog har jag ännu ytterst livliga minnen från dessa resor med ångslupen Fritiof ut genom Södertelje Kanal och sjön Maren till Igelstaviken och bryggan vid Hall. (Om det varit 1891 så var Karin då c: a 5 år. Men ändå minns jag henne väl.) Moster Lina och morbror Karl, som

Moster Judith och Greta Garbo

Bild
Här är en bild som vi fått av Judith Heijkorns (gift Rönnell) sonsons änka. På bilden finns Greta Gustafsson med. Hon som sedermera skulle ta sig namnet Greta Garbo. Greta Garbo glömde aldrig sin gamla lärarinna, utan skickade jättelika chokladaskar till henne varje jul, så länge Judith levde. Bilden borde vara tagen runt 1912-13. Tack för bilden Abr!

Moster Lina

Bild
Jag har hittat detta gamla porträtt i ett av våra släktalbum, och det kan nog försvara sin plats bland mina nedskrivna minnen. Ty moster Lina ( Carolina Wilhelmina Heijkorn ) var en tämligen markant personlighet inom vår släkt, även om hon inte var något så märkvärdig. Inom den väldiga syskonskaran var hon den äldsta. Hon var född den 16 september 1849 och var min äldsta moster, fyra år äldre än min moder. Var hon var född vet jag inte med säkerhet. I Stockholm förstås, men var där? Det troliga är väl, att hon var född i huset Stadsgården 24, liksom min mor. Men alldeles säkert vet jag det inte. Inte heller Karin vet det. Men min moster berättar ju i sina barndomsminnen från Stadsgården om sina två äldre systrar och det var ju från slutet av 1850-talet som hon berättar. Både moster Lina och min moder voro s.k. trolovningsbarn. Var min Mormor bodde, då hon fick sin äldsta flicka, vet jag ännu ej, men kan troligen taga reda på nästa gång jag kommer till stadsarkivet. Morfar Johan Fredrik